Just nu sitter jag och kritiserar den feministiska rörelsen i västvärlden utifrån ett postkolonialt perspektiv. Jag ska erkänna att det är lite halvjobbigt. För första gången kan jag förstå hur ni känner, alla ni som abrupt hävdar att mannen egentligen är det förtryckta könet. När jag själv sitter här och analyserar hur vi vita, västerländska kvinnor som grupp systematiskt har förtryckt (och förtrycker) andra kvinnor från andra kulturer känns det lite konstigt i magen.
På samma sätt kan jag tänka mig hur enkelt det kan vara att som man vända taggarna utåt när en gång på gång för höra hur män som grupp kollektiv förtrycker kvinnor som grupp. Det är en jobbig vetskap. Jag har inte några planer alls på att föra en helt vit feministisk kamp mot vår typ av västerländska patriarkat och aktivt jobba för att öka klyftor mellan olika etniska grupper. På samma sätt förstår jag också den man som inte har några planer alls på att göra mannen till överhuvud och systematiskt fortsätta att förtrycka alla kvinnor i världen, men ändå känner sig lite personligt utsatt då det är en kritik som framförts till min grupp av människor i världen.
Fastän det här är en obekväm sanning är det ännu mer en väldigt viktig vetskap. Dock är det viktigare att inte glömma att hålla isär begreppen. Det kan aldrig vara en människas fel i ett förtryck som har skapats kollektivt. Jag kan inte ta kritiken kring att den den postkoloniala feminismen uteblivit här i väst så pass mycket, personlig, på samma sätt som en man inte kan ta på sig skulden för patriarkatet.
Jag tror att det är därför så många män tar till sig av vad jämställdismen säger. De känner sig personligt påhoppade när någon utbrister ”patriarkat och kvinnoförtryck” och går undan och känner sig orättvist behandlade. De tar kritiken personlig och har inte förstått hela förloppet. De har inte dragit kopplingen mellan det personliga och det kollektiva.
Min vän R förklarade så bra i en kommentar på facebook ang. Per Ström, hetsen om vilken kön som är mest förtyckt och könskriget som verkar försegå:
Jo, det är klart att det kan vara så (läs: att män är diskriminerade i lagtext), men problemet är ju när han (läs: Per Ström) bara begränsar sig till de delar av lagen som diskriminerar män, och ser inget annat. Han tar ju aldrig upp det som berör diskriminering mot kvinnor. Och nej, det är inget krig mellan vem som är mest diskriminerad, det var inte andemeningen i mitt inlägg. Både män och kvinnor påverkas av könsmaktsordningen, och för mig är det viktiga att vi arbetar tillsammans och ser båda sidorna.. :)
Alltså. Det är viktigt att vi är medvetna om de strukturer som finns och vad det får för biverkningar i ett maktperspektiv. Som R skriver drabbas både män och kvinnor av könsmaktordningen vi har. Det som är viktigt att vi tillslut kan mötas på halva vägen. Utan den vetskapen kan vi heller inte göra någon skillnad, och skillnad vill vi ju göra. Eller hur, Per Ström?
