Allt är Astrid Lindgrens fel

 

DSC_0019

Skinka. Glögg och pepparkakor. Hemlagad senap och inlagd sill. Kärlek och värme. Tomtar. Bockar.
Apelsiner. Korinter. Vättar. Risgrynsgröt och knäck. Glittrande ljus. Väldigt många ljus. Det räcker inte med tillräckligt många. Julsånger. Gapande grishuvuden. Med äpple i munnen. Prylar. Galet många onödiga prylar.
Onödiga.
Och så var det den där omtalade julefriden.

Jag undrar ibland vad som skulle hända om jag låg däckad i feber veckorna innan jul. För någon måste ju se till att friden infinner sig, Den kommer liksom inte av sig själv. Någons arbete ligger bakom. Denne någon börjar ibland känna sig lite trött.
Och allt är Astrid Lindgrens och Elsa Beskows fel.

Artisten, musikern, arrangören, basisten, sångaren och koldioxidbantaren Staffan Lindberg redogör för en lite udda men tveklöst intressant hypotes i sin bok ”Jag skulle ha bytt till energilampa i hallen”. Han växte upp med Georg Wadenius underbara grammofonskiva ”Godá Godá”, med texter av Barbro Lindgren, och han berättar i boken om när han som liten pojk kröp omkring på golvet bland alla bilar och truckar sjungandes När jag blir en miljonär ska jag köpa mig en Volvo Sport och en Ford Mustang, ni ska få se. Tre Porschar och en grävmaskin, en mörkröd limousin och har jag pengar kvar köper jag en Jaguar. Och om jag krockar med Mustangen så köper jag en bärgningsbil och bärgar den femtusen mil. Sen köper jag en Folkvagn och två Oplar ifall min limousin går sönder …”
Staffans slutledning: den globala uppvärmningen är Barbro Lindgrens fel.

Nu råkar jag själv känna det som att Barbro Lindgren inte är ensam om förstörelsen. Elsa Beskow och Astrid Lindgren har fullständigt impregnerat mig med tomtebolycka och bullerbybarnsjular med vilka jag under min utveckling från barn till medelålders jämfört vårt eget julfirande. Pippi underbart undantagen.
Men verkligheten ser inte riktigt lika romantisk ut. Den perfekta familjen och den gullinuttiga julstämningen existerar mest bara i sagoböcker och i våra drömmar. Alla har vi våra sorger, våra i hjärtat dolda smärtor över att julen inte blir som den beskrivits i sagan: Vacker, vilsam, trygg och underbar där vi alla innesluts i en stor familjegemenskap som nästan spricker av kritvita leenden och kärleksrus.
Det är inte ens en självklarhet att ha snälla barn som står och tindrar framför julgranen.

Julen är glädje, men också sorg. Men vi spelar med i traditionen och skyndar snabbt förbi de fattiga som i rännstenen ropar efter ett liv.
Vi skyndar, så att vi inte hinner beröras.
Vi skyndar, för att undvika skammen över allt som ligger i de stora papperskassar vi släpar på. Kassar med reklam för NK, PUB och Åhlens …
Vi rusar vidare, för att undvika risken för en stunds reflektion.
Vi lämnar de sjuka utan kläder och mat, medan vi gottar oss i våra späd- och marsipangrisar och tackar Gud för brödet för dagen.

Julefriden är mest en kuliss, svår att riva ner. Julen är också den tid då spriten fördärvar som mest. Människor lever i skräck. Barnmisshandel och kvinnofrid störs mer än någonsin. Detta medan de som är skickligast på att hålla skenet uppe sitter i kyrkan och sjunger om ett Jesusbarn som stod upp mot allt det som vi, både inom och utom kyrkan, har åstadkommit: Överhet. Hierarki. Dubbelmoral. Lyx. Egogödning. Materiellt överflöd.

Och på toppen av juleberget, glimmande ljusår från stallet i Jerusalem, tronar konungen från Närke, han som endast genom att visa sin kreativa blick får mina eventuella pysselambitioner att tvärdö och som därtill får mig att känna mig alltigenom usel som både julmatlagerska och julstämningsskapare: Ernst Kirchsteiger himself.
Han är så perfekt och så begåvad att jag nästan blir arg. Snygg är han också. Den jäveln.

Jag erkänner dock villigt att jag njuter av all julbelysning som ramar in broarna över Kungsgatan, om jag bara förmår att samtidigt blunda för dem som gömmer sig i gatans skuggor. Jag skänker pengar till de fattiga och sänder förnödenheter till barnhem i Lettland, men jag bjuder inte in de uteliggare som trängs längs rännstenen för traditionen att skapa julefrid i mitt eget hem tar all min kraft.
Om jag bröt mot våra traditioner skulle mina barn nog gå sönder. Jag vill inte att de går sönder just en julafton så jag håller julskenet uppe och julfirandet här hemma vid liv. Och jag försöker åstadkomma ett uns av den sagofyllda julstämning med vilken Elsa Beskow och Astrid Lindgren under hela min femtio- och sextiotaliga barndom har proppat mig full.

Jag förmår inte att lämna min varma sekelskiftesvilla för att likt Moder Theresa ge mig ut bland de fattiga.  Men någonstans har jag ändå förhoppningen om att vi inte helt ska glömma Jesu kärleksbudskap när vi runt vårt julbord firar hans födelse.
Vi kan väl åtminstone ha det i bakhuvudet.

Av hela mitt hjärta önskar jag er alla en skön jul och framförallt en god framtid!
Vem vet – kanske blir 2015 det år då vi tillsammans räddar världen?

 

Denna text publicerades första gången i december 2013.
Den ligger också på min hemsida.

.

4 kommentarer

Lämna ett svar till Ann Allan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *