Jag tror att alla som någon gång har engagerat sig inom något hur underbart det är. En känsla av att just jag kan göra skillnad, jag kan påverka. Just jag får en möjlighet att styra upp saker, växa sig större, aktivera ungdomar, jobba för en bättre värld, – du vet. Det är fruktansvärt roligt! Ju längre och mer en är mer, ju mer involverad och mer ansvar får en och ju roligare blir det!
Eldsjälv beskrivs på wikipedia så här: är en person som brinner för något. Eldsjälen jobbar ofta ideellt för en ideell förening eller för en egen sak och anser att något är såpass viktigt att det är värt att lägga ner sin tid och sitt liv för att förbättra eller jobba med det.
För mig har alltid eldsjäl varit väldigt positivt. Jag tycker att visar på kapacitet, engagemang, styrka och vilja. Att bli kallad ”en riktig eldsjäl” är finare än alla komplimanger i världen, det visar att just DU gör skillnad, att just DU har ett mål med ditt handlande. Själv ser jag det brinnande engagemanget hos så många.
I början var jag helt förblindad av den styrka dessa eldsjälar utstrålade och jag var helt faschinerad, ”hur orkar dom?!” – tänkte jag.
Men det finns ingen som orkar. Det kommer ta stopp någon gång hos alla, hur lång den sträckan är ser bara olika ut. Jag ser hur så många runt mig är välklädda, svarar artigt i telefonen och svarar på sms. Samtidigt träffas vi bara i sammanhang vi styrt upp själva, vi kramas inte, vi åker inte på äventyr. Det är ett idogt spanande i kalendern och på sin höjd ”har jag en ledig helg i mitten av januari”.
Är det värt att ta ihjäl sig på kuppen för att bli kallad ”eldsjäl”? Är det värt alla mardrömmar, huvudvärken, ryggen som känns att den ska falla ihop, det magonda, paniken, känslan när det ibland inte känns som att det går att andas? Är det värt det?
Är det värt att du blir ett nervöst vrak på kuppen av ett extra arrangemang? Glädjen, den där känslan av gemenskap, hoppfullheten – var är allt detta? Är det det som göms bakom paniken?
Ibland går det att säga nej. Problemet är bara att mitt ”nej” blir någon annans ”måste”. Mitt välmående blir direkt någon annans död. Denna helvetiska, underbara, lömska, fantastiska organisation, varför är det så lätt att älska dig när du tar ihjäl oss på kuppen?
