Om Daniel Brännlund

En småbitter inlandspajk och inlandsreporter för Folkbladet. Film, musik och Arsenal styr mitt liv.

Minnen om romantik och komedi

Igår kände jag mig rastlös och gav mig ut på en promenad. Mina små fötter tog mig förbi en lägenhet jag bodde i vid övergången från tonåring till ”vuxenliv”. Den synen satte igång en minneskavalkad som inleddes av ett gott skratt där ensam i mörkret.

Jag skulle få besök av mina föräldrar och min bror. När de kom gående mot huset såg jag dem genom köksfönstret. Min bor var då 12-13 år gammal. Han var rund och klumpig på ett sånt sätt när man inte riktigt har växt in i sin egen kropp. Han gick där med händerna i fickorna och en ”too cool for school”-attityd då han fick syn på en snöklump som han bestämde sig för att nonchalant sparka undan. Saken var bara den att den klumpen var hårt fastfrusen och min bror föll, med händerna fortfarande i fickorna, och gled som en säl på magen mellan mina föräldrar.
Än idag är det fallet, och obekvämheten som följde, det roligaste jag har sett.

Ett annat starkt minne var att jag där gjorde min första stora romantiska gest.
Flickan som skulle komma att bli min första seriösa flickvän var på besök och vi var fortfarande vid den där fasen med innerliga hej då-kramar, men inte kyssar. Men den här kvällen skulle bli annorlunda.
När hon lämnat lägenheten kände jag att ”nä nu jävlar” och tog på mig skorna och joggade efter henne. När jag närmade mig henne tänkte jag ”gör dig beredd att bli tagen med storm flicka lilla. Här kommer stormen!” Jag tog tag i henne, vände henne om och planterade en ordentlig kyss på hennes läppar. Jag kände mig som en kung. Tills dess att jag såg hennes skräckslagna blick, en blick som vittnade om hon förmodligen trodde att hon blivit överfallen och skulle dö.
Det lugnade dock ner sig. Jag la av en smidig, ”jamen så att, vi hörs”, och ett tag senare var vi pojkvän och flickvän.

Det finns andra minnen från den lägenheten som jag helt klart skulle klara mig utan. Som när jag kom hem en festhelg och fann min vän liggandes naken i badkaret med lite för lite vatten. Han viftande med en smutsig strumpa och hade kroppsvätska i sin navel. En otrevlig syn som följdes av en ännu otrevligare historia om hur strumpan tillhörde en minde åtråvärd madam som han hade erövrat för en bit smörgåstårta.
Rakt igenom fin kille.

Jag skulle kunna fortsätta hela dagen med historier från den där lägenheten. Men ens egna minnen har en tendens att endast vara roliga för en själv, så jag håller det kort och konstaterar att jag den där lägenheten för alltid kommer ha en särskild plats i mitt hjärta.

Bussar, britter och obehag

Japp då var jag tillbaka efter lite bloggsemester. Tro det eller ej men även skrivarfingrar behöver ibland en paus från att hamra blogginlägg.
Men nu har de fått göra annat ett tag, som att klia skägg, testa vantar som de egentligen inte har råd med och göra obscena gester till oskyldiga människor.
Nu är de redo för vardagen igen.

Jag vet inte om jag har sagt det förut, men jag älskar brittisk-engelska. Jag kan lyssna till det hela dagen lång. Och när jag i söndagskväll åkte åkte med bussen mellan Umeå och Lycksele hade jag turen att få en telefontalande britt bakom mig.

”No man, you wouldn’t believe it. We talk about the countryside back home, but that’s nothing compared to this. No I’m telling you, I keep expecting the fucking Blair Witch to pop out. I’m not even joking. Dark, dark woods and every now and again a town pops up. Yeah man, you would hate it.”

Hehe, dessa britter. Det finns ingen häxa här. Det gör det inte!!!

Apropå buss så kan jag meddela att jag nu har tagit konsten att få två säten för mig själv till perfektion. Under en annan bussresa för inte så länge sedan var jag den enda i bussen som hade två säten.
Ni vet rutinen; väskan bredvid dig, dra huvan över skallen, slut ögonen och ha skägg och tatueringar.
Fick dock lite dåligt samvete då jag under resans slutskede öppnade ögonen och såg två föräldrar med småbarn i sin knän sitta och trängas med andra personer.
Lite dåligt samvete, inte mycket.

En annan bussresa satt en man och rabblade ”jag ska knulla Gud” för sig själv oavbrutet i 12 mil.

Jepp…

Den där jävla Gotye

Ni vet de där låtarna som man är less på eller rent av hatar, men när den spelas så kommer man ändå på sig själv med att diskret stampa takten, nynna eller i tryggheten bakom stängda bildörrar, sjunga med hysteriskt?

Det här klippet skildrar den företeelsen på alldeles lysande sätt.
Många av er har kanske redan sett det, men för er som inte har gjort det, försök att hålla er för skratt.

Pung vs vagina

Det har cirkulerat ett citat på internet den senaste tiden som kan vara det mest klockrena jag någonsin läst.

”Why do people say ”grow some balls”? Balls are weak and sensitive. If you wanna be tough, grow a vagina. Those things can take a pounding.”

Det är roligt och det är sant.

Var och hur startade det här med att tuffhet förknippas med pungkulor? Jag har aldrig gett mina bräckliga pungkulor cred för något bra jag har gjort.
– Du räddade barnet som höll på att bli överkörd av en bil! Hur vågade du ge dig ut trafiken sådär?
– Jag tvekade först, men då kom jag på att jag har ju pungkulor.
– Åh, en bakåtvolt från tian. Snyggt!
– Kunde inte ha gjort det utan valnötterna i mina shorts.
– Nej! Ge dig inte in i det där brinnande huset!
– Öh du, kolla vad som hänger här under min penis.

Det är väldigt konstigt. ”Grow some balls”…
Som att kvinnor skulle bli ballare(märkte ni vad jag gjorde där?) om de lät växa ut ett par pungkulor?
”Hörru tjejen, vi måste tuffa till din image lite. Här har du två bollar mellan dina ben som inte tål mer än en vindpust och som kommer vara i vägen när du ska cykla. Boom! Problemet löst!”

Nä du. Den där kulpåsen må vara skön att klia på och ska man göra bäbisar är den direkt nödvändig. Men tuff är den tammefan inte.

Och om man vänder på det? Vad kallas man när man är feg? Fitta. (Pussy).

Vaginor är små, men när det krävs då pressar de ut människor stora som vattenmeloner.

Dags att tänka om?

 

Ilska i motvind

Det finns bättre och sämre sätt att starta morgonen på. Att halka av cykeltrampen och dunka mellangården på stången faller under kategori sämre.
Det är vad jag gjorde i morse på väg till jobbet. Så jag sitter nu på kontoret med en känsla som jag tror är klart jämförbar med kvinnans menstruation.

Grejen är den att jag gav min cykel en sån jävla utskällning, trots att det inte var dennes fel. ”Jag hoppas du dör, cykeljävel!” osv… Men det är väldigt tröttsamt att skälla ut någon/något som inte kan ge någon feedback. Döda ting och djur till exempel. Ändå gör jag det, ofta.
Som tröjor där ärmen har knövlat sig så att man inte får igenom armen, eller att ärmen är ut och in och man tar på sig tröjan och försöker pressa ut den men bara fastnar. Ååååhhhh vad den tröjan får höra att den är värdelös.

Den värsta poänglösa utskällningen som jag har släppt lös var på en hund, trots att jag rent generellt älskar hundar.
Jag var väl en 11-12 år gammal och mina föräldrar hade draghundar. En helg var jag ensam hemma och tog hand om jyckarna.
Mitt i natten började hundarna leva om och jag begav mig ut för att tysta ner dem. Jag märkte då att en av dem inte var i sin bur. Soya…
Eftersom att det var vinter kunde jag se hennes tassavtryck som ledde bort från buren och rakt åt helvete. Så jag fick bege mig ut på samhället och in i skogen och leta efter henne.
Jag lockade och jag skrek i två timmar i bitande kyla innan jag gav upp.
När jag då närmade mig hemmet såg jag tassavtrycken igen, men den här gången ledde de tillbaka mot huset. Och mycket riktigt så hade Soya sprungit tillbaka och klättrat in i buren igen.
Åh, när jag fick syn på henne…  Hon ba; ”Nämeeeen, trevligt att se dig ute på promenad Danieeeeel.”
Jag hatade den hunden med hela kroppen. ” Du din jäv… Fan ta… Ååååååååååh!!!!!! Vet du hur värdelös du är! Jag ska fan helkroppsraka dig ditt as, försök då att hålla dig varm i 25 minusgrader!”
Jag höll på sådär ett tag. Men Soya bara stod där, överlägsen.  ”Woah Danne, ta inte i så du spricker. Ge mig lite käk eller gå in och håll käften.”

Man kan inte vinna i de här situationerna.

Jag och Don Quijote, hand i hand tar vi oss ann väderkvarnarna.

 

Skjut mig, jag är på marknad

I helgen var jag på Åsele marknad å jobbets vägnar. Det är en fin marknad på alla sätt och vis, men eftersom att jag inte har något lokalsinne och hatar att trängas med folk så utvecklades det snabbt till ett avsnitt av Fear Factor.

Jag vet inte varför jag är så här. Jag har mycket egenheter för mig. Som till exempel klet på händerna, det ger mig en sån jävla panik.
Som tur var hände ingenting sådant i helgen. Men trängseln… Jag blir på sånt jävla dåligt humör. Speciellt när det regnar och jag tydligen har ett osynligt paraply. För hur jag än vände och vred, böjde och voltade så gick folk in i mitt paraply.
Eftersom att jag är tre äpplen hög så tog det oftast rakt i ansiktet på folk också, vilket ledde till att jag konstant blev pepprad av hatblickar.
JAG HAR ETT PARAPLY! UR SPÅR FÖR FAN!

Och så var det det här med lokalsinnet. Jag skulle vandra iväg och bevaka en skotertävling på vatten och visste att det var en liten promenad dit. Men efter tre förfågningar om vägen gick jag ändå ett par kilometer längre än vad jag borde ha gjort. Samma sak på vägen tillbaka till marknadsområdet där jag skulle leta reda på en fisk.
Tre-fyra gånger fick jag höra att laxen Tyko bara var runt hörnet. Bull… shit…
Jag snurrade runt ett område på cirkus 60 kvadratmeter i en evighet innan firren uppenbarade sig. Under den tiden hann jag bli stoppad av tre olika Viasatförsäljare.

Första: ”Nej tack jag tror att det är bra”
Andra: ”Nej. Jag har redan pratat med din kollega.”
Tredje: ”Tack, men NEJ!!!!!! Förresten, vet du var laxen Tyko är?”

Jag skulle vilja ha en knapp på bröstet som han i ”I rymden finns inga känslor”.
Men istället för ”Rör mig inte, jag har asbergers” skulle det på min stå: ”Kör du på mina fötter vänder jag in och ut på din barnvagn.”

Ska man se det hela ur ett glaset är halvfullt-perspektiv skulle man kunna kalla min helg för social träning. Japp, vi kör på det.

 

Kaviardöden

I helgen var jag tillbaka i hemtrakterna och besökte vänner och bekanta i Malå. Musik vid Malån stod på schemat och det blev en hel del fest och tillhörande jävulskap.

Värst av alla när det kommer till att jävlas är Joel.
Men vad är det man brukar säga? Payback is a motherlover?

Se här när Julia lägger en klick kaviar på Joels axel. Inte så farligt kan tyckas, om det inte vore för att just kaviar är Joels värsta mardröm…

(Jag ber om ursäkt för den dåliga kvaliteten på klippet. Jag vet inte varför det blev så när jag laddade upp den.)

Rea – allt ska bort!

I dag kan man i Aftonbladet läsa om Umedalens målvakt, Jim Grenholm, och hur han säljer sin karriär på Blocket. Det fick mig att se över min egen situation.
Jag insåg snabbt att Blocket inte var ett alternativ för mig. Här blir det loppis!

Självförtroende, 30 kr – Lite av ett renoveringsobjekt. Men för någon med flinka fingrar är den uppe i hybrisnivå på nolltid.

Självkänsla, 10 kr – Sänkt och breddad. Går inte lika bra som tidigare men rullar fortfarande. Det ingår en rejäl baslåda, fastmonterad i mittkonsolen.

Kroppshår, 10 kr – Finns mycket på lager, mängdrabbatt kan diskuteras. Kan även tänka mig byte mot bättre begagnat huvudhår.

Idrottskarriär, vintage – Gratis mot avhämtning. 15 år gammal, sporadiskt använd sedan dess. Äkthetsbevis i form av deltagandemedaljer.

Skägg, 50 kr – Svarta plantor av prima kvalitet. Ett fåtal vita finns just nu, men fler är på ingående. Färdig produkt säljes inte.

Längd – Slut i lager.

Personlighet, 100 kr – Passar de flesta modeller. Gör sig bra på grusiga inlandsvägar, kan även köras i stadsmiljö med lite träning.

Temperament, 20 kr – Kan vara svårstartad. Men tanka i lite idrott och dra ut choken, då tänder den på alla cylindrar.

 

För fler varor är ni välkomna på besök:
”Bottennappet”
Smedsbergsvägen 6
92135 Lycksele.

Prutare undanbedes.