Det exotiska i att leva på en kvinnolön.

Kent Kullander jobbar på fackförbundet Vision i Linköping. De startade en genusblogg för ett par månader sen men fick inte den responsen de ville, så nu testar de något nytt. Det nya grejen för att uppmärksamma ojämlikhet är att denna Kent ska leva på en sk. kvinnolön. 

4021950

En kvinnolön är precis som en manslön förutom att den är lägre. Jag har alltid själv undrat hur det är att leva på en kvinnolön, så det är ju helt perfekt att Kent nu tar reda på det och bloggar om hur det här exotiska med en kvinnolön ter sig så att jag kan lära mig och sätta mig in i den situationen.

Det är ju självklart superbra att Kent vill uppmärksamma det helt jävla enorma löneglappet mellan män och kvinnor och det är ju självklart jättebra att de har startat en genusblogg. MEN.

Jag är ledsen att informera dig, Kent, om det faktum att det här är ingen nyhet. Kvinnor har slagit sig blåa för att ens få någon lön och sedan har vi kämpat vidare för att få lika lön för lika arbete som vad männen få. Du är lite mer än 100 år sent ute med det. Men, eftersom det inte händer något på den fronten pga. män tar fortfarande alldeles för stor plats i vårt samhälle så fortsätter vi och kämpar och skriker om det här. Hur som helst, nu har Kent insett att det här är problematiskt. Nej, det vet jag inte ifall han har. Kent har kommit på att det här kan ha ett nyhetsvärde och locka läsare till sin blogg, så därför ”offrar” han sig. Han som välbetalt man ska testa på det exotiska med att leva på en kvinnolön och dra av pengar som han sen får tillbaka.

Hur skulle det vara ifall de som nu driver denna genusblogg och ska genomföra det här ”experimentet” (ungefär som att det är nån himla kemilåda som precis har öppnats och nu ska Kent se hur mycket det smäller och ryker av att blanda ”kvinna” och ”lön” och ”verklighet”) skulle intervjua riktiga kvinnor med riktiga kvinnolöner och se vad de säger? Att kanske de som inte kan plocka fram 13% av sin lön i slutet av månaden får höras istället för Kent som tjänar 32.000?

Hur skulle det vara ifall Kent som är så otroligt medveten tog ett steg tillbaka och struntade i att göra parodi på en verklighet? Hur skulle det vara ifall jag som vit sminkade mig svart, gick ut på stan för att möta omvärlden och under tiden blogga om hur mycket rasism som jag tvingas ta emot? Nej, man gör inte så. Har man privilegier ska man banne mig inte smeta in dom i ansiktet på de som är underpriviligerade och har man privilegier måste man först börja med sig själv och kanske hålla käften ibland.

Men Kent, TACK så otroligt mycket över det tolkningsföreträde som du nu ska blogga om, snälla twittra lite om det också FÖR JAG KAN INTE FÅ NOG.

 

 

Normalisering av rasism och dagens hjältar.

Det har varit en bra dag idag. För mig personligt, ja, men efter att ha skummat igenom diverse sociala medier (okej, bara facebook) så verkar det ha hänt en massa andra bra saker med. Som exempel det kaos som ska ha brutit ut på globala gymnasiet i Stockholm då SD blev fetblockerade av skolans elever och kunde helt enkelt inte komma in.

SDU:s förbundsorförande, Gustav något gjorde därefter det enda rätta och twittrade om händelsen:

”Demokratisk skandal! SDU blockerades på Globala gymnasiet och kom aldrig in på skolan. Polisen stod handfallen. Ett hot mot demokratin”. 

Jag tänker att det är det här som är demokrati, att man som medborgare har rätt att visa sitt mittnöje och demonstrera. Synd att SDU blev utsatt för den, jag förstår att de bedriver en antidemokratisk politik för att det ska slippa upprepas.

Jag kanske är lite efter, men här i Umeå blockerade ABF Umeåregionen ett par fascister som ville delta på en antirasistisk studiecirkel. Det är också värt ungefär en miljon eloger.

Som en facebookvän skrev, ”När normaliseringsprocessen av rasister går på högvarv är det skönt att ha dessa hjältar i samhället.”

Plus en på den.

Om att betygsätta barn.

”Om vi lyckas utbilda och stärka arbetskraften får vi ett rikare och bättre Sverige”

 

Ja, så skriver alliansens partiledare i en debattartikel på DN Debatt. ”Det är bra för människor” fortsätter de. Vad är det jag hör? De vill stärka den svenska skolan, göra Sverige starkare ur ett konkurrensperspektiv och få föräldrarna att vara nöjda med sina barn som presterar. Fram till 2006 var den här typen av betygsättning förbjuden och jag ser verkligen poängen i det.

Som framtida fritidslärare är detta extremt problematiskt. Vad hände med tanken om att barnen ska få utvecklas i sin egen takt? Hinna forma sina personligheter utan bedömning? Få uppskattning för sina egna kvaliteter?

Nej. I stället låter vi barnen konkurrera med varandra. Vi sätter våra barn i skolan och sen få de kämpa bäst de vill för att få så bra betyg som möjligt så de kommer in på den skolan de vill som kommer generera en bra utbildning och ett bra jobb med en hög lön. Nöjda medelklassföräldrar ger nöjda barn. Utbrändhet och ätstörningar drabbar barn. Kan det finnas en koppling?

Betyg ställer barn mot varandra. Hur ska barnen i våra klasser och barngrupper kunna se hur lika de är när de kommer att kategoriseras efter ”rätt” och ”fel”? Hur ska barnen kunna lära av varandra när vissa kunskaper ger ett högt betyg och vissa inte alls räknas? Sveriges framtida arbetskraft. Utbilda och stärka arbetskraften alltså.

Att se på barn som ”arbetskraft” symboliserar vad den här alliansen står för. Du och jag är inte människor, vi är nickedockor i ett spel. Vi är spelpjäser i ett ekonomiskt system, i ett land där varje individ ska spela ut de andra. Ett land där ”vi” inte existerar och nåde den som hjälper någon annan. Du inser snart att hjälper du någon så halkar du själv efter.

Men inför betyg ni. Bygg en stor, rund mur i samma veva och släpp barnen fria inuti den. Låt barnen kämpa mot varandra tills det är en kvar. Det är ju tydligen bara de starkaste som räknas, varför inte bara göra det lätt för sig.

”Tjejligan” och öppet arkivs dolda tillgångar

Nu när det mesta är allmänt skit (jag talar såklart om kukmätartävlingen mellan Ryssland, EU och USA, jag talar om misshandeln och mordförsöket på feministerna i Malmö och jag talar såklart om det faktum att vi har en borgerlig regering som mest kissar i såren på den svenska befolkningen osv osv) så finns det ändå ljusglimtar i denna annars mörka tillvaro.

Än en gång har det varit åttonde mars, aka. internationella kvinnodagen och en bra sak som  följer med den lite smått hypade jippodagen är ju det faktum att man kan gräva i gömmorna efter lite göttiga kvinnoprogram.

Igår hittade jag ”Tjejerna gör uppror”, en serie i tre delar från 1977 om Asta, Liv, Kerstin och Tone. Fyra trettonåriga brudar som startar tjejligan, en grupp som ska kämpa mot kvinnoförtrycket och för en massa annat. Jag måste tipsa om deras öppningscermoni i andra avsnittet. Det är fantastiskt. Varje avsnitt är en halvtimme och jag har sista avsnittet kvar. Lyllos mig, men mer lyllos dig ifall du inte har sett något alls än.

 

 

Att jag är politiskt aktiv gör mig inte till en slaskhink.

Jag skulle vilja säga att det jobbigaste man som vanlig dödlig kan syssla med under tvåtusentalet är att vara genusmedveten och politiskt aktiv. Det är få saker som, för det första, är så svårt att släppa. Det är något som aldrig går att lämna hemma, på mötet, på internet. Dessa analytiska glasögon är inte glasögon, det är mina ögonglober som inte går att bara pluppa ur och lägga i vatten till att jag känner mig redo för nästa analytiska sammandrabbning av ett politiskt dilemma. Nej, ständigt är de där och på något sätt kräver ett starkt psyke för att inte låta dessa analyser äta upp en inifrån, närda på irritation och frustration. För det andra är det få antaganden som får så mycket skit och dubbelbestraffning. Det är helt fullkomligt omöjligt att göra alla nöjda. Du är alltid ständigt ifrågasatt, att även när du gör något bra så ska du alltid göra mera. Det hjälper inte att du står ute natt efter natt och delar ut mackor och kaffe med mål att öka den politiska medvetenheten, varför hjälper ni inte de fattiga barnen i extra fattiga länder? Det hjälper inte att att du jobbar stenhårt för att sänka de svindyra busspriserna i din hemstad, har du inte tänkt på att det finns giftiga ämnen i plast som kan orsaka cancer? Det hjälper inte att du kritiserar den patriarkala överordningen som skapar oacceptabla kulturer som direkt eller indirekt skadar i stort sett alla i detta samhälle, har du tänkt på den rasism som gömmer sig överallt i vårt samhälle?

Bör jag ta detta som en komplimang? Att alla dessa människor ser mig som en slags överkraft som har makten att ändra allt dåligt som finns i världen eller är det bara så krasst att det är en form av slött slentrianmässigt gnäll som jag blir utsatt för? Jag är fullständigt medveten om att det är en dubbel bestraffning jag blir utsatt för, damn me if jag gör något, det blir ändå fel beslut jag tar och damn me if I don’t för då gör jag inte tillräckligt. Det är också som att en inte längre är en vanlig människa utan någon form av politisk slaskhink. Det finns ingen respekt för det tysta morgonkaffet lyssnandes på radio, den snabba turen på stan för att köpa trosor eller den extra minuten väntan när bussen en är sen. Slaskhinken, dvs jag, är alltid tillgänglig:

  • ”Nu har partitoppen tabbat sig igen, är det inte förjävligt hur allting ska gå åt mitten hela tiden. Hur jobbar ni med det, att behålla den ideologiska politiken inom socialdemokratin?”
  • ”Kolla vad fult dom bygger om i centrum, att en massa politisker ska bestämma över folkets huvuden. Folket borde få bestämma hur vårt centrum ska se ut! Och så ska det vara en ’demokrati’ vi lever i”.
  • ”Ja, att bussen är sen är ju ytterligare ett symptom på de slarverier som sker i budgetarbetet. Visste du att man satsar flera hundra tusen kronor på kultur när inte ens bussarna kan komma i tid!”.

Och själv står man där, mumlandes och funderande på hur man ska kunna svälja den där skiten, komma med något konstruktivt som kommer att skapa förståelse och behålla någon form av sans. När förstår folk att slaskhinken inte är öppen? Och att jag som politiskt aktiv inte är en slaskhink?När man går därifrån undrar man, än en gång, hur mycket skit ska vi egentligen behöva ta?

Jag skulle vilja säga ingen alls. Jag tror inte på allmänt gullande, skulle aldrig truga. Det är en av de värsta sakerna jag vet. Det är inte mitt ansvar att bädda in alla ifrågasättare i någon form av trygg vagga där jag lovar att jag ska lösa alla världens problem. Det är inte min uppgift att informera om hur dagens demokratiska system är uppbyggt. Det är inte min uppgift att dagligen behöva hålla föreläsningar i olika, inte av mig valda, ämnen i mataffären för att ”någon bett mig förklara varför hen egentligen är bra för”. Nä, nu är jag less. ”Läs på” ska jag säga, så kan vi prata sen.

Jag ska härmed gå in med mottot: ”Om du gnäll får du skäll”. Vi kan fortsätta att prata politik om du gör något mot det du irriterar dig på. Det är ju det som är själva grejen. Det är därför jag älskar arbetarrörelsen. Tanken på att vi är många. Att vi tillsammans gör skillnad, inte att vi ska göra skillnad och du ska gnälla.

Om tro och politik, var går gränsen?

Det är ett faktum att det är efter midnatt som de flesta irritationsdiskussionerna startar. Inatt var inget undantag. Av en slump hamnade jag igår natt i en diskussion om aborter och kvinnans rätt till sin egen kropp. Diskussionen började med ett blogginlägg som handlar om all uppståndelse kring vår nya arbetsmarknadsminister, Elisabeth Svantesson, som tidigare varit engagerad i ”ja till livet”. Bloggskribenten tycker att det är knäppt att en minister inte ska få vara troende och tycker att uppståndelsen är lite overkill:

Låt mig vara tydlig här. Det är inte en märklig liten avart av en liten perifer religion som Svantesson ställer sig bakom (kanske hade mobben varit tystare då). Det är den klassiska kristna tron, den apostoliska trosbekännelsen, som församlingarna hon är och har varit medlem i ställer sig bakom. Ingen ytterlighet, på något sätt. Klassisk kristen tro på att det finns en god Gud som initierade livet och världen, som lät sin son Jesus betala böterna för dina och mina fortkörningar och övertramp, en Gud som fortfarande lever och älskar och hjälper varje människa som vänder sig till honom. Mer klassiskt än så blir det inte.

 

Och:

Jag försöker förstå. Jag försöker förstå hur tankarna snurrar i de hjärnor som menar att vi helt bör diskvalificera en kvinnas ovanligt gedigna utbildning och erfarenhet, bara för att hon anser att abortfrågan är komplex. Både du och jag håller ju med henne om det, eller hur? Både du och jag förstår ju att 38000 årliga aborter är för mycket för vårt lilla land. Både du och jag förstår att de kostar alldeles för många krossade modershjärtan och stoppade fosterhjärtan. Både du och jag förstår att de kostar för mycket för att vi ska ha råd att fortsätta tiga ihjäl elefanten i det lilla svenska rummet.

 

och kommentaren:

Ja frågan är ju när man blir gravid med ett barn foster om det bara är min kropp eller om det finns ett till liv som man fått som gåva att a hand om. Det är ett sånt mirakel att bli med barn. Så det är inte längre bara min kropp och mitt liv utan en annans jag bär på. Allas liv är en gåva och finns en plan och tanke för varge en.

Ungefär där tänker jag stanna.

För det första tycker jag att vi behöver ifrågasätta män som är abortmotståndare. Det må låta hårt, men jag tycker verkligen inte att män ska vara inkluderade i frågor som rör kvinnors kroppar. Varför? För att det inte är inte deras kroppar det handlar om. Det är lätt för en man att säga att ”det är ett sånt mirakel att bli med barn”. Vad fan vet du om det? Kan du berätta om egna erfarenheter, hur kände du när du var gravid? Nä, exakt. Då lämnar vi det.

För det andra tycker jag att det är helt legitimt att ifrågasätta en minister som har varit aktiv abortmotståndare. Det handlar inte om tro, tro och politik är inte samma sak. Politik bedrivs ur ett samhälleligt perspektiv, politik bedrivs inom religiösa organisationer och instanser. Ja. Politik handlar om ideologi och organisation. Tro är individuellt. Vad min tro är för mig innebär inte att din tro är den samma. Att applicera min tro på andra människor anser jag direkt är att anse sig ha tolkningsföreträde över andra.

Som exempel tar jag färgen gul och kösystemet. Vi ställer oss i kö för att det kommer minska orättvisor i stil med att den som kommer sist kommer att ställa sig först, de flesta människor är med på att detta är ett demokratiskt sätt att organisera grupper med ett mål, att få köpa exempelvis mjölk. Det som skulle bli konstigt är ifall den som står bakom kassan säger att ”nu måste alla ha gult som favoritfärg, annars får ni inte köpa någon mjölk”. Det tror jag också att de flesta är med på. Det blir knäppt att applicera min personliga uppfattning på resten av befolkningen.

Det som blir väldigt diskutabelt här är inte Svantessons kristna tro eller att någon har gult som favoritfärg, utan att hon har varit med i en klart politiskt organisation som anser sig ha rätt att bestämma över andra människors kroppar med att förbjuda aborter, eller för att återkoppla till exemplet ovan, att anse sig ha mandat att säga åt hälften av befolkningen att de måste gilla färgen gult. Abortfrågan ÄR politik, då barn och graviditet hos kvinnor har en klar påverkan över hur samhället utformas, både kollektivt och individuellt. Det är där kritiken ligger, inte i hennes tro.

Ondskan, hatet och vår allas delaktighet. – En text om Utöya.

Efter att ha kollat ikapp diverse nyhetsuppdateringar och kanaler för de senaste dagarna är det självklart ett inslag som är viktigare än andra. Uppdateringarna från de minnesceremonier som har hållits till minne av tragedin på Utöya. Inslagen visar sorg, människor som håller om varandra, några sekunder på inzoomade blommor och brinnande ljus. Jens Stoltenberg talar om de förbättringar som skett de senaste två åren, poliser som blivit fler och helikoptrar som är redo för katastrofer. En intervju med en person som heller inte ger upp kampen mot onskan.

Känner ni också hur det är något som saknas? Känner ni hur det är som en kram utan närkontakt? Varför, VARFÖR är det ondska som nämns? Vad är egentligen ondska? Varför är det ”terrordåd” som nämns och varför vinklas massakern till något spontant och irrationellt, – utfört av en ensam maniac?

Jag undrar: Varför är det ingen som nämner att sjuttio unga människor dog på grund av sitt politiska engagemang? Att det inte är en slump att just dessa ungdomar dog? Att de dog för att de tillhör ett ungdomsförbund som jobbar för ett feministiskt, antirastiskt och antifascistiskt samhälle? Förstår ni, de dog på grund av deras kamp mot ett jämlikt samhälle utan hat. Deras vilja gjorde de till måltavlor för just det som de dagligen kämpar emot. Jag vill kalla det ironiskt, men det är bara fruktansvärt.

Det finns ingen ondska i världen. Den ondska som nämns i dessa nyhetsrepotage är i själva verket ett uttryck för års planering av massmorden, otaliga timmar framför forum där hatet gror mot socialister och feminister, miljoner minuter av organisering. Det är inget slumpartat i det här. Jag blir arg och ledsen över att reportagen i mångt och mycket handlar om bilbomben som sprängdes mitt i Oslo och att de sista sekunderna i nyhetsinslaget svävar in över kransnedläggningen vid Utöya. Vi är så formade av medias vinkling av världsproblem att det verkar mer värt att fokusera på en bilbomb istället för sjuttio mord på politiska ungdomar. Terrordåd och bilbomber, – det känns som att jag har hört det förut. Jag blir arg över att ingen säger som det är utan fortsätter att spinna vidare på en medial uppblåsning av en historia som exakt just nu inte får bli felvinklad. Vi har inte råd att förminska Utöya till den ”slumpmässig ondska som då och då slår sig till ro i någon människas huvud och tar över dennes tankar” som verkar hända i alla fall där något fruktansvärt händer i världen. Vi har inte råd att blunda för att vi alla är en del i ett sammanhang och att det är lögn att påstå något annat.

Den ondska som kvinnan i reportaget pratar om är i alla en del i. På samma vis som vi på ett eller annat sätt är delaktiga i det är det också alla vårt ansvar att slå tillbaka. För det är det i måste göra, slå tillbaka. Aldrig sluta kämpa och det symboliserar Utöya för mig. Vikten av att aldrig sluta kämpa.

Sparka inte nedåt med makt av ordet.

Jag har varit på nätverksträff. Vi pratade en del om ordets makt, om vikten av det skrivna ordet. Om hur möjligheten till förändring många gånger går genom en hög med text. Men vem är det egentligen som skriver? Samtidigt som vi samtalar om det skrivna ordets makt brinner bilar någon mil från oss, nazister organiserar sig och poliser misshandlar. Vi sitter inomhus och diskuterar kring vikten av att se alla dessa händelser som symptom av något. Ett symptom av något större, av ett problem.

Varför jag kan skriva är inte en slump. Det är tack vare olika faktorer som tillsammans har format mig till en skrivande person. En faktor är att jag växte upp i ett relativt rikt område – där bostadshusen tog slut tog naturreservatet vid. En faktor är att mina högstadielärare hade tid att ge mig konstruktiv kritik så att jag kunde utvecklas och skapa självförtroende. Det är en faktor att hela min släkt är född och uppvuxen i mitten av Sverige. Det är en faktor att vi tillhör en norm. Det är en faktor att jag inte har kämpat i konstant uppförsbacke sedan augusti 1991.

Jag lever i en värld där jag vill tror att pengarna jag har skattat går till ett system, ett system som fungerar utjämnande och rättvist, på en grund av kunskap som innebär att ifall alla människor mår bra och kan leva i trygghet så kan ett land med allt vad det innebär fungera. En kunskap som innebär att när jag ger en del av mig till dig så vet jag att när jag behöver din hjälp finns den där för mig. Det är en tro på att människan är god, hjälpsam och ödmjuk. En tro som bottnar i att konkurrens och stress skapar konflikter, våld, bränder. I en värld där endast den starke överlever vill alla vara starka. Det skapar ideal där vissa egenskaper är förkastliga medan andra är beundransvärda. Det skapar ett klimat där allt jag gör handlar om överlevnad, ett klimat där min solidaritet har formats till egoism. Men vem ska vi egentligen beskylla? Förstår vi spelet rättar vi oss efter reglerna. Förstår vi å andra sidan att vi är del i ett hungerspel där överhuvud håller i trådarna kan vi istället kliva tillbaka och vägra. Vi kan vägra anpassa oss efter ohållbara mål och vägra vara en pjäs där vi inte själva inte har varit med att bestämma villkoren.

För att släppa stenen och greppa pennan krävs det mer än att sådana som jag använder ordets makt för att beskylla, att känna skuld är inte konstruktivt. Att använda ordets makt för att sparka nedåt heller inte det.

Facebook har tagit ställning: feminism bör förbjudas och kvinnohat accepteras.

Internetsidan trettiotreanledningar.com blev igår blockad från facebook. Det gick inte längre att dela länken till sidan, då facebook ansåg att den innehöll material som bröt mot deras regler.

Jag tror inte det är någon som har någon form av genusstyrka på sina glasögon som inte har uppmärksammat det kvinnohat som cirkulerar i olika grupper. Jag tror heller inte att det är någon som inte har uppmärksammat att det är de kvinnohatiska grupperna som får ligga kvar, medan feministiska initiativ till grupper konstant blockeras och får varningar. Eftersom det här fenomenet faktiskt har blivit just ett fenomen och inte längre är ett undantag reagerar jag och andra väldigt starkt.

Det faktum att bilder som uppmuntrar till kvinnomisshandel, bilder som uppmanar till våldtäkt, bilder som visar medvetslösa kvinnor, bilder som är hatiska, finns kvar med motiveringar i stil med: ”Vi har granskat fotot som du anmält, men har bedömt att det inte bryter mot Facebooks gemenskapsregel om grov våldsskildring som omfattar att avbilda skada som tillförs någon eller något, hot mot den offentliga säkerheten eller stöld och vandalism”* är en katastrof.

Jag kan heller inte låta bli att undra vilka det är som sitter i gruppen som gör dessa bedömningar. Vad är det för syn på kvinnor ni har? Vad har ni för personlig relation till er mamma, syster, flickvän, kompis – när ni tycker att det är normalt att ha sex med henne (nummer 11 i listan) och att den här typen av innehåll får fortsätta att spridas med ovanstående motivering?

För trots allt, det är människor som sitter där bakom blåvita fasader. Det är sällan jag tycker synd om människor, det gör jag heller inte i det här fallet, men jag får onekligen en rejäl klump i hjärtat av hur ni missbrukar det inflytande ni har.

Det här är inte nån gnällig feministfitta i krogkön allt det här cirkulerar kring, det här är öppet hatiskt material mot hälften av världens befolkning. Det är dags att de ser det för vad det är och inte viftar bort det som ”något dom där feministerna håller på med”.

Ska vi anta att att det är ett gäng med jubelidioter som inte har en världsbild längre än vad näsan räcker som gör dessa bedömningar skulle jag vilja uppmana alla att för varje hatisk bild ni stöter på, anmäl! Någon gång måste dom ju reagera, dom små personerna bakom spakarna.

* Bilden jag anmälde hittade jag på en väns facebooksida  och bilden föreställde en kvinna, intryckt i ett hörn med ett skräckslaget ansiktsuttryck. I förgrunden visades en manlig profil med en knyten näve i fokus. Texten på bilden löd: ”Women deserve equal rights – and a left”. Nu när jag skulle länka till den har facebook tagit bort inlägget. Dock inte för bildens skull, utan för att hen likt det här inlägget var förbannad över att den typ av bild fick finnas kvar på diverse skämtsidor men inte 33 anledningar varför feminism behövs.

Hen kommenterar: Jag blir mörkrädd. Egentligen inte förvånad, men besviken. Ett av världens mäktigaste företag censurerar ett av världens viktigaste budskap.

Kawa skriver också väldigt bra om det här. Läs.