Jag är min fars son – eller?

Under lördagskvällen stötte jag på några vänner och bekanta från hemtrakterna. De hade skiftlagsfest och åkte runt Lycksele i en bil innan de stannade av för att snacka en stund.

Micke, som är en 10-15 år äldre bekant till både mig och farsan, ropade mig till sig för han hade något att prata med mig om. Vad som följde var en av de mest intressanta konversationer jag haft på mycket länge.

Micke: Hej Daniel. Jag känner knappt igen dig. Du är så skäggig.
Jag: Tjenare. Jo men då har jag ändå ansat det ganska ordentligt nu.
Micke: Jasså det har varit ännu värre?
Jag: Jo.
Micke: Du jag måste få reda ut det här med Owe(min far).
Jag: Jaha, vad är det då?
Micke: Han är inte din riktiga pappa?
Jag: Joo men det är han.
Micke: Jaha han är det ja. Men du bodde någon annanstans när du växte upp?
Jag: Nää…
Micke: Nej men du har kopplingar någon annanstans?
Jag: Det kan jag inte påstå…
Micke: Just det.. Och mamma din är?
Jag: Kia. Som farsan alltid ha varit tillsammans med.
Micke: Mmm så är det, så är det…
(tystnad)
Jag: Jordå så att…
Micke: Men det är bra. Jag har alltid varit så jävla fundersam över det där.
Jag: Jasså? Ja men eh… då vet du ju nu då?
Micke: Ja, fan vad jag har funderat.
Jag: Jao…
Micke: Ta hand om dig Daniel.
Jag: Ja men du med Micke.

Farsan höll på att skratta ihjäl sig när jag berättade.

Kanske skrattade han lite för gott?

Hmm…

 

 

1 kommentarer

  1. Jag förstår om Owe skrattade jag gjorde jag med, det behövs ju inte direkt någon DNA analys för att komma fram till att du är din fars son (Owe).

Lämna ett svar till Urban Vallström Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *