Det är Elsa Beskows fel

DSC_0018Glögg och pepparkakor. Skinka. Hemgjord senap och inlagd sill. Kärlek och värme. Upplandskubb. Tomtar och bockar. Apelsiner och korinter. Vättar. Risgrynsgröt och knäck. Glittrande ljus. Väldigt många ljus. Det räcker inte med tillräckligt många. Julsånger. Grishuvuden. Med äpple i munnen. Pepparkakshus så raffinerade att man baxnar. Galet många prylar.
Och så var det den där omtalade julefriden.

Jag undrar ibland vad som skulle hända om jag låg däckad i feber veckorna innan jul. För någon måste ju se till att friden infinner sig, Den kommer inte av sig själv. Någons arbete ligger bakom. Denne någon börjar ibland känna sig lite trött.
Och allt är Astrid Lindgrens och Elsa Beskows fel.

Artisten, musikern, arrangören, basisten, sångaren, koldioxidbantaren och uppsalabon Staffan Lindberg redogör för en lite udda men tveklöst intressant hypotes i sin bok ”Jag skulle ha bytt till energilampa i hallen”. Han växte upp med Georg Wadenius underbara grammofonskiva ”Goda´ Goda´”, med texter av Barbro Lindgren, och han berättar i boken om när han som liten pojke kröp omkring på golvet bland alla bilar och truckar sjungandes När jag blir en miljonär ska jag köpa mig en Volvo Sport och en Ford Mustang, ni ska få se. Tre Porschar och en grävmaskin, en mörkröd limousin och har jag pengar kvar köper jag en Jaguar. Och om jag krockar med Mustangen så köper jag en bärgningsbil och bärgar den femtusen mil. Sen köper jag en Folkvagn och två Oplar ifall min limousin går sönder …”
Staffans slutledning: Den globala uppvärmningen är Barbro Lindgrens fel.

Nu råkar jag själv känna det som att Barbro Lindgren inte är ensam om förstörelsen. Elsa Beskow och Astrid Lindgren har fullständigt impregnerat mig med tomtebolycka och bullerbybarnsjular med vilka jag under min utveckling från barn till medelålders jämfört vårt eget julfirande. Pippi underbart undantagen.
Men verkligheten ser inte riktigt lika romantisk ut. Den perfekta familjen och den gullinuttiga julstämningen existerar mest bara i sagoböcker och i våra drömmar. Alla har vi våra sorger, våra i hjärtat dolda smärtor över att julen inte blir som den beskrivs i sagan: vacker, vilsam, trygg och underbar, innesluten i en stor familjegemenskap som nästan spricker av kritvita leenden och kärleksrus. Det är inte ens en självklarhet att ha snälla barn som står och tindrar framför julgranen.

Julen är glädje, men också sorg. Men vi spelar med i traditionen och skyndar snabbt förbi de fattiga som i rännstenen ropar efter ett liv.
Vi skyndar, så att vi inte hinner beröras.
Vi rusar vidare, för att undvika risken för en stunds reflektion.
Vi lämnar de sjuka utan kläder och mat, medan vi gottar oss i våra späd- och marsipangrisar och tackar Gud för brödet för dagen.

Julefriden är mest en kuliss, svår att riva ner. Julen är också den tid då spriten fördärvar som mest. Många lever i skräck. Barn misshandlas och kvinnofriden störs mer än någonsin. Detta medan de som är skickligast på att hålla skenet uppe sitter i kyrkan och sjunger om ett Jesusbarn som stod upp mot allt det som vi, både inom och utom kyrkan, har åstadkommit: Överhet. Hierarki. Lyx. Egogödning. Materiellt överflöd.

Och på toppen av juleberget, glimmande ljusår från stallet i Betlehem, tronar konungen från Närke, han som bara genom att visa sin kreativa blick får mina eventuella pysselambitioner att tvärdö och som därtill får mig att känna mig alltigenom usel som både julmatlagerska och julstämningsskapare:
Ernst Kirchsteiger himself.
Han är så perfekt och så begåvad att jag nästan blir arg.
Snygg är han också. Den jäveln.

Jag erkänner dock villigt att jag njuter av all julbelysning som ramar in broarna över Kungsgatan, om jag bara förmår att samtidigt blunda för dem som gömmer sig i gatans skuggor. Jag skänker matpengar till de fattiga och sänder förnödenheter till barnhem i Lettland, men jag bjuder inte in de uteliggare som trängs längs rännstenen för traditionen att skapa julefrid i mitt eget hem tar all min kraft.
Om jag bröt mot våra traditioner skulle mina barn nog gå sönder. Jag vill inte att de går sönder just på en julafton så jag håller julfirandet här hemma vid liv. Och jag försöker åstadkomma ett uns av den sagolika julstämning med vilken Elsa Beskow och Astrid Lindgren under hela min femtio- och sextiotaliga barndom har proppat mig full.
Jag förmår inte att lämna min varma sekelskiftesvilla för att likt Moder Theresa ge mig ut bland de fattiga. Men någonstans har jag ändå förhoppningen om att vi inte helt ska glömma Jesu kärleksbudskap när vi runt vårt julbord firar hans födelse.
Vi kan väl åtminstone ha det i bakhuvudet.

Av hela mitt hjärta önskar jag er alla en God Jul och framförallt ett Gott Nytt År!
Vem vet – kanske blir 2014 det år då vi tillsammans räddar världen?

11 kommentarer

  1. Oh,vilket fint julinlägg.Själv har jag haft underbara jular.Min mamma
    som idag är 98år,självklart att hon kommer till oss,nu är det jag som
    får göra julen trevlig för henne.Ombytta roller.
    God-Jul o Gott-Nytt År önskar jag dig.
    Mvh:Hallandskusten.

  2. Visst finns Julen! Den finns ograverad och förväntansfullt tindrande i varje litet barns ögon och sinnen. Oavsett sorger och bedrövelser eller glädje och framgångar! Den finns!
    Jag beskrev en gång ( http://matswerner.blogg.se/2007/december/jasa-du-ar-bror-till-vackra-karin-sa-bjorn.html ) i en blogg om min storasyster, vår familjs jular som jag minns som något av familjen Ekdahls i Fanny och Alexander. Stora släktkalas! Glädje, tjocka cigarrer, sång och spel. China-schack och nötknäppning runt den vackra tennskål som ännu tronar i vår hall, på den röda (med små gulvita prickar) vaxduken som lades över vårt matsalsbord. Historier och trygghet. Brasor och värme!
    Men visst har jag förstått senare i livet att där fanns svårigheter bakom denna varma yta. Det hände att Mamma låste in sig i sängkammaren och Pappa försökte förklara för oss att Mamma var uttröttad inför julen. Att Moster inte längre var med och det skulle tas hänsyn till Morbror. För oss barn var nog förlusten av våra tre kusiners närvaro större. Men inget av detta märkte man då! Föräldrarna var förmodligen (liksom kanske vi själva) oändligt duktiga teaterproducenter och maskhållare. Illusionen upprätthölls och verkligheten fick förbli den bild som fortfarande finns i mitt sinne när jag tänker ordet ”Jul”!

  3. Vilken mänsklig och varm julberättelse från ert julliv på Lidingö, och stackars människor som står utanför julidyllen. Känner igen oss i er jul – Jonna jobbar med hemlösa kvinnor på vardagarna, så hemma blir det en stilla jul med familj och besök på demenshemmet hos gamla föräldrar. Men det är som det ska vara. Önskar dig och din familj en riktigt god, lugn och skön julhelg med mycket levande ljus och doft av gran!

  4. Fantastiska Ann!
    Mycket tänkvärt!. Många med mig känner nog igen sig i det du skriver.

    Stor kram och en riktigt God Jul önskar jag Dig, Jan och Dan
    /Susanne

  5. Roligt att Du håller igång. Hjulen verkar snurra…!? Vi börjar ju ha varit med om några jular nu. Allra mest tänker man väl på barnbarnen, men de håller också på att växa upp. Det känns rätt bekvämt, att den bästa julklappen är en slant att köpa något för, som man verkligen vill ha.

    Hur gör man något för alla som lider? Det känns galet att skicka skokartonger tillmassförvaring i lagerutrymmen och riktigt svåra distributionsproblem….

    God Jul i alla fall både till Allan och hAnns fru.

    Kram från Film. Margit hälsar.

    • ”De trodde att de skulle få ihop 300 julklappar Skokartongsappellen på Facebook. Men efterlysningen spred sig som en löpeld och nu har de fått in närmare 6000 paket. Nu åker vi skytteltrafik till flykting-
      förläggningar, kvinnojourer och härbärgen med paket, säger en av initiativtagarna Ann Huber. Uppropet har inspirerats av ”Shoe Box Appeal” i Storbritannien. Tanken är att man skänker skokartonger med julklappar i till behövande.”

      Fantastiskt att de fick in så mycket. God Jul!

  6. God Jul till er alla !
    Tack för att du finns Ann, du är vår ledstjärna.
    Dessutom har vi likadana ljusstakar på våra julbord.
    så våra finns alltid tillsammans. Kramisar.

Lämna ett svar till Christina Rosenkvist Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *