I väntans tider.

Det känns som att jag har suttit här i en evighet nu, på ett café på centralstationen i Stockholm. Enligt min biljett skulle tåget gå 22.35 från Umeå och vara framme i Stockholm 06.37. Klockan 22.35 avgick tåget från Umeå C och 06.37 stannade tåget till vid perrongen på Stockholm Central – just in time alltså.

Klockan tio ska jag på konferens. Vi ska prata om feministiskt arbete i allmänhet men feministiskt självförsvar i synnerhet. Det är ett viktigt ämne. Jag är här iför att representera Västerbotten i dessa frågor, och tycker att det är viktigt att så många som möjligt, runt om i Sverige, har möjlighet att vara med. Det blir mest demokratiskt då.

Men då var det bara det där med att jag har åkt tåg i åtta timmar för att komma hit och kommer åka tåg åtta timmar för att komma hem igen. Sexton timmar tågresande på en helg är mycket. Då åker jag ”bara” från Umeå. Det är många som åker längre norrifrån än Umeå och de får utan tvekan lägga till det dubbla i restid än vad jag har. Nu går det också hyfsat bra för min del, jag gillar att åka tåg och jag åker ju bara från Umeå. Tack och lov att jag inte åker från en inlandskommun! Då får jag lägga till åtta timmars bussresa till mina sexton tågtimmar. Plus denna väntan. Vänta på bussen i Lycksele, vänta på tåget i Umeå, vänta på ett café på centralen. Denna väntan. Denna tid för att kunna ha en demokratiskt organisation är oerhörd

Det här är inget smisk mot mitt ungdomsförbund, inget smisk mot norrland, inget smisk alls för att förtydliga. Jag vill bara betona hur absurd jargongen är i så himla många sammanhang. Poängtera hur knäppt många politiker resonerar utan någon vidare eftertanke. Hur tron om att allt sker söder om Gävle är så stark. Till er skulle jag vilja säga:

Det bor människor i Norrland. Det bor en stor del otroligt smarta killar och tjejer i Norrland. Vi är här och försöker jobba för det vi tror på. Just nu betalar vi en fruktansvärd summa tid för att kunna ta del i det demokratiska samhälle vi vill leva i, trots att det känns som om alla konstant jobbar emot oss. Är det konstigt att vi vill ha tåg som funkar och går snabbt? Är det konstigt att vi vill ha en fungerande kollektivtrafik inne i staden som inte ruinerar oss? Är det konstigt att vi vill ha samma flexibilitet som alla andra?

Och är det konstigt att jag på slutet har träffat så otroligt många unga vuxna som aldrig har satt sin fot i Norrland?

På samma sätt som jag som feminist jobbar för kvinnans frigörelse och patriarkatets fall vill jag som norrlandsbo jobba för norrlänningars möjligheter och södermänniskornas förakt mot norrland ska dö ut.

”Norrland” är ingen jävla skröna eller vandringssägen. Det är en del av Sverige om någon missat det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *