När jag vaknade i morse satt det en fågel och tittade in genom mitt sovrumsfönster. Jag fylldes av en varm känsla och drömde mig iväg till Disney-filmer där man släpper in pippifåglarna i rummet och bryter ut i sång tillsammans.
Den känslan försvann när jag insåg att just den här pippin inte alls hör hemma i tecknad film. Han bara satt där och stirrade på mig. Och han stirrade inte av beundran, utan han stirrade som om han just bevittnat en trafikolycka.
”Vänd näbben åt ett annat håll om det inte passar, fågeljävel”, ville jag säga.
Istället klädde jag på mig, skamsen.
Dyker han upp imorgon då ska jag vara redo med något fyndigt att säga.
