Start!

Nu, ett par timmar efter match, är Skellefteå Kraft Arena nästan tom, sånär som på städarna och journalisterna. Det måste vara för oss som reklamskyltarna, de nya och fina, fortsätter att blinka. De är så nya och fina att jag känner ett märkligt begär att skänka alla mina tillgångar till Bussgods.

Det är ju nåt utpräglat småstad över att fascineras över att de digitala reklamskyltarna har kommit till stan, men på nåt sätt tycker jag att de ringar in vad som har hänt här. Kommer ni ihåg hur den här hallen såg ut för sju, åtta år sen? Och reklamskyltarna, för den delen. De där Don’t Drink and Drive-skyltarna, som var så diskreta att Chad Hinz inte hade en chans att se dem. Det är andra tider nu. Kan ni ens föreställa er knarkarkvarten (Lasse Anrells ord, inte mina) när ni kliver in i SKA? Kan ni tänka er årets transatlantproffs Bud Holloway riskera sitt liv och sin karriär för att slippa ta en taxi? Inte jag. Andra tider.

ooo

Men det där har vi ju haft tid att vänja oss vid under ett par säsonger, och jag kan inte säga att jag var alldeles förvånad över att det rann iväg i första perioden. Visst, fyra mål på en period var inte väntat, men kom igen – om det är nåt lag som kan göra det så är det ju Skellefteå AIK. Färjestad gjorde sådär runt millennieskiftet, de bröt ner sina motståndare i brygga och slutade inte slå förrän skallen var krossad (jag lovar, det kändes så på borta stå). Nu är det Skellefteå som har den där enastående förmågan att förhandla till sig fyra mål för ett-dealar.

ooo

Innan jag tar mig an spelarkritiken i hemmalaget måste det ju noteras att Modo-målvakten Oscar Ahlsenfelt hade en alltigenom hemsk kväll. Bara så att jag har det sagt.

När jag nu har det sagt, så vill jag säga det igen. Han var värdelös.

Och det påverkar ju oss lite i hur vi ska förhålla oss till insatsen. Vi vill ju inte dra halsbrytande slutsatser över en särdeles produktiv period och några snygga mål.

Men det är klart att det var högsta elitserieklass på Oscar Möllers hattrick, liksom Bud Holloways framspelningar och Oscar Lindbergs första 25 minuter. Dessutom visade Joakim Eriksson vilken god puckstoppare han är – men vad är grejen med alla dessa returer? – och Tomas Skogs överraskade med en Gretzky-kopia på 2-0-målet. Kan det där vara första gången någon har nämnt Tomas Skogs och Wayne Gretzky i samma mening?

ooo

Per Mårts satt på läktaren och gjorde nog en mental anteckning när Möller dunkade dit 5-0, att den där, den där, han är riktigt vass, han.

Några platser bort satt förre sportchefen Peo Larsson – på besök i stan – och tänkte kanske också på att det är andra tider nu. Peo går i pension i år, verkade hyfsat fräsch efter bilolyckan förra sommaren, och han uppskattade nog hyllningen av Andreas Hadelöv och Andreas Söderberg. Det gjorde jag också, förresten. Det var ett värdigt avsked av två klasspelare – på och utanför isen – och det enda tråkiga var avsaknaden av text på jumbotronen, som gjorde det hart när omöjligt att urskilja vad de före detta lagkamraterna hade att säga. Synd.

ooo

Jag hade kunnat ta ett par ord om att Pontus Petterström är vass som ett baseballträ i offensiven, och att Erik Andersson ser våldsamt matchotränad ut, men äh, det låter jag vara för ikväll. Petterström gjorde ett bra boxplay-jobb och Andersson var +4, så de kritiska trådarna tar jag upp nån annan dag.

Och det var elitseriepremiären 2012. Vi tar med oss en flod av mål, Oscar Möllers skärpa och Bud Holloways spelsinne. Och blinkande reklamskyltar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *