Nu är han här igen. Drar fötterna efter sig, orkar inte ta på sig några kläder och öppnar kylskåpsdörren om och om igen och bara stirrar. Han har ingen annan uppgift än att sprida dålig stämning och han gör det bra.
Söndags-Daniel… Åh vad jag hatar den fan.
Många gånger har jag resonerat med honom, försökt få honom på bättre humör. Men det är stört omöjligt. Och han är alltid här, varje söndag. Hur väl jag än bultar dörrar och fönster så tar han sig ändå in i lägenheten och vägrar lämna förrän jag går och lägger mig för natten.
Jag har försökt allt.
Jag: Du söndags-Danne, vad sägs om att fylla lungorna med lite frisk luft?
S-D: Du menar lungor fyllda med avgaser och mygg?
Jag: Nääe men… Det är ju varmt och skönt ute.
S-D: Ja precis, klibbigt och svettigt.
Jag: Ska vi träna?
S-D: Vi orkar inte.
Jag: Ska vi hälsa på någon?
S-D: Chips.
Jag: Va? Det där är ju inte ens ett sva…
S-D: Cola.
Så där brukar det se ut.
Jag har försökt fly från Söndags-Daniel. Jag har försökt smita ut när han inte tittar. Men när jag minst anar det känner jag att någon trampar mig över hälen.
”Punka!”, säger han och ler smådrygt. Och så där fortsätter det till jag vänder om och går hem. Han kastar sten på mig, knuffar in mig förbipasserande barn och pensionärer.
Om han bara kunde vara lite mer som glade Fredags-Daniel eller härligt avslappnade Lördags-Danne. De är jävligt sköna snubbar. Jag önskar de kunde besöka mig oftare…
