Krönika: ”I efterdyningarna av åttonde mars”.

Eftersom det är rätt lamt att skriva något om jämställdhet, feminism, kvinnor osv. på kvinnodagen gör jag det nu istället.

Grejen är denna. Varenda år blir jag lika förvånad. Jag blir uppriktigt förvånad över hur kvinnodagen blir en typ av kollektiv födelsedag för hela världens kvinnor. Att det är födelsen för all den fantastiska kvinnlighet som sprudlar genom våra vener, som får våra höfter att vicka och förtrolla män över hela världen. Krispigheten osar genom våra porer och skuttande tar vi oss fram genom dagen. Vi blir gratulerade till höger och vänster, det är extra rabatter i affärerna och män känner sig kränkta över det faktum att allt fokus ligger på kvinnor.

Fram till klockan 00.01 den nionde mars. Nu ska jag inte vara stolt längre. Det är inte längre så jävla coolt att vara tjej. Jag går tillbaka till att blir lite lagom taffsad på, bli reducerad till något mindre än vad jag är och liksom inte få låta så himla mycket. Lunket fortsätter. Min tjejrabatt har gått ut.

Därför är det så tragiskt med vad kvinnodagen på många sätt har blivit. Det är tragiskt hur den uppfattas av gemene man. Kvinnodagen blir ett så talande exempel på att det inte funkar att tillägna en dag till kvinnor och sen tänka att ”nu har jag gjort min del av kvinnoarbetet”. Att du som man tar och gratulerar mig som tjej är snarare en förolämpning, eller som en vän till min retweetat från en för mig okänd twittrare: ”Att gratulera kvinnor på kvinnodagen är som att gratulera en kanelbulle på kanelbullens dag”. Jag ser kvinnodagen som kvinnosakskvinnornas högtidsdag på samma sätt som jag har första maj som min julafton i rollen som demokratisk socialist. Det är på kvinnodagen vi samlas och hurrar oss själva över det feministiska arbetet vi gör, dagligen, 24 timmar om dygnet. Det är på åttonde mars som vi fyller depåerna för att stå emot den konstanta strömmen av sexism vi möts av. Det är då som systerskapet är som mest påtagligt och som vi känner att det arbete vi gör inte bara är för mig, utan för alla. Tillsammans är vi starka, så fruktansvärt starka. Jag vill därför inte reduceras till min socialt konstruerade kvinnlighet som om det skulle vara anledningen till att jag är feminist, så sluta gratulera mig för den.

Kvinnodagen är ingen jävla lösning, det är en spark i arslet. Kom i håg det. Jag vill också rikta ett stor TACK från botten av magen till tjejjouren i Umeå för ett fantastiskt demonstrationståg den åttonde mars och till alla oss som deltog vill jag upplysa om att det är vi som stöder oss mot varandra i motgång och firar tillsammans i medgång.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *