Jag känner hur jag vill argrina i all evighet efter argumenten jag har hört i debatten jag just förde med en snubbe som ville lösa samhällsproblem genom att öppna upp för mer prostitution och legalisera sexköp. ”I och med att det bli lagligt får man ju in skatt, och den smutsiga svarta marknaden kommer ju försvinna. Det är ju bättre att nån tjej från Rumänien skulle komma hit och få bra betalt för att sälja sex istället för att göra det i sitt hemland. Och prostitution är ju inte nåt bra egentligen, men det är ju ändå bättre att man har ett statligt horhus än att tjejen ska gå till nån husvagn och typ bli misshandlad”.

Ursäkta för alla videos, men jag hittade precis Julia och Kakan.

Jag dör.

Det här är så jävla roligt.

Just nu sitter jag och kritiserar den feministiska rörelsen i västvärlden utifrån ett postkolonialt perspektiv. Jag ska erkänna att det är lite halvjobbigt. För första gången kan jag förstå hur ni känner, alla ni som abrupt hävdar att mannen egentligen är det förtryckta könet. När jag själv sitter här och analyserar hur vi vita, västerländska kvinnor som grupp systematiskt har förtryckt (och förtrycker) andra kvinnor från andra kulturer känns det lite konstigt i magen.

På samma sätt kan jag tänka mig hur enkelt det kan vara att som man vända taggarna utåt när en gång på gång för höra hur män som grupp kollektiv förtrycker kvinnor som grupp. Det är en jobbig vetskap. Jag har inte några planer alls på att föra en helt vit feministisk kamp mot vår typ av västerländska patriarkat och aktivt jobba för att öka klyftor mellan olika etniska grupper. På samma sätt förstår jag också den man som inte har några planer alls på att göra mannen till överhuvud och systematiskt fortsätta att förtrycka alla kvinnor i världen, men ändå känner sig lite personligt utsatt då det är en kritik som framförts till min grupp av människor i världen.

Fastän det här är en obekväm sanning är det ännu mer en väldigt viktig vetskap. Dock är det viktigare att inte glömma att hålla isär begreppen. Det kan aldrig vara en människas fel i ett förtryck som har skapats kollektivt. Jag kan inte ta kritiken kring att den den postkoloniala feminismen uteblivit här i väst så pass mycket, personlig, på samma sätt som en man inte kan ta på sig skulden för patriarkatet.

Jag tror att det är därför så många män tar till sig av vad jämställdismen säger.  De känner sig personligt påhoppade när någon utbrister ”patriarkat och kvinnoförtryck” och går undan och känner sig orättvist behandlade. De tar kritiken personlig och har inte förstått hela förloppet. De har inte dragit kopplingen mellan det personliga och det kollektiva.

Min vän R förklarade så bra i en kommentar på facebook ang. Per Ström, hetsen om vilken kön som är mest förtyckt och könskriget som verkar försegå:

 Jo, det är klart att det kan vara så (läs: att män är diskriminerade i lagtext), men problemet är ju när han (läs: Per Ström) bara begränsar sig till de delar av lagen som diskriminerar män, och ser inget annat. Han tar ju aldrig upp det som berör diskriminering mot kvinnor. Och nej, det är inget krig mellan vem som är mest diskriminerad, det var inte andemeningen i mitt inlägg. Både män och kvinnor påverkas av könsmaktsordningen, och för mig är det viktiga att vi arbetar tillsammans och ser båda sidorna.. :)

Alltså. Det är viktigt att vi är medvetna om de strukturer som finns och vad det får för biverkningar i ett maktperspektiv. Som R skriver drabbas både män och kvinnor av könsmaktordningen vi har. Det som är viktigt att vi tillslut kan mötas på halva vägen. Utan den vetskapen kan vi heller inte göra någon skillnad, och skillnad vill vi ju göra. Eller hur, Per Ström?

Jag fick två väldigt långa kommentarer till inlägget om stringtrosorna.

Bullshit.

Du lever i tron om att det alltid är det kvinnliga könet som missgynnas i alla avseenden i samhället ifrån en tidig ålder. Det är inte alls fallet.

Är det inte tjejer/kvinnor som alltid väljer och inte tvärtom? Tycker du verkligen att det är män som väljer och vrakar och det kvinnliga könet som gör allt för att imponera på det manliga? Kvinnors eviga fördel är alltid enbart att ni har lättare att ta på er offerrollen i alla avseenden och göra er ynkliga för att man ska tycka synd om er.

Varje kvinna kan falskt sätta dit vilken man som helst för våldtäkt i en rättegång om hon bara ger ett trovärdigt intryck. Det finns statistik på hur många män som sitter felaktigt dömda för speciellt sexbrott i Sveriges fängelser. Detta inbegriper falska vittnesmål ifrån både kvinnor och barn.

Ingen grupp är ett offer enbart p.g.a. sin ålder, etnicitet eller kön. Men kvinnor kommer alltid ta parti för andra kvinnor oavsett. Det gör inte män. Det finns lika många kvinnliga pedofiler som manliga i världen, det är bara ett större mörkertal

Jag tar parti för GODA människor. Och tar alltid parti mot onda. Oavsett ålder, kön, etnicitet och allt sånt annat. Under min livstid så har jag aldrig sett en kvinna ta avstånd ifrån en annan kvinna. Har hon gjort den ondaste handling mot en god man så är detta bara ”ett steg framåt” istället, i ”feminismens” namn. Allt är bara ett kön, allt handlar bara om vad man har mellan benen.

Jag har alltid haft stor respekt för kvinnor i hela mitt liv. Jag växte upp med min ensamstående mor och vet hur starka kvinnor kan vara. Varje kvinna har besvarat min godhet genom onda handlingar tillbaka, hån och medvetna kränkningar bara för sakens skull. Bara för maktens skull. Samma kvinnor har alltid sökt sig till onda och ofta kriminella män som aldrig hade kunnat behandla de sämre. Det går tillbaka ända till skoltiden. De värsta och elakaste killarna med allra sämst kvinnosyn, var de som just fick mest tjejer. De snälla blev hånade, kränkta, lurade, mobbade och skrattade åt. Just för att dessa var ”mesar”.

Det är de GODA som missgynnas och blir illa behandlade. SÅ funkar det. Sen tycker jag att man kan söka sig till folk med samma moral. Så man vet att skit hör hemma med annan skit och tvärtom.

 

Det är viktigt att inte glömma att vi måste hålla i sär begreppen. Det går inte att slå samman patriarkatet med personliga svek. På samma sätt som att jag kan säga att: ”Ja, jag är feminist” och ”nej, jag hatar inte män”. Ett patriarkat kommer inte i en enda person utan att det är en kollektiv handling som i stort sätt sker omedvetet pga. århundraden av könsroller, som har gjort män till ett första kön och kvinnor som ”de andra”. Så en ensam man kan inte ensam bära skulden för förtrycket, därför tycker jag att det är idioti att jag ska stå här och säga att jag hatar män även fast jag hatar patriarkatet. Hänger ni med i skillnaden?

På samma sätt går det inte att bortförklara en vetenskap med något en enskild person har gjort. Det här kanske kommer som en överraskning för många, men kvinnor kan faktiskt använda makt. Kvinnor är hårda och smarta. Även kvinnor kan svika sina nära och kära. Även mammor kan lämna sina barn. Det tar dock inte bort  maktordningen som är. För även fast jag som ensam tjej skulle svika gång på gång och bete mig som ett riktigt jävla rövhål så kommer fortfarande världens kvinnor vara underordnade män. På samma sätt fullkomligt hatar jag argumentet att män skulle vara underordnade kvinnor för att vi kan anmäla för våldtäkt.

URSÄKTA MEN NU TÄNDER JAG TILL. ALLA SOM PÅ RIKTIGT TROR PÅ DET HÄR MÅSTE JU VARA HELT JÄVLA BOMBAD.

Liksom, jag går från en rättegång där jag falskt har anklagat någon random för våldtäkt bara sådär för kul för att få känna maktens sötma, hem till min sambo som misshandlar mig, för att gå ut på krogen och bli tafsad på, för att sen gå till jobbet som undersköterska för att jag fick sparken från mitt första jobb för att jag blev gravid och sen bara leva med vetskapen att alla vi tjejer tjänar nästan 20% mindre än alla män.

Men det är trots allt vi kvinnor som systematiskt förtrycker män för att vi kan ju anklaga nån för våldtäkt.

I helgen var vi ute på ett av studentaken på campus. Det var inte första gången jag var där, tvärt om, det brukar bli ganska många gånger per termin som vi hamnar där för lägets skull och den billiga ölen. I fyllan brukar jag inte vara sådär superkräsen, så länge jag är i bra sällskap och det finns något att dansa till är jag rätt nöjd.

Dock har jag reagerat på att det bara är snubbar som är sådär coola och leker DJ som spelar där. Ofta är det mest bara SKIT som spelas (som i helgen då snubben vägrade spela annat än det som brukar passa på min fars hembrända ”Absolut Afferock”- skivor, dvs. mainstream rock från början av 70- talet) även fast vi var typ fem pers som dansade och hälften av tiden gick åt att önska låtar.

Hur som helst. Helgen alltså. Att först vara på en förfest när nån gång på gång satte igång typ alla låtar jag har tagit upp i måndagslåten till att möta den där inbitna 70- talsrockern som lekte DJ fick mig att bli mer än less. Jag blev less på att ingen tar tag i saken, så idag var jag på ett uppstartsmöte på puben. Alla som var intresserade att börja spela skivor var välkomna, så jag drog dit. Jag resonerade som så att det ger inte så mycket att bara sitta hemma och vara irriterad över hur jävlig världen är, plus att jag gång på gång insisterar på att jag är rätt bra på att välja bra musik. Såatte. Jag drog dit. Jag var ensam tjej där på uppstartsmötet och jag tror ingen blir direkt förvånad av det faktumet.

Många av snubbarna som satt där idag på uppstartsträffen sa att de gillade ganska mycket house och techno, och gärna av den lite tyngre sorten. Det kan jag också gilla, men om jag går på en studentkrog är det inte ofta jag och mina vänner är råtaggade på en helkväll med tung house. På nåt vis känns det ganska… grabbigt att spela och gilla tung house. Så frågan är, vad kommer jag spela? Jag kommer spela en jävla massa bra du inte ens själv visste att du gillade. Det du kan vara säker på är att jag kommer inte att spela nån sexistisk skit och kommer ha 50/50 kvinnliga och manliga artister. Så det så.

Jag har en vän. Vi kan kalla henne Jennifer. Jennifer har en kompis, vi kan kalla henne tjejkompisen. En gång låg Jennifer med en kille, vi kan kalla honom Jens. Jens har en kompis, han heter Jörgen.

En gång när Jennifer var ute på krogen och drack öl och dansade med hennes vänner kommer Jörgen fram till henne. Han brölar lite sexigt i örat på henne:
– ”Ööööh, du Jennifer, du borde ligga med min polare Jens”.

Som du förstår är ju inte kopplingen solklar. Vi tar och reder ut begreppen lite. Jennifer borde alltså ligga med han… Jens. För att hennes liggs kompis Jörgen tyckte det. För att Jens och Jennifer hade legat en gång tidigare.

Någon helg senare stöter Jennifer på han den där Jörgen igen. Hon går fram till honom och säger:

”Du, Jörgen, du borde ligga med min kompis”.
”Vem då, vem är det? Varför ska jag göra det?” Undrar Jörgen.
”Nej men alltså, det är min tjejkompis, du borde ligga med henne, jag tycker det” Svarar Jennifer.
”Men seriöst, varför ska jag ligga med din kompis? Vem är det? Vi har ju inte ens träffats? Nu fattar jag ju ingenting?!” Säger Jörgen och fattar verkligen ingenting.
”Nej men jag tyckte mest bara att jag har rätten att bestämma över vem du ska ligga med och har befogenhet att göra beslut gällande din sexualitet” Svarar Jennifer och går där i från.

Då kommer vi ju fram till själva problematiken. Varför i herrenamn tycker sig Jörgen från första början att han kan tillskriva sig rättigheten att berätta för Jennifer vem hon bör ligga med? Vad är hans argument? Ska han gå upp i talarstolen och säga: ”Jo, men asså det är ju typ min kompis och jag tyckte att hon skulle ligga lite med Jens. Den friheten tog jag helt naturligt, det är för jag är ett as och ser tjejer som objekt till för mig och mina lustar”. 

Sen är det ju rätt kul att han inte fattar när Jennifer gör exakt samma sak mot honom och han inte förstår någon.ting.alls. Haha, pucko- Jörgen fattar ingenting.  

Och en ba: NÄ, INTE JAG HELLER.

*Alla namnen är påhittade.

Det här är Biancas sida.

Igår cyklade jag och ett par av mina vänner till en hemmafest. Vi började prata om det här inlägget och hur sjukt det är att den yttersta och främsta bekräftelsen ofta ska vara från män. Hur uppmärksamheten, gärna från rätt man (den snygga, inflytelserika, charmiga bla bla) är något som ska fylla ett tomrum. Ett tomrum jag mycket hellre vill ska fyllas av bekräftelse från andra håll, från vänner, min familj eller bara personer som står på samma plan som jag i samhällshierarkin. Tyvärr har jag och många andra har blivit itutade att uppmärksamheten som räknas är inte den, utan uppmärksamheten från män i en högre samhällsgrad. De innehar så ofta en större ställning i arbetslivet, relationer osv. osv. så det sitter så djupt rotat att vi inte reagerar på det faktumet längre. Det är tragiskt. 

Hur gärna vi vill få det att det är på mina villkor och min vilja när jag går ut och raggar och flörtar, men att det inte är så alla gånger. Det är en jobbig insikt när vi är så uppenbart medvetna om det. Vi är formade av samhället hur gärna vi vill se motsatsen.

Sen gick samtalet in på den oönskade uppmärksamheten. Uppmärksamheten som sätter sig som en illaluktande svampinfektion i underlivet, extra jobbig acne fast en har passerat tjugo, sönderbränd hud efter första dagen i Thailand. Uppmärksamheten som vi har blivit itutade att vi ska gilla, för det bevisar vår kvinnlighet ifall vi får den. Uppmärksamheten som istället för att fylla någon typ av bekräftelsebehov istället gröper ur en stor del av vår självkänsla. Jag snackar om den jobbiga handen på bröstet på dansgolvet, sexistiska och nedlåtande kommentarer och allmänt grisigt beteende. Hur uppriktigt dum i huvudet vissa killar är som naturligt tar den friheten.

Då är det en svart EPA som saktar in, drar ner rutorna och busvisslar och skriker efter oss.
”ÖÖÖÖÖÖH, BRUUUUUUUDAAAAAR!!!!!!” 

Ja, när vi talar om trollen kör dom förbi en svart EPA.