Igår kände jag mig rastlös och gav mig ut på en promenad. Mina små fötter tog mig förbi en lägenhet jag bodde i vid övergången från tonåring till ”vuxenliv”. Den synen satte igång en minneskavalkad som inleddes av ett gott skratt där ensam i mörkret.
Jag skulle få besök av mina föräldrar och min bror. När de kom gående mot huset såg jag dem genom köksfönstret. Min bor var då 12-13 år gammal. Han var rund och klumpig på ett sånt sätt när man inte riktigt har växt in i sin egen kropp. Han gick där med händerna i fickorna och en ”too cool for school”-attityd då han fick syn på en snöklump som han bestämde sig för att nonchalant sparka undan. Saken var bara den att den klumpen var hårt fastfrusen och min bror föll, med händerna fortfarande i fickorna, och gled som en säl på magen mellan mina föräldrar.
Än idag är det fallet, och obekvämheten som följde, det roligaste jag har sett.
Ett annat starkt minne var att jag där gjorde min första stora romantiska gest.
Flickan som skulle komma att bli min första seriösa flickvän var på besök och vi var fortfarande vid den där fasen med innerliga hej då-kramar, men inte kyssar. Men den här kvällen skulle bli annorlunda.
När hon lämnat lägenheten kände jag att ”nä nu jävlar” och tog på mig skorna och joggade efter henne. När jag närmade mig henne tänkte jag ”gör dig beredd att bli tagen med storm flicka lilla. Här kommer stormen!” Jag tog tag i henne, vände henne om och planterade en ordentlig kyss på hennes läppar. Jag kände mig som en kung. Tills dess att jag såg hennes skräckslagna blick, en blick som vittnade om hon förmodligen trodde att hon blivit överfallen och skulle dö.
Det lugnade dock ner sig. Jag la av en smidig, ”jamen så att, vi hörs”, och ett tag senare var vi pojkvän och flickvän.
Det finns andra minnen från den lägenheten som jag helt klart skulle klara mig utan. Som när jag kom hem en festhelg och fann min vän liggandes naken i badkaret med lite för lite vatten. Han viftande med en smutsig strumpa och hade kroppsvätska i sin navel. En otrevlig syn som följdes av en ännu otrevligare historia om hur strumpan tillhörde en minde åtråvärd madam som han hade erövrat för en bit smörgåstårta.
Rakt igenom fin kille.
Jag skulle kunna fortsätta hela dagen med historier från den där lägenheten. Men ens egna minnen har en tendens att endast vara roliga för en själv, så jag håller det kort och konstaterar att jag den där lägenheten för alltid kommer ha en särskild plats i mitt hjärta.