Jag har svårt att minnas namn, men ansikten minns jag otroligt väl. Problemet är bara att jag inte alltid kan associera ansiktet med namn, plats eller någonting överhuvudtaget.
Det är lite jobbigt när ett sådant ansikte kommer fram och pratar med mig.
Det är vad som hände mig idag.
Jag gick i lugnan ro och mötte en kvinna efter vägen. När vi närmade oss varandra började hon att le. Jag log tillbaka då det alltid är trevligt att mötas av ett leende. Det dog snabbt av då jag insåg att hon styrde tassarna rakt mot mig och utbrast ett väldigt glatt ”Nämen heeeej”.
Mitt leende byttes ut mot vad jag förmodar var en stroke-liknande variant ackompanjerad av panikslagen blick och svettig rygg.
Jag hoppades på ett misstag men hennes frågor om jobbet på tidningen visade att hon visste vem jag var. Eftersom att jag stirrade på ett bekant men informationslöst ansikte höll jag mig till; ”Läget med dig då?”, ”vart jobbar du nu?” och liknande fraser som skulle kunnat hjälpa mig att komma ihåg. Men det förblev blankt.
Jag vet inte ifall hon upptäckte min aningslöshet, jag har blivit bra på att dölja den då liknande händelser har inträffat förut. Men hon lär bli varse ifall jag listat ut vem hon är innan vi möts nästa gång. För då kommer jag med all säkerhet att överkompensera så inåt helvete.
Ditt syndrom verkar ligga i släkten och vi har lärt oss samma teknik. Jag har även namn-alzheimers och den har tyvärr börjat sprida sig till folk jag känner rätt väl. Hoppas för din skull att denna irriterande åkomma är individuellt lagd så du inte får den!