På sensommaren träffades nötskrikan och truten för att prata om framtiden, som inte såg alltför ljus ut. Blåmesarna verkade plötsligt mer intresserade av varandra än av att bilda en mes-allians med nötskrikan och blåtruten. Det bådade inte gott.
Nötskrikan och truten började därför att se sig om efter nya partners att bygga bo med. De sneglade på rödhakarna och gröngölingarna, men rödhakarnas dominanta ställning kändes inte helt lockande. Rödhakarna å sin sida hade börjat kasta lystna blickar på nötskrikan. Att hon slagit sig ihop med truten var inget problem, eftersom truten försvagats och höll på att ramla ur sitt bo. Nu gällde det för rödhakarna att putsa fjädrarna ordentligt och slå sina drillar i skyn runt nötskrikan. Att hon hade tagit truten under sina vingars beskydd skulle kanske innebära att rödhakarna plötsligt fick två nya partners i ett vingslag.
Men nötskrikan och truten hade börjat smida andra planer. Rödhakarnas bo verkade inte längre så produktivt och livskraftigt och gröngölingarna tycktes mer intresserade av vädret än av att vårda boet. Genom att maskera sig med ’jökskrud’ skulle nötskrikan och truten kunna placera de 73 ägg de just höll på att producera i rödhakarnas näste. Blev det protester skulle de bara hänvisa till EBO-lagen. På så sätt skulle de själva slippa ta ansvar för ruvningen och bara lugnt sitta på en gren, kvittra och se hur deras ’jökungar’ kläcktes och utvecklades.
Sagt och gjort. 73 ägg placerades i rödhakarnas och gröngölingarnas gemensamma bo. Det innebar förstås en viss trängsel och krävde ett större bo, men det skulle lätt kunna fixas. Rödhakarna är kända för sin förmåga att ständigt utöka sitt revir.
Kläckningsarbetet tog mycket tid och kraft och resulterade i 33 ofärdiga ’jökungar’. Rödhakarna och gröngölingarna gladde sig mycket åt de nya fågelungarna även om dessa verkade nästan omättliga och hotade tränga ut boets befintliga fjäderfän. Eftersom tillskottet innebar att boet åter blev livskraftigt och produktivt, kunde rödhakarna nu se fram emot en fortsatt bra tillvaro i ett vitaliserat JÖKbo. Gröngölingarna kunde därmed kvittra vidare istället för att tvingas sjunga sin svanesång.
Blåmesarna kvittrade dock inte. De kände sig svikna över att deras artfränder plötsligt drillade ihop med främmande fåglar. Nötskrikan och truten hade ingen förståelse för dessa anklagelser. Om det var någon som svikit var det blåmesarna genom att visa att de kunde tänka sig att bilda bo utan nötskrikan och truten. Det var den verkliga orsaken till att mes-alliansen sprack och JÖKboet bildades.
Också brushanen i väster kraxade olycksbådande över de nya fåglarna i JÖKboet. Rödhakarna hade inte förberett honom på att de skulle ta hand om nötskrikans och trutens kommande kullar. Brushanen hävdade bestämt att det var han som borde finnas med i rödhakens bo men förgäves. Han hotade därför med att bilda en allians med andra brushanar som kände sig bortträngda av JÖKarna. Om inte det hjälpte var han beredd att ta till fågelinfluensa som ett sista desperat försök att ödelägga hela JÖKboet. Eftersom MSB numera styrdes av en blind och vingklippt uv, kunde brushanen kallt räkna med att vaccin till en sådan epidemi saknades i hela landet. Detta hot borde få rödhakarna att tänka om och bereda plats i boet också för honom. Då skulle han kunna ta kål på några av de 33 ’jökungarna’.
Det är inte svårt att ironisera över den regeringsfars vi utsatts för i över fyra månader. Efter 131 dagars och mycket trixfix fick Sverige till slut en regering och riksdagen en kraftig icke-socialistisk majoritet. Trots att såssarna gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes, kunde de genom sitt väl uttänkta maktspel behålla makten. Med 115 ja-röster mot 153 nej-röster och 77 nedlagda Löfven (S) med konststycket att på tredje försöket bli omvald till statsminister. Maktspel är såssarnas paradgren.
När 7-klövern förklarar varför SD inte ska få något att säga till om, hävdar de att drygt 82 % inte röstade på SD i höstens val. Samma logik och resonemang borde kunna användas på såssarna; endast 115 ledamöter röstade ja till Löfven medan 153 röstade nej och 77 la ner sina röster. Det är ingen seger att skryta om. Snarare är det en Pyrrhusseger.
Nu är det alltså Löfven som håller i taktpinnen. Trots att han hade så få som röstade ja till honom kan han utan större svårighet regera ganska ostört. Hans tre stödhjul har visserligen hotat att fälla honom om han inte håller sig till JÖKen, men det är tomma hot då Löfven då kan hota med nyval. Det vill inget av stödhjulen ha för det skulle kunna betyda stora valförluster. Det skulle dessutom kräva att också SD förklarade sitt misstroende mot regeringen, men det enda 7-klövern har gemensamt är ju viljan och beslutet att se till att SD inte ska få påverka politiken.
JÖKen må ha getts en ny förpackning men den är inget annat än en DÖ 2.0, ett effektivt medel att sätta sig över valresultatet och en fjärdedel av väljarna, d v s de väljare som haft det dåliga omdömet att rösta på de s k ’ytterkantspartierna’ SD och V. Genom DÖ och JÖKen har de effektivt låtit ’ytterkantspartierna’ få styra regeringsbildningen både under Löfven I och Löfven II. Vilket formidabelt misslyckande inte minst för demokratin!
