Jag har varit på nätverksträff. Vi pratade en del om ordets makt, om vikten av det skrivna ordet. Om hur möjligheten till förändring många gånger går genom en hög med text. Men vem är det egentligen som skriver? Samtidigt som vi samtalar om det skrivna ordets makt brinner bilar någon mil från oss, nazister organiserar sig och poliser misshandlar. Vi sitter inomhus och diskuterar kring vikten av att se alla dessa händelser som symptom av något. Ett symptom av något större, av ett problem.
Varför jag kan skriva är inte en slump. Det är tack vare olika faktorer som tillsammans har format mig till en skrivande person. En faktor är att jag växte upp i ett relativt rikt område – där bostadshusen tog slut tog naturreservatet vid. En faktor är att mina högstadielärare hade tid att ge mig konstruktiv kritik så att jag kunde utvecklas och skapa självförtroende. Det är en faktor att hela min släkt är född och uppvuxen i mitten av Sverige. Det är en faktor att vi tillhör en norm. Det är en faktor att jag inte har kämpat i konstant uppförsbacke sedan augusti 1991.
Jag lever i en värld där jag vill tror att pengarna jag har skattat går till ett system, ett system som fungerar utjämnande och rättvist, på en grund av kunskap som innebär att ifall alla människor mår bra och kan leva i trygghet så kan ett land med allt vad det innebär fungera. En kunskap som innebär att när jag ger en del av mig till dig så vet jag att när jag behöver din hjälp finns den där för mig. Det är en tro på att människan är god, hjälpsam och ödmjuk. En tro som bottnar i att konkurrens och stress skapar konflikter, våld, bränder. I en värld där endast den starke överlever vill alla vara starka. Det skapar ideal där vissa egenskaper är förkastliga medan andra är beundransvärda. Det skapar ett klimat där allt jag gör handlar om överlevnad, ett klimat där min solidaritet har formats till egoism. Men vem ska vi egentligen beskylla? Förstår vi spelet rättar vi oss efter reglerna. Förstår vi å andra sidan att vi är del i ett hungerspel där överhuvud håller i trådarna kan vi istället kliva tillbaka och vägra. Vi kan vägra anpassa oss efter ohållbara mål och vägra vara en pjäs där vi inte själva inte har varit med att bestämma villkoren.
För att släppa stenen och greppa pennan krävs det mer än att sådana som jag använder ordets makt för att beskylla, att känna skuld är inte konstruktivt. Att använda ordets makt för att sparka nedåt heller inte det.
