Så här i uppropens tid träder kvinnor från många olika områden och branscher fram bakom olika hashtaggar och vittnar om sexuella trakasserier, sexuellt våld, maktmissbruk och kränkningar som de utsatts för. Preskriptionstiden för många av övergreppen har redan löpt ut och fallen kan därmed inte längre prövas i domstol. Någon egentlig teknisk bevisning finns inte och ofta står enskilda kvinnors ord mot ’förövarnas’ ord. Praktiskt taget alla polisanmälningar som nu görs kommer därför att läggas ned i brist på bevis.
#metoo handlar framför allt om beteenden som chefer och politiker tidigare ursäktat och/eller försökt dölja. Nu avslöjas de eftersom kvinnor sporrar varandra att berätta. Majoriteten av förövarna har visat sig komma från
”…….. helt eller delvis skattefinansierade och delvis inavlade politiska eller kulturella verksamheter. Verksamheter där det verkar vara ont om både utrymme, verklighetsförankring och markkänning. Se bara vad som dolt sig bakom kulisserna på Dramaten, Stadsteatern och Operan, i Fackföreningsrörelsen och Riksdagens mörkaste vrår, bakom dörrarna till Svenska Akademiens hemligaste lokaler, bland juridikens lagböcker och i SVT/SR och Aftonbladets folkfostrande, självbelåtna, skyddade miljöer.”
”En annan gemensam nämnare är också den politiska hemhörigheten. ALLA dessa verksamheter verkar vara till största delen bekännande vänster åtminstone officiellt. Och ALLA, inklusive de utpekade männen är också bekännande feminister i alla sammanhang utom där det verkligen räknas.” / http://anybodys-place.blogspot.se/2017/11/den-gemensamma-namnaren-i-metoo.html/
Många välkända vänsterextremister, främst de som kallat sig feminister och suttit på sina höga hästar i samhällsdebatten, har trillat dit. Vitt och brett har de skrutit om sin egen förträffliga moral och sällan missat chansen att med stora ord döma ut sina politiska och ideologiska motståndare och anklagat både dem och ’vanliga’ människor för dålig moral. Samtidigt har de mage att kräva att ’alla män’ ska ta ansvar för de relativt få som gått över gränsen och sexuellt trakasserat eller våldfört sig på kvinnor. Förövarna förklarar inte sällan sitt beteende t ex med patriarkala strukturer, droger eller arbetsmiljö.
Hur förklarar de att de inte reagerat, eller agerat, när deras arbetskamrater och arbetsmiljöer visat sig vara så moraliskt undermåliga? Det har t ex visat sig att Roger Mogert, stadsbyggnads- och kulturborgarråd i Stockholm (s), länge varit känd för att ägna sig åt sexuella trakasserier. Inte förrän nu erkänner människor som arbetat med eller nära honom att man vetat men inte agerat. ’Stackars’ Mogert har nu tvingats avgå och får trösta sig med de ca 4 miljoner han kan kvittera ut de närmaste åren. Vilken generös belöning av hans ’svinerier’! Så sjukt!
Också den tystnadskultur och de sexuella trakasserier som länge förekommit på Aftonbladet har nu avslöjats trots att AB:s publicist Sofia Olsson Olsén i det längsta försökt skydda de män som lyfts ut där. Tydligen blev det en omöjlig uppgift för nu har hon sjukskrivit sig. Det sista hon gjorde innan sjukskrivningen var att vägra att publicera Dokument 2.0, en samling vittnesmål om hur det är att vara kvinna på AB, som hon bett 5 kvinnliga AB-redaktörer arbeta fram. Dessa hoppade därför av projektet. Det hade hedrat Olsson Olsén om hon valt att avgå efter alla bortförklaringar och halvsanningar hon presenterat sedan sanningen om arbetsmiljön på AB avslöjades.
Rikspolischefen Dan Eliasson borde ha börjat med att skicka Tafsa inte–armband till ”kvinnor som jobbar eller umgås med kulturmän som skådespelare/regissörer/operasångare/tv- eller män som riksdagsmän, fackpampar, riksdagsledamöter eller myndighetschefer.”
Ungefär samtidigt som vi häpnar och upprörs över sexuella trakasserier och kladdande i Svenska Akademin, kyrkan, inom polisen etc, misshandlades tjejer i 10-årsåldern i en förortsskola och hotades med gruppvåldtäkt av några killar i sin klass. Detta verkar däremot inte väcka någon större vrede eller uppmärksamhet. Tjejerna hotades med att de skulle dö om de skvallrade. Tjejerna valde dock att berätta, men skolan reagerade knappt. Rektorn förklarade killarnas beteende med en lek som gått ”överstyr” och killarna får gå kvar. Den skolan och rektorn borde Skolinspektionen ta tag i. Vilka signaler ger rektorn och skolan med sin upprörande respektlöshet och flathet?
Under den senaste månaden har tre överfallsvåldtäkter skett i Malmö. En av dem skedde förrförra helgen och var så brutal att utredningen bedrivs som en fullskalig mordutredning. Kvinnan som våldtogs av en grupp män uppges ha blivit utsatt för tortyrliknande behandling som skakat även de mest rutinerade poliser. Enl uppgift ska hon också ha försetts med huva under övergreppet. Våldtäktsmän har tydligen lärt sig hur svenskt rättsväsende fungerar; om offret inte kan peka ut vem som gjorde exakt vad, kommer alla att frias. Varför går polisen inte ut med signalement på förövarna så att chansen att gripa dem ökar? /http://www.fristad.eu/2017/12/ga-inte-ut-ensam-sa-polisen/
När det gäller de män som sexuellt trakasserat och våldfört sig på kvinnor som gått ut under #metoo har flera av dem hängts ut trots att de inte polisanmälts. Varför bedöms svenska förövare efter en måttstock och invandrade förövare efter en annan? Gäller inte allas lika värde i detta sammanhang? Samhällets omtanke om invandrad kriminalitet går ut över oskyldiga, laglydiga kvinnor som utsätts för allt större risk att bli överfallna och våldtagna. Varför prioriterar den s k feministiska regeringen våldsbenägna män? Varför denna ständiga ovilja eller rädsla att sätta ner foten oavsett förövarens etnicitet? Vem kan längre känna sig trygg i Stefan Löfvens och Morgan Johanssons värld?
Förhoppningsvis leder #meetoo till att arbetsmiljöer och arbetsvillkor förbättras och att sexuella kränkningar försvinner. Jag saknar dock ett perspektiv i hela denna debatt; kvinnans ansvar i det inträffade. Och så undrar jag varför så många jämställda, starka och ofta framgångsrika kvinnor, som nu under olika hashtaggar avslöjat att de varit utsatta i många år, hållit tyst ända tills nu när preskriptionstiden för ev sexuella överträdelser och våldtäkter gått ut.
Sist men inte minst befarar jag att #metoo kan innebära att det växande antalet överfallsvåldtäkter och gruppvåldtäkter kommer i skymundan. Det ligger inte i medborgarnas intresse, möjligen i /o/ansvariga politikers intresse.
