Statistiken bekräftar att grov brottslighet bland unga växer lavinartat. Sedan 2015 har antalet unga som rånas i stockholmsområdet tredubblats; fr 284 personer jan – sept 2015 till 845 personer jan – sept 2019. Rånen mot unga personer är enl polisen ofta hänsynslösa och förövarna ofta mellan 15 och 17 år. Att barn begår allvarliga brott skyller makthavare och tjänstemän ofta på att samhället inte gjort sitt och att barnen själva är offer. Så naivt och lättvindigt får man dock inte hantera detta växande och ytterst allvarliga problem.
Rånöverfall, där unga män utsätts för omfattande våld och kränkningar av gärningsmän i grupp, har blivit allt vanligare i Sverige. Ett av de senaste exemplen på denna nya form av rånöverfall hände nyligen i Göteborg, där en 18-åring omringades av ca 10 personer som tvingade offret att följa med ned i ett parkeringsgarage. Där misshandlades han och rånades på allt utom sina kalsonger. För att kröna förnedringen skar förövarna av honom en del av ena örat. Enl GP hittade en polispatrull senare biten av örat. Naturligtvis vägrar polisen att lämna ut signalement på de misstänkta gärningsmännen. Det tolkar verklighetens folk numera som att förövarna inte är ’svenskar’.
Den underbemannade och överbelastade polisen i Göteborg har i sommar fått hantera 108 personrån förutom all övrig gängrelaterad brottslighet. Enl polisen handlar det om antisociala och småkriminella invandrarungdomar, som opererar i gäng och driver runt på stan. De letar upp rånoffer t ex vid bankomater och jagar ofta i flock under kvällar och nätter.
Lunds universitet publicerade 2005 en studie om ungdomar som rånar. Titeln var Vi krigar mot svenskarna. Kniv, som de trycker mot halsen, används ofta och en del av taktiken är att omringa offret, vilket gör det svårt för förbipasserande att se vad som pågår. Många av personrånen eller misshandel mot person handlar om att visa sin makt, dominera och förnedra sina offer, t ex genom att tvinga dem att kyssa förövarnas fötter, något som gärna filmas. Det är också en maktdemonstration som handlar om vi och dom, grupptillhörighet och status, ett uttryck för en ”hämndlysten klasskamp med etniska dimensioner”.
I Danmark har man en ny brottsrubricering, ”dominanskrimnalitet”, eftersom många brott mot person, t ex rån och misshandel, handlar om att visa makt och förnedra sina offer. Expressen har intervjuat en kommissarie fr Göteborg, Thomas Pettersson, som rapporterar att man sett samma utveckling där som i Danmark. Rebekka Weidmo Uvell (uvell.se) skriver:
-Raseriet de känner kommer från att de känner att de “inte är accepterade” och de känner sig själva förödmjukade av de klasskillnader de ser. Att infödda svenskar av svenska föräldrar bor bättre, har bättre ekonomi, deras föräldrar har bra jobb och de själva har ett betydligt mer privilegierat liv. För att majoriteten av deras föräldrar inte jobbar utan lever på bidrag.
De vill hämnas och tar ut ilskan på helt oskyldiga jämnåriga barn. De krigar.
I hela landet har antalet barn under 15 år misstänkta för våldsbrott nästan fördubblats på 5 år. Carin Götblad, regionpolischef i region Mitt, berättar att det är ”ganska förfärliga saker vi talar om”. Det innefattar mordhot, knivrån, kidnappningar och andra ”ganska förfärliga saker”. Både brottsoffer och gärningsmän blir allt yngre. Vem hade t ex kunnat tro att Sverige idag skulle ha 12-åriga knarkkurirer eller 16-åringar som utför beställningsmord? I Expressen i ett reportage från Angered (25/12-16) berättade lokalpolischef Ulf Merlander bl a följande:
–Unga killar står i kö för att bli kriminella.
Regeringens förslag är att man ska kunna tvinga unga brottslingar till stöd och samtalsbehandling utan föräldrarnas samtycke. Tror de ansvariga verkligen att barn och unga som ägnar sig åt ”ganska förfärliga saker” ska omvändas av socialtjänst, stöd och samtalsbehandling, träff med pizza, mer resurser till familjer, hopp med käpphäst m m? Då finns det inget hopp för Sverige.
”Det svenska tillståndet”, där personer med utländsk bakgrund är tydligt överrepresenterade bland ungdomsligor och våldskriminella, har länge speglats och diskuterats i vår omvärld:
”Den svenska brottsepidemin och dess koppling till invandring dominerar inte bara de svenska nyheterna, utan når långt utanför landets gränser. Numera rapporteras regelbundet i internationella medier om svenskt gängvåld och problemet diskuteras i akademiska kretsar utanför landet” ( Öner, SvD 24/11).
Ungdomsligorna, ’dominansvåldet’ m m är resultatet av den ansvarslösa integrations- och migrationspolitik som pågått i åratal. Den handfallne Löfven hävdar dock med en dåres envishet att ursprungsland inte är viktigt i sammanhanget; han vill inte ”etnifiera” debatten. 2017 vägrade Morgan Johansson att publicera statistik om brottslingarnas etniska bakgrund. Den senast publicerade studien, Rapport om Invandring och Brottslighet (Adamson, 2019; Engellau, 2019), som presenterades i Almedalen i somras, bygger till stor del på Brås tidigare undersökningar och tillämpar metoder utvecklade av BRÅ. Rapporten visar att den allra farligast gruppen idag är inte utlandsfödda, utan barn till dem; invandrares barn med två utländska föräldrar har högre brottslighet än invandrarna. Särskilt brottsbenägna ifråga om mord, dråp och rån är människor från Västra Asien (inklusive Turkiet, Iran, Irak, Syrien och Afghanistan), vilket också tidigare studier konstaterat. Men Löfven verkar inte ha tagit del av vad som avslöjas i media, vad som sker i verkligheten eller vad olika studier kommit fram till, så han ”har inte sett det komma”! ’Sverigebilden’ är hans verklighet.
Barn och ungdomar som växer upp i Sverige har tills nyligen varit mer eller mindre förskonade från våld. Enl vår svenska värdegrund är våld av ondo, t o m i självförsvar. Våra barn och ungdomar är därför dåligt förberedda för från våldsverkare som drivs av raseri och viljan att hämnas på majoritetssamhället. Att inte kunna hantera eller slå tillbaka de unga, ofta afghanska, våldsmännens attacker ses som ett svaghetstecken. Att våldsmännen i grupp ger sig på en ensam svensk ungdom måste väl ändå vara det yttersta tecknet på svaghet. Ungdomsgängen behöver heller inte oroa sig för att åka fast, då de unga svenska offren sällan våga anmäla förövarna t ex av rädsla för repressalier. Det har gått så långt att polisen t o m rekommenderar familjer med barn som förföljs av ungdomsgäng att inte polisanmäla utan rentav flytta till annan ort. Polisen erkänner m a o att man inte kan skydda hotade medborgare. Skamligt!
Under lång tid har myndigheterna försökt förminska denna form av brottslighet genom att uppmana föräldrar att avråda sina barn att ha dyra kläder, klockor, mobiler m m på sig, då detta ökar risken att bli rånad. Och vem kommer inte ihåg när dåvarande rikspolischef Dan Eliasson delade ut ”Tafsa inte-armband” till unga kvinnor som riskerade sexuella trakasserier eller våldtäkt? Likaså uppmanades kvinnor att inte gå ute ensamma efter mörkrets inbrott och att undvika vissa gator/områden.
Vill vi ha det så här? Verkligen inte! Men så länge lagbokens straffsatser inte tillämpas i praktiken, kan vi bara uppgivet konstatera att det nu krävs ett systemskifte inom svenskt rättsväsende. Ett av de största problemen är den misstro mot bestraffning som dagens rättssystem uppvisar. Ett annat stort problem är straff- och mängdrabatterna. Vi måste helt enkelt införa en lagstiftning som kan hantera de våldsamma, ointegrerade unga män (inte sällan utan asylskäl) som begår ytterst allvarliga brott mot oss svenskar, som generöst erbjudit dem att ta del av vår välfärd. Bristen på respekt och föraktet mot oss är ren och skär rasism och borde straffas därefter. Dessa våldsamma och kriminella gäng förtjänar varken uppehållstillstånd eller silkesvantar. De ska placeras i fängelse och utvisas.
Nya former av kriminalitet kräver nya lösningar och svar. Det är dags för staten och de politiskt ansvariga att sätta ner foten och visa vem som bestämmer. Men till detta krävs nya politiker och tjänstemän som prioriterar folkets och landets bästa.
Läs också:
