Jag vill ha tanterna tillbaka!

11 Farmor046Jag saknar dem. De långsamma gamla tanterna. De som rörde sig långsamt, talade långsamt, skrattade långsamt och bjöd på bondkakor, jordgubbstårta och hemkokt hallonsaft i syrenbersån. De tanter som var tjocka, stillsamma, skrynkliga, osminkade och hade grått hår med knut i nacken och runda glasögon och hatt och lång vid kjol och mamelucker och lätt skägg och hemstickade gråa raggsockor och fotriktiga skor.
De tanter som utan att ens reflektera följde med i östrogenets svängar då hormonerna signalerade att chansen till en eventuell befruktning ändå var överstånden.
De tanter som aldrig kom att äga en mobiltelefon, en Mac eller en PC men ändå fick dagarna att gå, i sakta mak, efter ett långt liv där arbetet för överlevnad varit, för oss yngre, obegripligt hårt och slitsamt.

Jag saknar det lugn och den trygghet och värme som både tanter och farbröder utstrålade, och det sätt på vilket de kommunicerade.
De kunde sitta alldeles stilla, i flera timmar, och bara finnas till. De hade både tiden och den inre ron, för de gick inte på gym och de hade lagt ner självförverkligandet och stavgången var ännu inte uppfunnen och de såg inte på TV och deras ande uppslukades heller inte av internet eller 3:s mobilnät.
Allt de gjorde skedde i tant- och farbrortempo, och jag saknar det.

Jag saknar den tjocka gamla tanten, hon som tronade i den av breda träplankor hemsnickrade vitmålade trädgårdsmöbeln placerad i skuggan under den stora linden, med en filt över sina ben och en sjal runt sina axlar.

Jag saknar den gamla tandlösa farbrorn som varje dag, vid samma tidpunkt, satt vid det enkla lilla köksbordet och läste tidningen med kaffekoppen på den broderade duken, med pipan i munnen och de slitna filttofflorna på fötterna.

Jag saknar den gamla gumman som vinglande på sin cykel trampade ner till torget för att köpa rotfrukter då gårdens egenodlade tagit slut.
En cykel utan växlar, med runda former, högt styre, stor bred sadel och tjocka däck.

Jag saknar den gamla gubben som lät tiden lunka på lite som den ville. Som vilande i den noppiga fåtöljen använde den stillastående stunden till reflektion, istället för att kasta sig över ett globalt nätverk som ger oss moderna människor allt, men ändå inget.

Jag saknar rynkorna, de gulnade tänderna och det lite torra, ofärgade håret utan tonade slingor.
Jag saknar det ärliga, det enkla och det oförställda.
Jag saknar livets naturliga gång. Jag saknar den romantiska idyllen.
Även om romantiken och idyllen bara vara en lögn, så saknar jag dem.
Även om allt det ljuva bara var en chimär, så saknar jag den.
Även om det på den paradisiska scenen dolde sig något annat, så saknar jag det.

Ibland skulle jag vilja återinföra den gamla tanten, den gamla farbrorn och den gamla livsstilen där det enda som är modernt är total jämlikhet och allas rätt till bondkakor, jordgubbstårta och hemkokt hallonsaft i syrenbersån.
Kanske borde jag börja med mig själv? Jag har några år på mig till tantstadiet men när det än infinner sig kommer omställningen att bli påtaglig. Jag måste nämligen dra mig upp ur både Twitter-, Facebook- och bloggträsket och strunta i allt utom ICA, apoteket, systembolaget, matkällaren, radioapparaten, böckerna, papperet och pennan, fåglarna, träden, blommorna, bären, frukten, katten, fiskarna i dammen och de vilda djuren i min trädgård. Och så min gamla cykel, den som överlevt ända sedan 30-talet.
Cyklar från 30-talet dör inte. Man måste bara byta slang och möjligen däck vart femtionde år.

Kanske tillåter jag mig så småningom att konvertera till tant, för mina barnbarns skull, så att jag får än mer tid och sinnesro att lyssna till deras glada skratt, deras ivriga berättelser och alla frågor.

Jag plockar fram bilden av min farmor ur lådan och låter mig inspireras.

 

 

_________________________________________________________________________

 

 

Med denna lilla betraktelse vill jag önska alla mina läsare en skön sommar.
Jag går nu till vila.
Texten ligger också på min hemsida. Där kan ni få information om mina böcker som  lämpar sig väl för sommarens favorithängmatta.

 

PS. Någon tipsade mig om en underbar film i ämnet. Ha det så trevligt!

 

Näthat

Vi har sett det förut. Hatet på nätet. Det som lika säkert som amen i kyrkan dimper ner i kommentarsfältet eller mailkorgen då vi kvinnor offentliggör vad vi anser om olika former av extremism eller då vi sätter fokus på kvinnans mänskliga rättigheter. Eller på alla människors lika värde oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, bakgrund, klass …
Vi har sett det förut. Och ja – kvinnor utsätts oftare än män.

Den min bloggtext som beskriver det tillfälle då SD genom att uppvisa en kallhamrad attityd (detta var innan partiledningen tog till järnrör) och med sina hårda klackar och sina militanta åtbörder gjorde allt för att synas och visa sin makt och sin styrka då de bevistade en barnkonsert i en av Stockholms kyrkor för ett par-tre år sedan, fick näthatarna att gå igång. Det fullkomligt vällde in oförskämdheter i min dator.

Avpixlat ägnade snart en hel artikel åt mig och min blogg, men jag ser det som en merit.
De tog i artikeln fasta på allt annat än det som texten egentligen handlade om. Det är enklast så. Och jag förstår att de hade roligt då de medvetet misstolkade budskapet.
Visst – jag borde ha varit förberedd. Jag rörde om i getingboet så det både surrade och dånade om det och jag borde varit redo att bli rejält och hundrafalt stucken.

Jag såg hur min dotter råkade ut då hon skapade sidan 33 anledningar.
Hon hade det inte så lätt, mitt bland allt beröm och allt påhejande.
De visade sig då från sin sämsta sida – de män som störs av starka kvinnor i allmänhet men som känner vedervilja mot de kvinnor som säger vad de tycker, och hatar de kvinnor som tycker annorlunda.
Men jag är 29 år äldre än min dotter och därmed luttrad.
Så jag tar eländet med ro.

Jag bifogar nedan några korta exempel på vad somliga kan slänga ur sig då de i sin ensamhet sitter framför datorn och utnyttjar möjligheten att gömma sig bakom en anonymitet.
De skulle självklart inte säga samma saker till mig om vi befann oss i samma rum. En del av dem kanske, men inte alla.
Jag skulle egentligen vilja träffa dem, prata med dem, försöka förstå dem och visa att jag trots allt inte tycker illa om dem. För alla har vi vår historia, alla har vi präglats av vår omgivning. Vi människor är alla olika och det finns förstås en förklaring till att vi agerar och reagerar som vi gör.
Men faktum kvarstår – oavsett anledning får vi faktiskt inte vräka ur oss vad som helst.

Sägas bör att av cirka fyrahundra kommentarer på bloggen om SD är det cirka ett hundratal som uttryckt sig direkt otäckt. Övriga kommentarer mest förlöjligar mig, medan en del av dem är både rumsrena och till och med ganska roliga.
Jag tål att skämtas med, då självdistans är något jag ser som en av de viktigaste egenskaperna. Inte ens illasinnade varelser som nyttjar min person för att göra sig roliga kan döda min känsla för min humor. Så alla dessa går fria från min kritik.
Men så har vi alla de andra …

Nedan kan man läsa några av de bloggkommentarer där upphovsmannen gått över gränsen:

“Finns det ingen som kan skaffa en trumpet-sordin och stoppa ner i halsen på dig.”

“Vill bara säga att du måste vara den vidrigaste jävligaste människa jag någonsin läst om. Fyfan för vilken hemsk människa du är. Denna text är det värsta jag läst och jag mår fysikt illa … du är fan i mig det värsta jag haft oturen att komma i kontakt med … jag önskar dig inget gott i livet.”

“Du är en väldigt otäck människa, Ann Allan.”

 “Kvinnan där inne var ingen annan än djävulen själv, Mephistofeles, Satan, eller mer känd som Ann Allan!”

“sök hjälp, det finns människor på Konstfack som är mentalt friskare än du.”

Du Ann, du bör verkligen söka professionell hjälp för dina tvångstankar och upplevelser. Om inte för din egen skull, så för ditt/dina barns skull. Det är inte hälsosamt för barn med en mor som verkar må så dåligt och som så tydligt verkar hallucinera.”

“Du är sjuk i huvudet och lever med allvarliga vanföreställningar sök hjälp du har barn”

“Snälla, gå och skriv om något annat som du kan backa upp med fakta. Äckel.”

“Passar det inte så nejvisst, ligg där blodig och sönderk_ullad i snön då”

“Det är sådana som hen som kan sluta som massmördare.”

 

Vi har som sagt sett hatet förut. Och det har flera ansikten. Men vi får för den skull inte blunda och låta hatet blomstra utan att reagera.
Jag har satt ner foten och anmält de som överskridit gränsen för det tillåtna. Mest för sakens skull, för statistikens skull, för övriga utsattas skull men också för angriparnas skull. Jag tänker och hoppas att de kanske kommer på andra tankar och inser allvaret då de tvingas ta del av en konkret polisanmälan.
Vi lever trots allt i en demokrati, och fortfarande i ett någorlunda vettigt rättssamhälle.
Får se hur länge det varar.
Tänk noga igenom hur ni röstar.

Och låt er påminnas om det som SD står för, bakom kulisserna: Se Ekeroths egen film.

 

Morgonen då SD:s ledning förgrep sig på en barnkonsert

Nedanstående text skrev jag i november 2012, och jag trodde inte i min livligaste fantasi att jag någonsin skulle behöva upprepa mina ord. Jag försökte istället att glömma, se framåt, och i mitt så förtröstansfulla hjärta tillåta mig att hoppas och tro att jag aldrig mer skulle behöva uppleva något liknande.
Så kom Europavalet år 2014 … Det jag beskriver nedan hände alltså långt innan partiledningen och dess kamrater öppet visade sina dolda agendor och tog till järnrör och verbala hot och kränkningar för att visa sin makt.
Låt oss ändå bemöta dem med respekt, som vi bör göra med alla människor. Och ta debatten. För inget annat fungerar.

****

Det är luciamorgon år 2011 och jag sitter i Engelbrektskyrkan i Stockholm och inväntar Lucia-tåget. Adolf Fredriks Musikklasser ska traditionsenligt sprida sig i kyrkogångarna, vitklädda, med strutar och ljus i hår.
Det spöregnar ute. Jag är trött. Det är tidigt på morgonen och kolmörkret ger sig inte.
Denna dag kommer ljuset aldrig att infinna sig, men det beror inte på vädret och jag kommer aldrig att glömma varför.

Jag sitter mitt i folkhavet. Det är som vanligt trångt, rörigt, trevligt, slutsålt. Kyrkan är proppfull av barnfamiljer, mor- och farföräldrar, mostrar och farbröder. Gamla och unga i en kärleksfull mix. Människor i färgglada mössor, tjocka halsdukar, regnjackor, stövlar … De är glada, avspända, förväntansfulla och glatt konverserande i väntan på vad som komma skall. Många känner varandra och det är familjärt och det är varmt. Det är ett underbart myller och kryllande och det finns endast ett fåtal lediga platser kvar, just på den bänk där jag och min man sitter.

En knapp minut innan konserten ska börja, händer det.
Det blir plötsligt svart.
Det är som att dra ner en mental rullgardin.
Fyra män, onödigt välkammade, onödigt oklanderligt klädda, med onödigt blanka och välputsade svarta skor, likartade svarta rockar, onödigt exklusiva svarta skinnhandskar och nästan identiska mörka halsdukar kommer fram till vår bänkrad, öppnar den lilla sidodörren av trä och makar sig mycket artigt förbi oss och sätter sig intill mig på bänken. En av dem ser mig vänligt i ögonen och nickar till tack då jag viker undan mina ben så att han kan komma fram.

Först tänker jag inte så mycket på det, även om jag för en mikrosekund slås av hur mitt undermedvetna börjar jobba för högtryck.
Fokus ligger på förväntan på den kommande musikaliska upplevelsen i kyrkorummet, men en ruggig känsla börjar krypa inom mig och jag upplever ett stigande obehag. Några minuter efter det att skönsången börjat ljuda känner jag mig mycket illa till mods och jag kan inte koppla av, och inte heller njuta. Den stämning som alltid är så självklar varje gång min son sjunger med sina skolkamrater, infinner sig inte.
Allt känns fel. Och jag förstår inte vad det är. Männen sitter intill mig och jag slås av att de är så märkligt malplacerade. Det är något som inte stämmer.
Och jag blir orolig.

De svarta männen sitter blick stilla, med stela raka ryggar. Ingen av dem viskar något till den andre. De utbyter inte ens blickar med varandra, de bara stirrar rakt fram.
De ser alla ut att vara i tjugofem- trettioårsåldern.
Jag får inte in dem i sammanhanget.
De kan inte vara föräldrar, inte syskon till de musicerande ungdomarna, inte grannar och inte heller vänner för de insuper inte atmosfären.
De är inte känslomässigt närvarande. De är alltför polerade. De sitter alltför stilla, likt stenstoder. De är alltför spända.
Allt är konstigt. Och kallt.
Konserten blir inte en sådan underbar upplevelse som den borde varit.
För jag fryser.
Jag kommer snart att bli varse varför jag känner en sådan oro.

Efter det att sången tystnat och barnen blåst ut sina ljus, alltmedan kyrkan åter fylls av samtal och omfamningar vänner emellan, reser vi oss upp och lämnar vår bänkrad.
Vi ställer oss intill bänken och släpper ut de svartklädda männen och vi får en chock.
Det vi åser kommer att bli ett minne som för all framtid sitter fast-etsat i våra kroppar.

Männen rör sig likt robotar, de kommunicerar med ett militant kroppsspråk när de reser sig. De viner stelt förbi oss, med blixtens hastighet, och de lämnar beslutsamt och raskt bänkraden med klackarna ekande i stengolvet, med fotsteg som överröstar all glädje, alla skratt, alla uppsluppna samtal. De marscherar med hotfulla, dånande, hänsynslösa steg ut ur kyrkan på ett led, likt en hänsynslös armé som inte väjer för något som helst.
Och det går omgående upp för mig, varför jag reagerat som jag gjort.

Den sista av de svartklädda män som lämnade kyrkbänken innan hans välputsade skor hårt och okänsligt vek av mot ytterdörren, den man som under en mikrosekund såg mig rakt in i ögonen, var Jimmie Åkesson.

 

10175049_10152232975784542_5910226089183261442_n

 

 

Här är nästa blogginlägg i ämnet.

Se Ekeroths egen film innan ni röstar nästa gång.

 

 

 

 

Dyslexi är bajs

Vera Nord

Jag känner en underbar liten tjej som heter Vera Nord.
Hon har dyslexi.
Egentligen heter hon Barlach i efternamn men eftersom det är så svårt att skriva så har hon knyckt halva efternamnet av sin mamma som heter Nordenskiöld.
Man får inte vara dum när man har dyslexi.

Vera är en fin liten artist. Hos henne finns ännu inga spända nerver eller något inuti boende tvång att jämföra sig med andra. 12-åriga Vera är än så länge sig själv. Och jag hoppas att hon kommer att kunna bibehålla sin självklara pondus och sin naturliga charm, och undvika att med stigande ålder sjunka alltför djupt i styling-konceptets träsk.

Jag har hjälpt henne lite med pianospelet de senaste åren och hon har lärt sig att kompa några av sina låtar på pianot.
Veras gehör är avundsvärt. Men notbilden – den gör henne trött och matt och blek. För bakom dyslexi-iga Veras fina panna är det inte enbart bokstäverna som hoppar och far. Noterna har samma tendens att stöka till det för henne, och i Veras värld irrar notprickarna omkring i ett stort åskmoln av trycksvärta för att efter ett par, tre takter helt gå i spinn. Åttondelarna trasslar in sig i notlinjerna, och korsförtecken och fjärdedelspauser bildar närapå ett outhärdligt kaos i hennes söta lilla huvud.

Men Vera är intelligent och musikalisk som få. Och just för att hon är så begåvad, på så många olika plan, kommer hon att klara sig bra i livet. Det är min övertygelse. Vi måste bara se till att hjälpa henne över alla de hinder hon tvingas forcera, genom ett kärleksfullt bemötande och en ökad kunskap om hur det är att leva med ett handikapp.
Vera är min idol. Med eller utan dyslexi. Hon sjunger sig glad samtidigt som hon dagligen och stundligen kämpar mot sina bokstavsdemoner och målmedvetet bestiger sina egna små berg.

Hon släpper sin första platta nu i vår. Hon har också spelat in en video där hon sjunger Rikard Langewolfs och Peter Barlachs låt ”Dyslexi är bajs”. Hon musicerar och agerar som om hon inte gjort annat … Jag gissar att solen sken den dagen hon föddes och att hon trallade sig ut ur sin moders sköte.

Här kan ni lyssna till en intervju med Vera, i Nyhetsmorgon. Här kan ni se videon. Sprid den gärna, med syftet att i första hand lyssna till hennes sångröst och ta till er texten. Därefter är det dags att fundera över vikten av att ta barns och ungdomars olika svårigheter på allvar, och att ge dem möjlighet att blomma ut i sina egna unika små trädgårdar.

Jag håller med Vera om att dyslexi är bajs. Men hon är ju musikant – så vad kan gå
fel liksom.
Ingen dyslexi i världen kan stoppa en kreativ ådra.
Jag önskar henne all lycka i livet.

.
Bilden ovan är fotograferad av Nina Andersson
.
Denna bloggtext ligger också på min hemsida www.annallan.se
.

Myrstråk

Jag bara måste dela med mig av min senaste lärdom!
Vi brukar ha myror inomhus. De kommer på våren och gör  faktiskt familjen ganska glad. För de är inte så många, men de smittar av sig med sin sanslösa energi och gör oss på gott humör, ja rent av lite fnissiga. Att beskåda deras irrfärder över golvplankor och bordsskivor är riktigt upplyftande!
Nu har jag dock insett att de trivs lite för bra i vårt hem. De håller på att bygga ett litet bo bakom gungstolen i burspråket och det tycker jag nog är att gå lite för långt.

Google. Tack Gode Gud för Google.
Jag söker och jag finner och nu har myrorna irrat vidare åt ett annat håll.
Ättika, mina vänner. Ättika. Fukta en trasa med ättika och torka längs golvlisterna så försvinner myrorna till något annat trevligt och ombonat ställe.
Döda dem vill man ju inte. Eller hur? Alla vi djur på Jorden måste ju få finnas. Även vi komplexa och faktiskt ganska så besvärliga människor …
För att bli av med oss krävs allt kraftigare doningar än ättika.
Men än så länge härskar jag i mitt eget hus.

Trevlig helg i solen!

 

Nytändning i änglakören

Jag har respekt för att vi är lämpade för olika saker här i livet. En del är bra på att bemöta, känna av och värna andra individer och fungerar väl, socialt, medan andra är mindre lämpade att arbeta med människor.
Alice Babs förvaltare har säkert varit bra på att hålla reda på papper och sköta administrativa tjänster men hon skulle inte ha fått uppdraget att sörja för andra människors liv.
Hon har inte längre kvar sina uppdrag, enligt en anställd på överförmyndarenheten i Nacka Kommun.

Dokument Inifrån, Uppdrag Granskning, SR:s Kaliber och en rad tidningar och övriga radiokanaler har den senaste tiden uppmärksammat flera fall där förvaltare och gode män gravt missbrukat sin ställning, och flera direkta parallellfall till Alice Babs öde har rapporterats.

Det avslöjas gång på gång att överförmyndarenheters kontroll av gode män och förvaltare inte fungerar, medan lämplighetstester och utbildning helt saknas. Och man bryter mot socialtjänstlagen och föräldrabalken, ofta av okunnighet.
Lagarna skrivs nu om, men det är ett omfattande arbete och frågan är om man kommer att göra tillräckligt.

Ute i samhället finns, enligt redaktionen på Uppdrag Granskning, gode män och förvaltare som är dömda för våldtäkt, stöld, snatteri, misshandel, vapenbrott, allmänfarlig vårdslöshet, ofredande, skattebrott, grov frihetskränkning, förskingring, häleri, narkotikabrott m.m. m.m.

Alice Babs var den som bad oss att uppmärksamma problemet. Hon visste att hon inte var ensam om att förlora makten över sitt liv, trots att hon fortfarande kunde, ville och hade ett stort behov av att uttrycka sig, trots att hon hade en stark vilja och en lust till livet.

Och hon har lyckats. Alice har gjort skillnad och jag hoppas innerligt att hon känner det där hon nu befinner sig.
Om Alice hade levt när den nya lagen träder i kraft, hade hennes sista år sannolikt sett annorlunda ut.
Samtidigt vill jag poängtera: De allra flesta förvaltare och gode män är hederliga människor som vill väl och gör gott.
Utan dem skulle samhället inte fungera.

För de som tror att en dement eller psykiskt skadad människa för alltid är borta, utan chans att någonsin mer vara sig själv, vill jag berätta följande historia. En berättelse som  får många att nicka igenkännande:

Min 88-årige bekant, en mycket intelligent och intellektuellt bevandrad åldring, berättade för mig om ett möte med en dement vän. Han hade länge försökt att få kontakt med den gamle mannen men barnen beskrev honom som varande helt borta i huvudet och påstod att han inte mindes någonting och inte kände igen vare sig barn eller släktingar. De tyckte helt enkelt inte att det var någon idé att träffa deras pappa.
88-åringen framhärdade och fick så småningom till stånd ett möte. Han gick hem till den gamle mannen, satte sig vid hans köksbord och började prata.
Det gick inte många minuter förrän mannen plötsligt vaknade till. Han blev snart sitt vanliga jag, han mindes precis allt och de pratade och skrattade som förr i världen. Samtalet pågick i timmar …
De anhöriga häpnade och trodde inte sina öron.

88-åringen fortsatte med att säga att dokumentären ”Alice Babs förlorade rättigheter” var mycket avslöjande. Och att inte lyssna till det som Alice sa – det var direkt oförskämt.
Men hans erfarenhet sa honom att på äldreboenden blir personalen mest störd av besökare. De vill helst att de gamla håller sig stilla och lugna och att allt får gå sin gilla gång, enligt invanda rutiner.
Han berättade att korruption existerar även inom vården.
Han sa att vänskapskorruption hör till vardagen.

Så kan det gå då man är sjuk och därtill utsatt för ensamhet.
Berättelsen ovan understryker varför jag och andra kunde ha fullkomligt normala samtal med en kvinna som andra påstod var helt borta i huvudet.
Herre, förlåt dem, för de visste inte vad de gjorde …

Jag önskar att ingen enda människa någonsin mer ska behöva uppleva ett besöksförbud.

Vila i den frid du så innerligt behöver, Alice. Och tack för att du med din ilska och envishet drog igång den debatt som i framtiden säkerligen kommer att rädda många sjuka, svaga och ensamma.

Men kanske vilar du inte alls …? Kanske sjunger du nu i änglakören? Du har säkert gett den en nytändning!
Tyst … Lyssna! Jag tycker mig faktiskt kunna höra henne!

 

”Du bad mig berätta … lilla sångfågel” (19 april 2013)
”Den lilla sångfågeln Alice Babs mörklagda nationaldagsfirande” (7 juni)
”Alice Babs egna ord (13 juni)”.
”Hur man vingklipper en sångfågel” (5 dec)
”Alice Babs förlorade rättigheter” (3 dec)

 

Vulkanen Monica Zäta

Tankarna går återigen till Monica Zetterlund. Jag tänker ofta på henne. Mina Monicafunderingar får aldrig nog och jag är faktiskt helt uppfylld av hennes konstnärskap.
Vad är det som gör att hon så starkt tagit så mångas själar i besittning? Vad är det som gör henne till den hon är? Vad använder hon sig sig av? Jag funderar ofta över vad det egentligen handlar om …

Monica äger inte längre livet. Men då hon fortfarande rörde sig bland oss – ägde hon det fullt ut.
Hennes väsen nynnade sig fram genom det musikaliska rummet. Hon sjöng, viskade, vrålade, rörde sig, väste, dansade, talade, andades lika kraftfullt som vore hon uppskjuten ur Jordens innersta kärna. Och inuti den varmt sjudande vulkan som bar namnet Monica Zetterlund, briserade hennes öppenhet och ödmjukhet, hennes naturliga stolthet och frimodighet, hennes värme och framförallt hennes kärlek till livet.
Hennes framtoning och sättet att närma sig dels musiken, dels texterna men också de olika rollgestalterna var självklart och obesvärat. Och oavsett genre var hennes timing, frasering och texthantering fulländad.
Monicas talspråk, kroppsspråk och tonspråk samarbetade – ja, allt det hon använde sig av utmynnade i en övertygande helhet. Och hon försökte aldrig efterlikna någon. Hon var alltid sig själv – naturlig, avskalad, okonstlad och förlösande fri i sitt uttryck.
Hon var dessutom förbluffande lekfull och barnsligt förtjust …
Och så hade hon det där som gör livet för oss alla så mycket lättare att leva:
Humor, självdistans och självinsikt.

Monica kunde mycket väl ha stått modell för begreppet jordnära.

Låt oss värna allas våra personliga minnen av Monica Zetterlund. Hågkomsten av henne får inte tillåtas att komma på avvägar.
Och hjälp gärna till att hålla de kommersiella krafterna borta.
För Monica är inte värd dem.

Jag vill dela med mig av något fint, något som jag ofta återkommer till:
Ett par dagar efter det att Monica Zetterlund så hastigt lämnat oss i sorg och saknad och bestörtning, uttryckte en av mina favoritmusikanter, basisten Palle Danielsson, följande då han en lördagsmorgon satt i tv-soffan för att dela med sig av sina känslor för och erfarenheter av Monica:
”Det finns dom som tycker att Monica sjöng falskt. Det tycker inte jag.”

 

 

 

 

Kärleken till gamla tanter

Vad vore livet utan insiktsfulla och kloka gamla tanter …
Idag har jag begravt en av mina bästa vänner; 96-åriga granntanten Ulla.
Hon har betytt mer för vår familj än de flesta. Hon var en extra mamma, en extra mormor, en extra vän. En mycket speciell vän.
Jag saknar henne. Hon dog på julaftonsmorgon.
En bra dag att dö på.

Så här skrev jag om henne och mina myror för några år sen, i min sippbok:
” …Över mitt tangentbord går ett litet myrstråk. Alla tycker inte om myrstråk inomhus, men jag gör faktiskt det. Jag tilltalas av myrorna som kryper runt och irrar omkring i cirklar bland mina X och Y och Z. Som pigga och till synes extremt glada och sorglösa snor omkring bland kommatecken, kringlor, understreck och snabel-an. Till synes utan mål … Men jag är osäker där. På målet.
Är de möjligen lite felprogrammerade eller rent av målstyrda av någon med begränsat lokalsinne? Eller är det kanske så enkelt att de nyfiket och aktivt letar efter spännande upplevelser på sin omväg till bytet? Någon sorts lek i brist på myriga nöjesfält? Kanske ett sätt att ge utlopp för sin frustration över livets rutinmässiga tristess?

Mina myror gör vardagsrummet naturligt och hemtrevligt. Myrorna på köksbron gör mig glad. De ger mig energi. De är så nedrans positiva i sin läggning. Och jag matar dem med socker och brödsmulor, allt för att höja deras blodsockernivå så att energin kan fortsätta att flöda i fortsatta orimliga proportioner.
När myrorna gör sitt intåg i mitt hem i början av april är det för mig det första vårtecknet. Alltså blir jag glad. För då vet jag med säkerhet att våren är på intågande. Och de första som påminner mig om detta ljuvliga fenomen, det som inträder efter en lång och kall och extremt tjatig period, är just de bland mina snabel-an irrande myrorna. Och om jag, trots vårens annalkande, någon gång känner mig trött och sliten sätter jag mig bara ute på trappan och låter mig roas av myrornas ändlösa svassande.
De påverkar mig. Jag blir lätt i sinnet, road, uppiggad och rentav lycklig.
De har ett stråk över golvet framför teven också. På morgnarna irrar de runt framför Gomorron Sverige. På kvällen framför Rapport och Uppdrag Granskning. Naturprogrammen tror jag att de instinktivt undviker.

Inte alla gillar myror inomhus, men jag gillar verkligen det och en del tycker jag är jätteknäpp. Men jag bryr mig inte.
Jag tar hand om myrorna nästan som jag tar hand om granngumman. Henne handlar jag mat och godis åt ibland. Eller skjutsar till vårdcentralen, centralen där hon får vård eller vanvård.
Men jag behöver inte handla åt myrorna. De är pigga nog att slita ihop till sitt eget käk. De uppnår heller aldrig den höga ålder som granntanter kan uppnå. Myrorna har dessutom en egen vanvårdcentral, och införskaffandet av föda och byggmaterial sköter de av egen kraft. Det är det senare vi ser prov på när vi beskådar irrningarna.

Både myrorna och granngumman gör mig glad. Granngumman är nittiotre. Hon har en hund och en rollator som hon är ute och vallar två gånger om dagen, i alla väder.
Hon är avspänd. Hos henne kan man kasta sig i soffan och bara vara för där står inga glasskulpturer i givakt i fönstren. Hos henne är det lite rörigt. Saker och ting måste inte ha sin speciella plats. Och just för att hon har det lite stökigt och bohemigt ramlar axlarna ner lite extra mjukt och långt när man besöker henne.
Hon gör sig inte till när man kommer. Hon måste inte bjuda på något. Jag kan komma dit utan att hon absolut ska truga på mig kaffe. Det är så skönt att kunna hälsa på en gammal gumma bara för att prata lite, spänna av lite, slänga upp fötterna på bordet och bara nollställd existera tillsammans med en närvarande och klok gammal gumma.
Och slippa dricka kaffe.

Denna gamla dam är stark i sinnet och intelligent som få. Bakom de många, vackra rynkorna vilar ett spirituellt intellekt och en sprakande blick.
Hon är kul. Jag kan sitta hur länge som helst och samtala med henne.
Eller bara vara tyst. Och tänka.

Gamlingar har alltid tilltalat mig. Jag njuter av den mognad, erfarenhet, ärlighet, vishet, kunskap och lugn som de utstrålar. Njuter av den historia de har att berätta. En historia från tider som flytt, tider så annorlunda mot vår egen tid.
De ger mig ett perspektiv.
En gammal människa har inte bråttom. En gammal kropp tar en dag i taget, låter det ta tid att dricka sitt kaffe. Låter det ta sin tid att förflytta sig från punkt A till punkt B. Och en gammal människa kan lära mig allt det som jag hittills missat att lära mig själv. Att vara glad över stunden. Att leva i nuet. Att vara tacksam över det lilla. Att inte ta ut sorger i förskott. Att leva idag. Och att inte oroa sig för det som kanske komma skall…
Tänk att det ska vara så förbaskat svårt … ”

Tack för allt Ulla. Du har stärkt mig med din humor, ditt civilkurage och din kärlek och den kraften kommer jag att bära med mig tills jag själv dör.

Du kallade mig ibland för din dotter. Något finare än att vara som en extra dotter för dig, det kan jag inte tänka mig.
Du är och du var högt aktad och älskad. Av alla.
Vi ses säkert igen. Tills dess: Håll himlaställningarna.

Grattis Georg Riedel, 80 år!

JagrFotoHi

Idag fyller Georg Riedel 80 år. Nedan kan ni läsa de lovord som han fick sig till livs då jag i höstas, i Minnesfondens namn, delade ut Monica Zätas hederspris till honom och samtidigt fick chansen att vräka ur mig min beundran:
”Georg Riedel är en person som betytt oerhört mycket för hela svenska folket. Han har med sitt musicerande och sin arrangerings- och kompositionsförmåga berikat och utvecklat vårt kulturarv och försett oss alla med en mängd riktiga slagdängor, samtidigt som även de finare salongerna har ljudit av hans omfattande musikaliska produktion.
Få har bjudit oss på så många fantastiska melodier, så många läckra arrangemang och så många intrikata bassolon, i så många olika genrer, som Georg. Han har satt ett häpnadsväckande kulturellt avtryck, i slott såsom i koja. En tillvaro utan Georgs musik, är nästintill omöjlig att föreställa sig. Och flera av hans arrangemang och kompositioner för just Monica Zetterlund, har blivit oförglömliga klassiker: ”Sakta vi gå genom stan”, ”Vilsevals”, ”Vart tog vinet vägen”, ”Katten Felix” …
Denna utmärkelse är inget annat än ett varmt och kärleksfullt och rungande tack för att han har fyllt våra skolgårdar, våra folkparker, våra konsertsalar, våra biografer, våra klassrum, våra operahus, våra jazzklubbar, våra vardagsrum och våra sjungande strupar med så många sagolika melodier. Och den är också vårt sätt att säga: Tack för det du har gjort för Monica Zetterlund.”

Så här lyder motiveringen som står tryckt på diplomet:
”Få musikskapare har som Du, Georg, så intimt vävt samman ordets betydelse med enkla men alltid originella melodier. Med Ditt lekfulla och gränslösa tonspråk, med Din pausering och Ditt skojsamma skuttande mellan tonarter och taktarter lyfter Du texterna lite närmare himmelen, vare sig det handlar om poesi signerad Beppe Wolgers eller lek- och gåtfullheter á la Lindgren. Din berättarkonst är unik, om Du än talar med Din kontrabas eller Din notskrivarpenna. 
Tack för det Du har gett Monica. Tack för det Du gett oss alla!” 

Jag tycker att hyllningen gott kan upprepas en dag som denna.

 

På bilden ovan: Georg tillsammans med en i höst blivande 80-åring.
Foto: Pål Allan.

 

Det är Elsa Beskows fel

DSC_0018Glögg och pepparkakor. Skinka. Hemgjord senap och inlagd sill. Kärlek och värme. Upplandskubb. Tomtar och bockar. Apelsiner och korinter. Vättar. Risgrynsgröt och knäck. Glittrande ljus. Väldigt många ljus. Det räcker inte med tillräckligt många. Julsånger. Grishuvuden. Med äpple i munnen. Pepparkakshus så raffinerade att man baxnar. Galet många prylar.
Och så var det den där omtalade julefriden.

Jag undrar ibland vad som skulle hända om jag låg däckad i feber veckorna innan jul. För någon måste ju se till att friden infinner sig, Den kommer inte av sig själv. Någons arbete ligger bakom. Denne någon börjar ibland känna sig lite trött.
Och allt är Astrid Lindgrens och Elsa Beskows fel.

Artisten, musikern, arrangören, basisten, sångaren, koldioxidbantaren och uppsalabon Staffan Lindberg redogör för en lite udda men tveklöst intressant hypotes i sin bok ”Jag skulle ha bytt till energilampa i hallen”. Han växte upp med Georg Wadenius underbara grammofonskiva ”Goda´ Goda´”, med texter av Barbro Lindgren, och han berättar i boken om när han som liten pojke kröp omkring på golvet bland alla bilar och truckar sjungandes När jag blir en miljonär ska jag köpa mig en Volvo Sport och en Ford Mustang, ni ska få se. Tre Porschar och en grävmaskin, en mörkröd limousin och har jag pengar kvar köper jag en Jaguar. Och om jag krockar med Mustangen så köper jag en bärgningsbil och bärgar den femtusen mil. Sen köper jag en Folkvagn och två Oplar ifall min limousin går sönder …”
Staffans slutledning: Den globala uppvärmningen är Barbro Lindgrens fel.

Nu råkar jag själv känna det som att Barbro Lindgren inte är ensam om förstörelsen. Elsa Beskow och Astrid Lindgren har fullständigt impregnerat mig med tomtebolycka och bullerbybarnsjular med vilka jag under min utveckling från barn till medelålders jämfört vårt eget julfirande. Pippi underbart undantagen.
Men verkligheten ser inte riktigt lika romantisk ut. Den perfekta familjen och den gullinuttiga julstämningen existerar mest bara i sagoböcker och i våra drömmar. Alla har vi våra sorger, våra i hjärtat dolda smärtor över att julen inte blir som den beskrivs i sagan: vacker, vilsam, trygg och underbar, innesluten i en stor familjegemenskap som nästan spricker av kritvita leenden och kärleksrus. Det är inte ens en självklarhet att ha snälla barn som står och tindrar framför julgranen.

Julen är glädje, men också sorg. Men vi spelar med i traditionen och skyndar snabbt förbi de fattiga som i rännstenen ropar efter ett liv.
Vi skyndar, så att vi inte hinner beröras.
Vi rusar vidare, för att undvika risken för en stunds reflektion.
Vi lämnar de sjuka utan kläder och mat, medan vi gottar oss i våra späd- och marsipangrisar och tackar Gud för brödet för dagen.

Julefriden är mest en kuliss, svår att riva ner. Julen är också den tid då spriten fördärvar som mest. Många lever i skräck. Barn misshandlas och kvinnofriden störs mer än någonsin. Detta medan de som är skickligast på att hålla skenet uppe sitter i kyrkan och sjunger om ett Jesusbarn som stod upp mot allt det som vi, både inom och utom kyrkan, har åstadkommit: Överhet. Hierarki. Lyx. Egogödning. Materiellt överflöd.

Och på toppen av juleberget, glimmande ljusår från stallet i Betlehem, tronar konungen från Närke, han som bara genom att visa sin kreativa blick får mina eventuella pysselambitioner att tvärdö och som därtill får mig att känna mig alltigenom usel som både julmatlagerska och julstämningsskapare:
Ernst Kirchsteiger himself.
Han är så perfekt och så begåvad att jag nästan blir arg.
Snygg är han också. Den jäveln.

Jag erkänner dock villigt att jag njuter av all julbelysning som ramar in broarna över Kungsgatan, om jag bara förmår att samtidigt blunda för dem som gömmer sig i gatans skuggor. Jag skänker matpengar till de fattiga och sänder förnödenheter till barnhem i Lettland, men jag bjuder inte in de uteliggare som trängs längs rännstenen för traditionen att skapa julefrid i mitt eget hem tar all min kraft.
Om jag bröt mot våra traditioner skulle mina barn nog gå sönder. Jag vill inte att de går sönder just på en julafton så jag håller julfirandet här hemma vid liv. Och jag försöker åstadkomma ett uns av den sagolika julstämning med vilken Elsa Beskow och Astrid Lindgren under hela min femtio- och sextiotaliga barndom har proppat mig full.
Jag förmår inte att lämna min varma sekelskiftesvilla för att likt Moder Theresa ge mig ut bland de fattiga. Men någonstans har jag ändå förhoppningen om att vi inte helt ska glömma Jesu kärleksbudskap när vi runt vårt julbord firar hans födelse.
Vi kan väl åtminstone ha det i bakhuvudet.

Av hela mitt hjärta önskar jag er alla en God Jul och framförallt ett Gott Nytt År!
Vem vet – kanske blir 2014 det år då vi tillsammans räddar världen?