Morgonen då SD:s ledning förgrep sig på en barnkonsert

Nedanstående text skrev jag i november 2012, och jag trodde inte i min livligaste fantasi att jag någonsin skulle behöva upprepa mina ord. Jag försökte istället att glömma, se framåt, och i mitt så förtröstansfulla hjärta tillåta mig att hoppas och tro att jag aldrig mer skulle behöva uppleva något liknande.
Så kom Europavalet år 2014 … Det jag beskriver nedan hände alltså långt innan partiledningen och dess kamrater öppet visade sina dolda agendor och tog till järnrör och verbala hot och kränkningar för att visa sin makt.
Låt oss ändå bemöta dem med respekt, som vi bör göra med alla människor. Och ta debatten. För inget annat fungerar.

****

Det är luciamorgon år 2011 och jag sitter i Engelbrektskyrkan i Stockholm och inväntar Lucia-tåget. Adolf Fredriks Musikklasser ska traditionsenligt sprida sig i kyrkogångarna, vitklädda, med strutar och ljus i hår.
Det spöregnar ute. Jag är trött. Det är tidigt på morgonen och kolmörkret ger sig inte.
Denna dag kommer ljuset aldrig att infinna sig, men det beror inte på vädret och jag kommer aldrig att glömma varför.

Jag sitter mitt i folkhavet. Det är som vanligt trångt, rörigt, trevligt, slutsålt. Kyrkan är proppfull av barnfamiljer, mor- och farföräldrar, mostrar och farbröder. Gamla och unga i en kärleksfull mix. Människor i färgglada mössor, tjocka halsdukar, regnjackor, stövlar … De är glada, avspända, förväntansfulla och glatt konverserande i väntan på vad som komma skall. Många känner varandra och det är familjärt och det är varmt. Det är ett underbart myller och kryllande och det finns endast ett fåtal lediga platser kvar, just på den bänk där jag och min man sitter.

En knapp minut innan konserten ska börja, händer det.
Det blir plötsligt svart.
Det är som att dra ner en mental rullgardin.
Fyra män, onödigt välkammade, onödigt oklanderligt klädda, med onödigt blanka och välputsade svarta skor, likartade svarta rockar, onödigt exklusiva svarta skinnhandskar och nästan identiska mörka halsdukar kommer fram till vår bänkrad, öppnar den lilla sidodörren av trä och makar sig mycket artigt förbi oss och sätter sig intill mig på bänken. En av dem ser mig vänligt i ögonen och nickar till tack då jag viker undan mina ben så att han kan komma fram.

Först tänker jag inte så mycket på det, även om jag för en mikrosekund slås av hur mitt undermedvetna börjar jobba för högtryck.
Fokus ligger på förväntan på den kommande musikaliska upplevelsen i kyrkorummet, men en ruggig känsla börjar krypa inom mig och jag upplever ett stigande obehag. Några minuter efter det att skönsången börjat ljuda känner jag mig mycket illa till mods och jag kan inte koppla av, och inte heller njuta. Den stämning som alltid är så självklar varje gång min son sjunger med sina skolkamrater, infinner sig inte.
Allt känns fel. Och jag förstår inte vad det är. Männen sitter intill mig och jag slås av att de är så märkligt malplacerade. Det är något som inte stämmer.
Och jag blir orolig.

De svarta männen sitter blick stilla, med stela raka ryggar. Ingen av dem viskar något till den andre. De utbyter inte ens blickar med varandra, de bara stirrar rakt fram.
De ser alla ut att vara i tjugofem- trettioårsåldern.
Jag får inte in dem i sammanhanget.
De kan inte vara föräldrar, inte syskon till de musicerande ungdomarna, inte grannar och inte heller vänner för de insuper inte atmosfären.
De är inte känslomässigt närvarande. De är alltför polerade. De sitter alltför stilla, likt stenstoder. De är alltför spända.
Allt är konstigt. Och kallt.
Konserten blir inte en sådan underbar upplevelse som den borde varit.
För jag fryser.
Jag kommer snart att bli varse varför jag känner en sådan oro.

Efter det att sången tystnat och barnen blåst ut sina ljus, alltmedan kyrkan åter fylls av samtal och omfamningar vänner emellan, reser vi oss upp och lämnar vår bänkrad.
Vi ställer oss intill bänken och släpper ut de svartklädda männen och vi får en chock.
Det vi åser kommer att bli ett minne som för all framtid sitter fast-etsat i våra kroppar.

Männen rör sig likt robotar, de kommunicerar med ett militant kroppsspråk när de reser sig. De viner stelt förbi oss, med blixtens hastighet, och de lämnar beslutsamt och raskt bänkraden med klackarna ekande i stengolvet, med fotsteg som överröstar all glädje, alla skratt, alla uppsluppna samtal. De marscherar med hotfulla, dånande, hänsynslösa steg ut ur kyrkan på ett led, likt en hänsynslös armé som inte väjer för något som helst.
Och det går omgående upp för mig, varför jag reagerat som jag gjort.

Den sista av de svartklädda män som lämnade kyrkbänken innan hans välputsade skor hårt och okänsligt vek av mot ytterdörren, den man som under en mikrosekund såg mig rakt in i ögonen, var Jimmie Åkesson.

 

10175049_10152232975784542_5910226089183261442_n

 

 

Här är nästa blogginlägg i ämnet.

Se Ekeroths egen film innan ni röstar nästa gång.

 

 

 

 

20 kommentarer

  1. Så om jag läser rätt så kom Jimmie Åkesson med tre vänner och lyssnade på en konsert.
    På vilket sätt förgrep de sig? De satt tydligen stilla och hörde på barnens uppträdande.
    Allt annat verkar ju vara sådant som pågick i ditt huvud.
    Tala om att ha fördomar !

  2. Okej, nu är inte jag en SD sympatist men… får inte SD:are gå i kyrkan på barn konsert eller? De kanske hade någon relation till något av barnen?

  3. Min berättelse visar på vilket sätt de använder skräck för att utöva makt. ”En klassisk fascistisk demonstration”, som någon sa.
    Deras kroppsspråk uttryckte makt. De betedde sig som om de tillhörde nordkoreas militär. De var inte närvarande. De satt som på nålar. Det var en mycket otäck upplevelse. Att sprida kyla istället för värme, att visa upp sin styrka och sin makt under en konsert med barn, det kan jag inte se som annat än ett mentalt övergrepp. Man kan bete sig illa utan att öppna munnen. Kroppsspråk är till och med än mer effektivt.
    De hade ingen relation till någon. De lämnade först av alla kyrkan utan att se annat än rakt fram. Deras ansikten var stenhårda.
    Det jag skriver är min upplevelse. Jag var inte ensam om den.

    • Här är en annan historia från ett annat perspektiv:

      ———————————————————————————–
      Morgonen då en kvinna förgrep sig på publiken vid barnkonsert.

      Det är luciamorgon år 2011 och jag är på väg till Engelbrektskyrkan i Stockholm och inväntar att få se Lucia-tåget där en av mina kompisars barn skulle vara med. Det regnade ute så jag skyndade mig in i kyrkan. Vad jag såg inne i kyrkan skulle komma att hemsöka mig för resten av mitt liv, det var inte något jag hade förväntat mig.

      När jag äntligen nådde in i kyrkan där min kompis barns konsert skulle utspela sig, så såg jag mig omkring. Alla människor såg lyckliga ut, trots det mörka vädret och regnet, de hade alla tagit av sig jackorna och hängt dem på ryggstöden.

      Många väntar med spänning på att få se luciatåget, det är många far- och morföräldrar, mostrar och fastrar, mor- och farbröder. Även fast de sett det vart år var de fortfarande entusiastiska, det är alltid trevligt att se glada människor i kyrkan. Jag ser mig snabbt omkring efter några platser där jag och mitt följe kan slå sig ner för föreställningen. Nästan omedelbart siktar jag bänkraden där jag kom till att sitta för resten av min vistelse i kyrkan.

      Någonting stämmer dock inte med bänkraden jag valde, just en kvinna stod ut, hon satt och tittade på mig som om jag vore djävulen. Ett digert mörker omgav kvinnan, det var som om hon inte var från den dödliga världen. Hennes kläder var oerhört onödigt prydliga för att bara se på en konsert, kan det vara så att kvinnan är här för att ta mig till riket av de döda?

      Jag bestämde mig för att erövra min oerhörda rädsla och försöka fundera ut vad som var fel med denna stirrande kvinna. Hennes ansikte såg skräckslaget ut, samtidigt som det var genomsyrat med en brinnande ilska som jag aldrig sett förut.

      När jag gick bestämt, för att inte se rädd ut mot kvinnan på bänkraden, funderade jag på vad jag gjort henne. Jag har ju inte gjort något underligt som kunde göra att någon skulle titta på mig som denna kvinnan gjorde. Kvinnan verkade även ha sin man med sig, och inget att vara rädd eller arg för, det kom en oförklarlig kyla omkring min person. Allt var fel.

      Då jag kom fram till bänken så började jag min färd in emot platserna som var lediga. Det kändes som att en kokade soppa av ilska och rädsla slängdes i mitt ansikte, samtidigt som det kändes som om mitt blod skulle frysa.

      Jag öppnade den lilla dörren gjord av trä och makade mig sakta in mot platserna. Kvinnan, även fast hon såg förargad ut, flyttade på sina ben. Trots att mina instinkter sa att jag skulle undvika kvinnan, tittade jag henne vänligt i ögonen och nickade som tack för artigheten. För en sekund såg det ut som om kvinnan äntligen slappnade av. Jag hade fel.

      Bara några knappa sekunder efter det att jag satt mig ner bredvid kvinnan började hon utstråla en nästan skrämmande känsla av panik och stress. Min största fokus var på att titta på framträdandet och luciatåget, men känslan av skalbaggar och maskar som kryper på ryggen får mig att helt komma av mig. Jag sitter rakt som en pinne, det känns fortfarande.

      Några minuter efter att skönsången börjat ljuda känner jag mig mycket illa till mods och jag kan verkligen inte slappna av eller njuta med kvinnans laser heta blick från sidan. Aldrig förr har jag känt såhär i en kyrka, det är inte normalt. Allt är främmande.

      Kvinnan som sitter bredvid stirrar fortfarande, blinkar hon ens? Hon sitter alldeles intill mig, allt hon behöver göra är att sträcka ut armen så kunde hon slita ut halsen på mig. Inget hände. Jag blir orolig, det känns som om ingen annan ser kvinnan, som om hon vore en vålnad från det förflutna, hon känns märkligt malplacerad i folkmängden.

      Den dunkla kvinnan sitter blick stilla, med ögonen fast-svetsade på mig. Hon rör sig inte, säger inget, andas hon ens? Jag vågar inte ens vända på huvudet, eller röra mig. I min periferisyn ser jag att hennes hud är kritvit, ögonen tomma hålor av nästan övernaturligt mörker.

      Jag kan inte riktigt se henne från min stationära belägenhet, men hon ser inte ut att vara i mer än trettiofem- fyrtioårsåldern. Jag kan inte placera henne i sammanhanget i kyrkan. Hon verkar inte vara en av föräldrarna, verkligen inte syskon till de musicerande ungdomarna, inte heller en granne eller vän för att hon insuper inte atmosfären. Istället sitter hon där, stirrande likt en stenstod. Hon är allt för fokuserad på mig istället för luciatåget.

      Allt är konstigt, främmande och iskallt.

      Konserten visar sig inte bli någon direkt njutning för mig som den borde varit, även om jag snart måste ge mig iväg. Jag fryser, även fast det är varmt. Jag kommer snart att bli varse om varför jag känner mig såhär.

      När sången tystnat och barnen blåst ut sina ljus, fylls kyrkan åter igen av samtal och omfamningar av vänner och familjer emellan, noterar jag att kvinnan och hennes make äntligen rör på sig. De ställer sig upp intill bänken som om de var programmerade till att göra så.

      Det verkar som om de äntligen tänkte släppa ut mig från den mentala tortyren hon hade utsatt mig för under mitt besök i kyrkan. Det kändes som om helvetesgrinden öppnat sig, om bara för en minut. Jag skyndade mig att resa mig, kallsvettig av kvinnans övergrepp mot mig. Snabbt som ögat tittade jag mot min närmaste kamrat med en blick. Succé! Det verkade som om han uppfattade vad jag ville, eftersom jag var fullkomligt tagen utav skräck.

      Den känsla jag kände när jag passerade denna demoniska kvinna blir något som blir fast-etsat i min rygg och hjärna för all framtid.

      Kvinnan och hennes make står kvar, likt statyer och stirrar återigen på oss med en blick som inte kommer finna dess like. De säger inte ett ord, och verkar kommunicera genom tankarna endast.

      Stel av rädsla, springer jag nästan förbi de båda, i hopp om att de inte rör sig igen. Mina kamrater och jag gör en språngmarsch mot dörren på kyrkan. Även fast kyrkan var full med skratt och glädje, känner jag en onaturlig tystnad från den brännande blicken som fortfarande är fäst i nacken på mig.

      Jag tittar snabbt tillbaka, kvinnan står hänsynslöst kvar, rör sig inte. Hon stirrar bara med ett tomt uttryck i ansiktet, hotfullt, argsint. Deras tystnad dånar vid detta laget, det känns som om jag håller på att bli döv, jag hör inget alls mera.

      Då jag lämnade kyrkan och återigen såg himlavalvet ovan, kände jag en enorm lättnad. Nu när jag kunde tänka klart igen visste jag varför jag hade reagerat så som jag gjort.

      Kvinnan där inne var ingen annan än djävulen själv, Mephistofeles, Satan, eller mer känd som Ann Allan!

      ———————————————————————————–
      Om du är snäll nu kan du ju publicera min historia här, den kommer nog lura fram ett och ett annat skratt den också. Den liksom din är ju komik i grunden dock.

      Det fanns ju verkligen inget att vara rädd för. Hur hade du skrivit om detta hade hänt på ICA istället, där de hade artigt (hänsynslöst) stannat deras vagn (ondskefulla helvetes hingst) så du kom förbi.

      Jag är beredd att slå vad om att om jag hade kommit in i kyrkan på exakt samma sätt hade du inte ens kastat en blick. Detta var väl mer en efterkonstruktion på vad som egentligen hände, Jimmie ser ju inte direkt farlig ut med sitt nästan Reinfeldt-aktiga babyface. Jag hade nästan trott på dig om du hade bytt ut namnet på slutet mot Joseph Stalin istället, speciellt med tanke på att han ska vara död.

      Historian är ju rena rama komiken, jag satt och kissade nästan på mig faktiskt. Delade vidare till många kollegor så de kan njuta av ett gott skratt. Det kan nästan liknas vid en Monty Python sketch! En kvinna som har ekande tankar enligt ditt manuskript.

      Jag skulle ju vilja säga att sitta och stirra på folk i publiken är ju mer underligt, enligt min (hemska) åsikt.

  4. Hur kan man vara så feg. att man önskar skapa ett drev ur eget intresse
    för att skapa publicitet för sin Egen person .och svartmåla andra. .Du borde kanske ägna dig åt film-manus i skräckfilms .avd.. i stället för att prata oförskyllt skit om andra.
    Jag tycker det är hedersamt att lämna jeansen hemma och klä upp sig i kostym och sätta på sig välborstade skor då man går till kyrkan och kollar på barn eller barn-barn.
    Vad beträffande deras miner ,förstår jag mycket väl att dom kände sig obekväma,att sitta brevid en Dam som kan prata skit och påstå vad som helst och sprida till andra
    Nej fy o skäms.
    Jag är ingen SD. anhängare eller rasist.men tycker att man i ett demokratiskt samhälle kan ha en åsikt och det bör respekteras.
    likväl som du har Din.
    Kör raka puckar och rent spel så får vi ett trevligare Sverige
    Hälsar Karl

    • Om du hade varit på plats, om du sett dem hade du förstått min text. Jag är ledsen att jag inte kan uttrycka mig så att du förstår. Deras beteende var direkt skrämmande. Människorna runt mig blev förstummade. Hela kyrkan stannade av då deras marscherande ut ur densamma överröstade allt … Det var en direkt demonstration, ett tillfälle att visa upp sig, inget annat. Jag hade inte skrivit detta om det inte satt så djupa spår i oss som var där.
      Min egen person är fullkomligt ointressant i sammanhanget.

  5. Nu får du väl ta och ge dig, så om en annan partiledare från ett annat parti skulle komma med samma kroppsspråk och vara likadant klädd skulle du brytt dig? Alla personer är inte likadana och att döma någon/några bara för att de är på sitt sätt är helt idiotiskt.

  6. Säg, under den tid som gått sedan dess, har det någon gång tanken slagit dig att två av männen kunde ha varit livvakter från SÄPO och den tredje vara någon i Jimmies kretsar som kände någon som uppträdde och gärna ville att Jimmie skulle se framförandet.

    • Jag har fått den frågan tidigare och mitt svar löd så här: I så fall hade han inte gått först in och sist ut, han hade befunnit sig i mitten av soldaterna. Och detta var två och ett halvt år sen. Jag tror att det var hans partikompisar. Men på den tiden kände jag inte igen de övriga till utseendet. Hade det hänt idag hade jag både varit mer förberedd och haft mer kunskap om dem. Dessutom brukar livvakter inte märkas så mycket. Dessa satte klackarna i golvet som om det vore en nordkoreansk militäruppvisning: De ville synas helt enkelt. Och visa sin makt. Det var en direkt fascistisk demonstration. Beteendet var oacceptabelt i en kyrka.

  7. Och varför skulle de i hela världen utföra en maktdemonstration just här?!
    Att de lämnade tidigt kan helt enkelt bero på att de hade annan tid att passa och/eller att SÄPO har dessa rutiner för att undvika folksamlingar.

    • Kroppspråk säger mer än tusen ord. Och man kan röra sig snabbt utan att ta över en hel kyrkobyggnad. Läs vad jag skriver. Där beskriver jag upplevelsen. Det var helt enkelt inte okej.
      Jag vill tillägga att det är en gängse tradition hos extremister att nyttja en taktik som bygger på rädsla. De hade dock inte järnrören med sig denna gång vilket talar till deras fördel. Kroppsspråket räckte.

  8. Äckligaste jag läst. Hur vågar du skriva så om min partiledare i syfte att avskräcka väljare? Är du rädd för de nationalistiska strömmar som erövrar kontinenten eller? Tänk om, tänk rätt.

    • Jag tänker som jag, och berättar om hur jag tänker och känner. Det finns inget rätt eller fel, ont eller gott. Det finns bara olika perspektiv, men det är viktigt att reflektera över hur vars och ens perspektiv hela tiden förändras och förnyas. Jag gillar olika. Jag respekterar också dig Charlie.

  9. Är Du gammel-komunist eller pollitruck kanske ??
    Jag vet att på gammla komunisttiden det förekom att folk komenderades
    att först i liten skala,sen allt starkare.vilseleda och smutskasta artister och konstnärer.för att dom senare kunde ”ann-hållas” och depoteras till sibirien eller sättas på mentalsjukhus för att sen brytas ner.
    Som tur är bor vi ju i ett land där sakligt och ärliga åsikter, och utan rena lögner och uppdiktningar får gälla.
    Du borde ägna dig mera åt..Kak-bak eller trädgårdsarbeten
    Hälsar
    Karl

  10. Det är på ett sätt väldigt intressanta kommentarer som jag tagit emot varav somliga är publicerade ovan. Jag tänkte först att jag inte skulle lägga ut dem, eftersom de inte alltid berör sakfrågan utan mest visar sitt hat mot min person, men jag tänkte om. De allra värsta personliga påhoppen har jag dock sparat i min dator, och de kommer jag att publicera och citera ur vid ett annat specifikt tillfälle.
    Efter det att man skrivit om bloggen på Avpixlat får jag väldigt många hatbrev från SD:s anhängare. Jag har därför beslutat att inte publicera fler kommentarer. De som vill kan istället gå in på deras sida och läsa.
    Citat såsom ”Finns det ingen som kan skaffa en trumpet-sordin och stoppa ner i halsen på dig”, ”Det finns många duktiga läkare, sök hjälp, du har barn”, ”Passar det inte så nejvisst, ligg där blodig och sönderk_ullad i snön då” och så vidare är några av de som kommit till min mail.
    Man jämför mig också med de sjuka människorna som studerar på Konstfack.
    Kommentarerna visar än mer tydligt än min bloggtext vad som kommer att hända om vänster- eller högerextremister, fascister, nazister eller rasister får inflytande. De visar också på hur viktigt det är att vi berättar om våra upplevelser av de mörka krafter som ser sig som förmer än andra. Så det som de illasinnade kommentatorerna gör är att hjälpa till att sätta fingret på vad det hela egentligen handlar om.
    Och – nej – det kan knappast vara folk från SÄPO som en del försöker skylla på. Livvakter skulle inta ha tillåtit Jimmie att sitta längst ut mot sidogången. De skulle ha omslutit honom. Han gick först in och sist ut. Utan kontroll. De skulle inte heller ha demonstrerat på det sätt de gjorde. Många ifrågasätter om detta alls har hänt. Det finns inte en handfull utan en kyrkfull vittnen. Min man Jan var också han väldigt tagen av den obehagliga situationen. För övrigt fanns där en hel del förvånade människor med tappade hakor runt omkring oss. Men ingen av oss hann reagera och ta kontakt eftersom det skedde med blixtens hastighet. Men det kommer vi att göra nästa gång. Om det nu blir någon nästa gång … Och om det nu kan anses fruktbart.

  11. Pingback: Näthat | En kvinnas betraktelser

Lämna ett svar till David Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *