ROKS, riksorganisationen för kvinnor och tjejjourer i Sverige, skriver på sin hemsida att antalet anmälda sexualbrott har femdubblats över en trettioårsperiod. Längre ner fortsätter de och skriver att trots femdubblingen är det endast 23 % av brotten som anmäls. TJUGOTRE PROCENT! Att mörkertalet är så pass stort tror jag hör samman av två olika anledningar. Den vanliga, enkla förklaringen är att offret är rädd för att anmäla, mycket på grund av den fruktansvärda rättstradition som följer våldtäktsanmälningar där de som anmäler skuldbeläggs av myndighetspersoner. Den andra anledningen, som jag ser är mer komplex och den egentliga boven i dramat, är jag är rätt säker på hör samman med den tradition som föreligger sexualitetens koppling till patriarkatet. Patriarkatet har rätt hög igenkänningsfaktor. För enkelhetens skull tar jag tre talande exempel på det som beskriver denna könsmaktsordning; mannen är aktiv, kvinnan passiv. Mannen är det första könet, kvinnan är det andra. Mannen är överordnad, kvinnan är underordnad. Eftersom hela vårt samhälle är uppbyggt utifrån den mallen är det heller ingen konstighet att även vår syn på vår sexualitet är kopplad till den föreställningen. Det är det som är det jag kommer referera till som ”våldtäktskultur”. Det stora mörkertalet av sexuella övergrepp som aldrig kommer upp till ytan tror jag bottnar i vår föreställning om vad en våldtäkt är på samma sätt som vad vi anser är ”normalt” sex.
Sex är sedan länge en stor fråga om makt vilket visar sig i en direkt hierarkisk uppbyggnad. Den som sitter högst upp i hierarkin staplar upp villkor och föreställningar och de som sitter under lyssnar, tar till sig och utför. Det är därför inte konstigt att vår sexualitet utformas efter dessa kriterier, snarare skulle jag bli förvånad om jag blev överbevisad. Det här bidrar till att sex är något för män, av män. Jag som tjej blir tilldelad någon halvdan biroll för att göra scenen mer attraktiv, nåde mig om jag skulle leva ut mina teatertalanger och ta över skådespeleriet! Då fallerar hela manuset och hela filmen förstörs! Jag är därför inte förvånad över att det är närmare åttio procent av de sexuella överfallen som inte anmäls. När det jag inte har varit med på – som har gett mig ett magont som är svårt att ignorera, ställs parallellt med föreställningen om att just min magvärk är det normala gör att jag ifrågasätter mig själv. Ett ständigt ifrågasättande leder till ett självtvivel, självtvivel leder till inga anmälda sexualbrott.
När barn från sina första andetag indoktrineras in i våra föreställningar kring hur en man och kvinna ska se ut och bete sig föds också en inställning kring det som senare ska bli en fråga om makt. Eftersom den manliga homosociala kulturen är det starkaste av de sociala band vi har i vårt vardagliga liv innebär det också att makt fördelas män emellan och än en gång blir vi kvinnor tilldelade en biroll. Eller ännu hellre, vi får jobba nere i källaren som scenmakare. I maktkulturen som livnär sig på kvinnors underordning blir också sex ett av uttryckssätten som formulerar denna hierarki. På grund av den homosociala kulturen vill jag också vara så fräck att jag påstår att alla män har ett ansvar i de sexualbrott som begås, direkt eller indirekt. Direkt ansvar är såklart det sexuella övergreppet och det indirekta syftar på den våldtäktskultur som håller hand med den manliga gemenskapen. Det finns en våldtäktskultur i samhället som är svår att leva bortom, hur gärna en än vill ta avstånd. Jag ser medvetandegörande som första steget för förändring, så därför skulle jag vilja be er om en stunds reflektion. Vad är min syn på sex och sexualitet? Vad är min syn på kvinnor? Vad är min syn på mig själv? Var du än hamnar i dina svar vill jag att du tar med dig en sak: Allt handlar om att respektera sin nästa.
Dethär är så himla bra.