I juni efterlyste jag i en av mina bloggtexter en redovisning av vad invandringen kostar. Jag refererade till en bok av ekonomen Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, och hans bok Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik. Tullberg är en av de ekonomer som försökt beräkna invandringens kostnader. Han beräknar att nettokostnaden för invandringen under 2013 uppgick till 250 miljarder kronor inklusive undanträngningseffekter, d v s ungefär 7 procent av Sveriges BNP.
Under almedalsveckan publicerade Arena Idé en rapport framtagen av Sandro Scocco, f d LO-ekonom, och en forskare vid Umeå universitet. Det var ett politiskt beställningsjobb som slog fast att invandringen genererat en vinst på hela 900 miljarder till vår offentliga sektor. I en följande lunchdebatt i Almedalen påpekade Hanif Bali, moderat riksdagsledamot, och Johan Westerholm, S, att Tino Sanandaji (www.tino.us) skulle pulvrisera rapporten på en minut. Tino är forskare vid Institutet för ekonomisk historia på Handelshögskolan i Stockholm och en av dem jag regelbundet följer och ofta refererar till.
På tal om Låsningen låg den på Bokus topplista över sålda böcker. Nyligen hittade jag av en händelse en recension av boken. Marika Formgren, Svenska Nyhetsbyrån, journalist och gästkrönikör på Göteborgsposten skriver: ”….hans bok diskuteras och hyllas inte bara på Flashback utan på Avpixlat, Fria tider och liknande sajter. För den svenska åsiktskorridorens gatekeepers räcker detta som argument för att man inte ska låtsas om att Låsningen existerar. Märk väl: man ska inte ens skriva negativt om boken utan man ska tiga ihjäl den.” Så korkat att försöka tiga ihjäl åsikter man inte delar!
Idag verkar okunskap ha blivit en dygd. Detta gäller i synnerhet fakta som inte är smickrande för invandringspolitiken och som avslöjar att etablissemanget medvetet eller omedvetet försöker föra oss bakom ljuset. ”I den offentliga debatten diskuteras det ’tillåtna’…… I alternativdebatten på olika nätsajter diskuteras volymer: hur samhällets olika delar påverkas av dagens höga invandringsvolymer.” konstaterar Formgren. Tullbergs paradgren är ekonomi. Med utgångspunkt från officiell statistik gör han en ärlig och grundlig uppskattning av kostnaderna för migrationen och kommer fram till 250 miljarder inklusive s k undanträngningseffekter (förklaras i min juniblogg).
Det är inte rasism eller främlingsfientligt att erkänna att de ekonomiska resurserna är begränsade och att en dyr invandringspolitik påverkar andra budgetposter. Att låtsas att volymerna inte påverkar kostnaderna säger allt om dem som hävdar detta. I alla andra sammanhang utgår man från kostnader per person/elev/patient etc när man beräknar kostnader. Varför får man inte göra det här? Bemöt alla som ifrågasätter volymer och kostnader med sakliga argument istället för att stympa det offentliga samtalet! Och tala om för svenska folket att biståndsbudgeten plundras på 8-9 miljarder per år el mer för att täcka en del av invandringens årliga kostnader!
Formgren påpekar att alternativdebatten inte längre finns i den etablerade debatten och att åsiktskorridoren säkras när volympratare diskvalificeras som rasister. Volymfrågan är brännmärkt. När Tobias Billström, f d moderat migrationsminister, året innan valet ”ville diskutera volymerna i migrations- och invandringspolitiken…” kritiserades han hårt från höger till vänster och Reinfeldt läxade upp honom. En fortsatt hög migration kan lättare accepteras om integrationen fungerar. I Sverige fungerar den inte och det aktualiserar frågan om volymer.
Hade Alliansens integrationspolitik fungerat, hade vi inte haft vad moderaterna nu kallar ’det nya utanförskapet’. Alliansen lyckades inte ens avskaffa det ’gamla utanförskapet’, som nu lever vidare sida vid sida med det ’nya utanförskapet’. Detta nämner Reinfeldt inte i sin nyutkomna biografi ’Halvvägs’, som innehåller en del halvsanningar om hans politiska misslyckanden. Hans största misstag och en allvarlig strategisk felbedömning var att inleda ett migrationspolitiskt samarbete med Miljöpartiet. Det får Sverige nu får ta ansvar för, medan Reinfeldt tar emot 156 000 i månaden i omställningsbidrag och 100 000 per framträdande för sina föredrag. Han torde skratta hela vägen till banken.
Pingback: Låtsaslandet | Jan Millds blogg