”Innestående kaffe” – en klassfråga och bör så hanteras.

av

I min facebookfeed börjar det bli en hel bunt med personer som delar ett inlägg om ”innestående kaffe”. Det går ut på att när jag går på café och ska köpa kaffe och är rik frågar jag om caféet har ”innestående kaffe”. Ifall caféet har det känner jag efter exakt hur rik jag känner mig idag och beroende vad jag kommer fram till köper jag X antal extra koppar kaffe utöver den jag ska dricka för stunden. De extra kopparna kaffe jag betalar är då ”innestående kaffe”. När någon som inte har några pengar blir sugen på kaffe kan de då gå in på caféet och be om en innestående kaffe och då få den. Typ som en välgörenhetskaffebank utan ränta. (Eller, räntan är väl hur tillfreds och god jag känner mig som betalat av att ha ”gjort en god gärning” eller ”bekämpat en del av orättvisorna i världen”).

Ja, visst, absolut. Det är fint att ge bort saker och så. Men, det här öppnar ju upp för en hel del frågor och funderingar. Exempelvis: Hur många koppar extra är det socialt accepterat att köpa? En? Tre? Vilken inkomstkategori bör jag tillhöra för att köpa extra kaffe? Och framför allt, vilken inkomstkategori bör jag tillhöra för att få hämta ut? För att få hämta en kopp kaffe, ska jag ha med mig förra årets deklaration och kvala in på rätt plats för lite varm dryck? Det är ju dock problemformuleringar som följer exemplet ovan. Det är inte min poäng att försöka utreda hur vi ska gå vidare med förslaget om att caféer ska införa ”innestående kaffe”. Tvärt om.

I exemplet som cirkulerar på facebook syns en man som enligt konstens alla regler ser ut att vara hemlös. Han signalerar att han befinner sig på samhällets botten med trasiga kläder, rynkigt, grått ansikte och ovårdad ansiktsbehåring.

”Stackars den här mannen” tänker vi och fortsätter: ”Men vilken tur att han fick en kopp varmt, härligt kaffe av en snäll, god person som tänker på människors bästa”

Men vänta här nu. Problematiken ligger kanske inte i att han inte har råd att köpa en kopp kaffe, problemet kanske ligger i att han lever på botten av ett samhälle som tror att en kaffekopp är synonymt med ”trygghet i vardagen”, dvs. en inkomst och bostad. Problematiken ligger kanske i att vi har ett samhälle som tycker om att individer har ett behov av att känna sig snälla genom att ” hjälpa till att lösa andra människors problem genom en kopp kaffe” och sen tycka att jag minsann har dragit mitt strå till stacken genom att vara ”snäll”. På fullaste allvar, tror ni att en gratis kopp kaffe kommer lösa några problem? Det är ju nästan en öppen kränkning mot de som ska ta emot koppen. Direkt när personen har druckit upp kaffet och gått ut från caféet kommer ju likförbaskat det vi kallar ”livet” att ta vid igen och det eviga pusslandet hur hyra, mat och kläder ska gå ihop rent ekonomiskt fortsätter. Försök att köpa ett par nya brallor med en kopp svart kaffe, ring mig när det händer.

Vi skulle kunna se den innestående kaffekoppen som en metafor för ett skattesystem som helt enkelt tar från de rika och ger till de fattiga och det blir helt nya perspektiv på saker och ting. För ska vi se sanningen i vitögat är det ju inte problemet hur många innestående kaffekoppar lilla, rika jag ska köpa utan hur förnedrande det är för den som ska ta emot den att gå fram till kassan och be om den. Eller, nä, går vi ännu djupare i vår kaffeanalys ligger ju faktiskt problemet i att det finns personer som ska tvingas ta emot en kopp kaffe av någon som har så pass mycket pengar att den kan sprida innestående kaffe runt sig.

Det här kaffehistorian skolexemplet på hur klassklyftor visar sig i ett allt mer liberalt Sverige. Det sticker i ögonen på mig att människor ska delas in i kategorier som baseras på ifall jag har råd att köpa en extra kopp kaffe eller ska ta emot en kopp kaffe. Skatta mer, ge pengar till de som behöver, utjämna klassklyftorna. Då kan vi köpa den där jäkla kaffekoppen själv.

Debatt: Manlig homosocialitet och skuldbeläggandet av kvinnor.

av

ROKS, riksorganisationen för kvinnor och tjejjourer i Sverige, skriver på sin hemsida att antalet anmälda sexualbrott har femdubblats över en trettioårsperiod. Längre ner fortsätter de och skriver att trots femdubblingen är det endast 23 % av brotten som anmäls. TJUGOTRE PROCENT! Att mörkertalet är så pass stort tror jag hör samman av två olika anledningar. Den vanliga, enkla förklaringen är att offret är rädd för att anmäla, mycket på grund av den fruktansvärda rättstradition som följer våldtäktsanmälningar där de som anmäler skuldbeläggs av myndighetspersoner. Den andra anledningen, som jag ser är mer komplex och den egentliga boven i dramat, är jag är rätt säker på hör samman med den tradition som föreligger sexualitetens koppling till patriarkatet. Patriarkatet har rätt hög igenkänningsfaktor. För enkelhetens skull tar jag tre talande exempel på det som beskriver denna könsmaktsordning; mannen är aktiv, kvinnan passiv. Mannen är det första könet, kvinnan är det andra. Mannen är överordnad, kvinnan är underordnad. Eftersom hela vårt samhälle är uppbyggt utifrån den mallen är det heller ingen konstighet att även vår syn på vår sexualitet är kopplad till den föreställningen. Det är det som är det jag kommer referera till som ”våldtäktskultur”. Det stora mörkertalet av sexuella övergrepp som aldrig kommer upp till ytan tror jag bottnar i vår föreställning om vad en våldtäkt är på samma sätt som vad vi anser är ”normalt” sex.

Sex är sedan länge en stor fråga om makt vilket visar sig i en direkt hierarkisk uppbyggnad. Den som sitter högst upp i hierarkin staplar upp villkor och föreställningar och de som sitter under lyssnar, tar till sig och utför. Det är därför inte konstigt att vår sexualitet utformas efter dessa kriterier, snarare skulle jag bli förvånad om jag blev överbevisad. Det här bidrar till att sex är något för män, av män. Jag som tjej blir tilldelad någon halvdan biroll för att göra scenen mer attraktiv, nåde mig om jag skulle leva ut mina teatertalanger och ta över skådespeleriet! Då fallerar hela manuset och hela filmen förstörs! Jag är därför inte förvånad över att det är närmare åttio procent av de sexuella överfallen som inte anmäls. När det jag inte har varit med på – som har gett mig ett magont som är svårt att ignorera, ställs parallellt med föreställningen om att just min magvärk är det normala gör att jag ifrågasätter mig själv. Ett ständigt ifrågasättande leder till ett självtvivel, självtvivel leder till inga anmälda sexualbrott.

När barn från sina första andetag indoktrineras in i våra föreställningar kring hur en man och kvinna ska se ut och bete sig föds också en inställning kring det som senare ska bli en fråga om makt. Eftersom den manliga homosociala kulturen är det starkaste av de sociala band vi har i vårt vardagliga liv innebär det också att makt fördelas män emellan och än en gång blir vi kvinnor tilldelade en biroll. Eller ännu hellre, vi får jobba nere i källaren som scenmakare. I maktkulturen som livnär sig på kvinnors underordning blir också sex ett av uttryckssätten som formulerar denna hierarki. På grund av den homosociala kulturen vill jag också vara så fräck att jag påstår att alla män har ett ansvar i de sexualbrott som begås, direkt eller indirekt. Direkt ansvar är såklart det sexuella övergreppet och det indirekta syftar på den våldtäktskultur som håller hand med den manliga gemenskapen. Det finns en våldtäktskultur i samhället som är svår att leva bortom, hur gärna en än vill ta avstånd. Jag ser medvetandegörande som första steget för förändring, så därför skulle jag vilja be er om en stunds reflektion. Vad är min syn på sex och sexualitet? Vad är min syn på kvinnor? Vad är min syn på mig själv? Var du än hamnar i dina svar vill jag att du tar med dig en sak: Allt handlar om att respektera sin nästa.

Krönika: ”I efterdyningarna av åttonde mars”.

av

Eftersom det är rätt lamt att skriva något om jämställdhet, feminism, kvinnor osv. på kvinnodagen gör jag det nu istället.

Grejen är denna. Varenda år blir jag lika förvånad. Jag blir uppriktigt förvånad över hur kvinnodagen blir en typ av kollektiv födelsedag för hela världens kvinnor. Att det är födelsen för all den fantastiska kvinnlighet som sprudlar genom våra vener, som får våra höfter att vicka och förtrolla män över hela världen. Krispigheten osar genom våra porer och skuttande tar vi oss fram genom dagen. Vi blir gratulerade till höger och vänster, det är extra rabatter i affärerna och män känner sig kränkta över det faktum att allt fokus ligger på kvinnor.

Fram till klockan 00.01 den nionde mars. Nu ska jag inte vara stolt längre. Det är inte längre så jävla coolt att vara tjej. Jag går tillbaka till att blir lite lagom taffsad på, bli reducerad till något mindre än vad jag är och liksom inte få låta så himla mycket. Lunket fortsätter. Min tjejrabatt har gått ut.

Därför är det så tragiskt med vad kvinnodagen på många sätt har blivit. Det är tragiskt hur den uppfattas av gemene man. Kvinnodagen blir ett så talande exempel på att det inte funkar att tillägna en dag till kvinnor och sen tänka att ”nu har jag gjort min del av kvinnoarbetet”. Att du som man tar och gratulerar mig som tjej är snarare en förolämpning, eller som en vän till min retweetat från en för mig okänd twittrare: ”Att gratulera kvinnor på kvinnodagen är som att gratulera en kanelbulle på kanelbullens dag”. Jag ser kvinnodagen som kvinnosakskvinnornas högtidsdag på samma sätt som jag har första maj som min julafton i rollen som demokratisk socialist. Det är på kvinnodagen vi samlas och hurrar oss själva över det feministiska arbetet vi gör, dagligen, 24 timmar om dygnet. Det är på åttonde mars som vi fyller depåerna för att stå emot den konstanta strömmen av sexism vi möts av. Det är då som systerskapet är som mest påtagligt och som vi känner att det arbete vi gör inte bara är för mig, utan för alla. Tillsammans är vi starka, så fruktansvärt starka. Jag vill därför inte reduceras till min socialt konstruerade kvinnlighet som om det skulle vara anledningen till att jag är feminist, så sluta gratulera mig för den.

Kvinnodagen är ingen jävla lösning, det är en spark i arslet. Kom i håg det. Jag vill också rikta ett stor TACK från botten av magen till tjejjouren i Umeå för ett fantastiskt demonstrationståg den åttonde mars och till alla oss som deltog vill jag upplysa om att det är vi som stöder oss mot varandra i motgång och firar tillsammans i medgång.

Kollektivt julaftonsfirande på Hamnis!

av

Så här skriver SSU Umeå på sin sida:

SSU Umeå ska i år anordna ett julaftonsfirande öppet för allmänheten. Vi tycker att julen är en fin tradition men som tyvärr kan utesluta stora grupper i samhället idag. Vår tanke med detta arrangemang är att skapa ett forum där alla är välkomna att fira jul utan krav, förväntningar och stress. En plats där en får vara en del av ett sammanhang och ett steg bort från det individualiserade samhälle som högern idag så framgångsrikt skapar.
Vi vill ge människor en plats att mötas och spendera julen tillsammans med andra på. En dag med fokus på kärlek, solidaritet och gemenskap istället för konsumtionshets, exkludering, social och ekonomisk orättvisa.
Vi kommer att hålla till på Hamnmagasinet 12.00- 23.59 och det kommer erbjudas filmvisning, lekar, pyssel, musik etc samt serveras gratis lunch och middag. Nasteho Osman kommer även att köra spoken word under dagen.

 

Jag vet med mig att det idag håller på och bakas och fixas och att det kommer vara extremt mysigt. Kom dit och käka runt middagstid eller kom lite senare på kvällen för att socialisera, lyssna på musik, umgås och bara vara.

– Lite som jul borde vara.

Tomten? Här kommer ett brev till dig.

av

Ett öppet brev till tomten: 

Jag har ungefär sedan förra året funderat på vad jag önskar mig i julklapp. Med tanke på att det är julafton om lite mindre än en vecka är jag ju inte direkt ute i god tid, men jag tänker att jag ändå kan skriva till dig. Är det någon som kan utföra mirakel (dvs. flyga med ett gäng renar över hela jorden till alla världens barn under en natt exempelvis) är det nog du om någon som kan fixa min önskelista. Den ser ut så här:
– En slipmaskin (fast egentligen vill jag att kommunens egna Bostaden AB ska fixa en verktygspol)
– Ett gäng lägenheter (fast egentligen vill jag ju bara att Umeå Kommun ska sätta ner foten och göra något drastiskt eftersom det fortfarande, efter en hel termin, är extremt många studenter vid Umeå Universitet som inte har en bostad utan hyr studentrum i andrahand i två månaders- perioder. Eller för att säga som det faktiskt är, de är hemlösa. UMEÅ KOMMUN, MINA VÄNNER ÄR HEMLÖSA – FIXA FÖR FAN)
– Att PK- maffian tar över Sverige. Ja, att vara politiskt korrekt är inte ett skällsord, det är ett mål. Att konstant slänga ur sig ”roliga saker som jag tycker är roligt” är så dumt och idiotiskt då det handlar om att göra narr av verkliga människor och upprätthålla unkna stereotyper och bidra till en ökad smygrasism.
– Att alla idiotiska skolreformer knockas i tre delar á pepparkakor och jag får önska ett: ”dö ut – försvinn”
– Att jag får mitt knä fixat (Att jag inte ska behöva stå fyra månader i vårdkö för att kunna få mitt knä opererat så jag kan leva ett normalt liv och slippa ha så jävla ont. OBS! Det här handlar ju inte bara om mig utan om hela Sveriges vårdsystem såklart, men det förstår ni ju).

Eller. Är det så att Tomten inte har ett skit att göra med det här? Är det så att det inte funkar att hoppas på det bästa och bara vänta ut skiten?

Nej, det krävs att du tar ett par katrinplommon, dricker ett par glas vatten. Att du gör något aktivt för att försöka förändra den just nu jävligt ruttna situation vi sitter i. Att skriva en önskelista räcker inte. Nu är det dags att vi sparkar uppåt.

Det önskar jag mig i julklapp.

Organisation, samvete och ansvar.

av

Jag tror att alla som någon gång har engagerat sig inom något hur underbart det är. En känsla av att just jag kan göra skillnad, jag kan påverka. Just jag får en möjlighet att styra upp saker, växa sig större, aktivera ungdomar, jobba för en bättre värld, – du vet. Det är fruktansvärt roligt! Ju längre och mer en är mer, ju mer involverad och mer ansvar får en och ju roligare blir det!

Eldsjälv beskrivs på wikipedia så här: är en person som brinner för något. Eldsjälen jobbar ofta ideellt för en ideell förening eller för en egen sak och anser att något är såpass viktigt att det är värt att lägga ner sin tid och sitt liv för att förbättra eller jobba med det.

För mig har alltid eldsjäl varit väldigt positivt. Jag tycker att visar på kapacitet, engagemang, styrka och vilja. Att bli kallad ”en riktig eldsjäl” är finare än alla komplimanger i världen, det visar att just DU gör skillnad, att just DU har ett mål med ditt handlande. Själv ser jag det brinnande engagemanget hos så många.

I början var jag helt förblindad av den styrka dessa eldsjälar utstrålade och jag var helt faschinerad, ”hur orkar dom?!” – tänkte jag.

Men det finns ingen som orkar. Det kommer ta stopp någon gång hos alla, hur lång  den sträckan är ser bara olika ut. Jag ser hur så många runt mig är välklädda, svarar artigt i telefonen och svarar på sms. Samtidigt träffas vi bara i sammanhang vi styrt upp själva, vi kramas inte, vi åker inte på äventyr. Det är ett idogt spanande i kalendern och på sin höjd ”har jag en ledig helg i mitten av januari”.

Är det värt att ta ihjäl sig på kuppen för att bli kallad ”eldsjäl”? Är det värt alla mardrömmar, huvudvärken, ryggen som känns att den ska falla ihop, det magonda, paniken, känslan när det ibland inte känns som att det går att andas? Är det värt det?

Är det värt att du blir ett nervöst vrak på kuppen av ett extra arrangemang? Glädjen, den där känslan av gemenskap, hoppfullheten – var är allt detta? Är det det som göms bakom paniken?

Ibland går det att säga nej. Problemet är bara att mitt ”nej” blir någon annans ”måste”. Mitt välmående blir direkt någon annans död. Denna helvetiska, underbara, lömska, fantastiska organisation, varför är det så lätt att älska dig när du tar ihjäl oss på kuppen?

Bruden uppdaterar er om viktiga saker i samhället.

av

Om det nu är någon som går in på den här bloggen för att få en uppdatering om vad som händer i världen vill jag säga: GÅ IN PÅ NÅN  INTERNETTIDNING men eftersom jag är tjej och bloggar och är i mina 20 och inte riktigt vet mitt egna bästa och ska göra alla nöjda gör jag väl en en kort lista på saker som jag tycker är viktigt för just Dig att hålla koll på.

1. Saker som sägs på radio

2. Intellektuella filmer

3. Saker som är viktiga för mänsklighetens fortlevnad