Jag jobbar för tillfället som lärarvikarie och det var inte direkt en högoddsare; vad som skulle vara snackisen i personalrummet.
I del 2 av dagens Norran finner man ett uppslag med en stor bild på Martin Lundbergs blodiga slagsmål – under rubriken: ”Här märks det ut revir inför slutspelet”. Något som inte var särskilt uppskattat hos mina kollegor. Många av dem var upprörda över hur man i media glorifierar detta våldsamma beteende. ”Om någon på stan hade slagits sådär hade polisen tagit dem!” var en av många upprörda kommentarer från skeptikerna.
Majoriteten av mina kära kollegor är föräldrar och jag har full förståelse för att de vill skydda sina barn från de våldsamma scener som utspelade sig på isen. Det är inte första gången den här debatten bubblar upp till ytan heller och jag är övertygad om att många skulle ta deras parti och till viss del håller även jag med – men inte fullt ut.
På kommentaren om huruvida det skulle vara ett polisiärt ärende svarade jag att den enda som skulle åkt dit på det, hade varit Marcus Nilson. Jag har av en polis, i ett annat sammanhang, fått förklarat för mig att reglerna kring nödvärn gäller som följer: Ifall man blir attackerad av någon på något sätt får man ”ge igen” lite hårdare för att sätta sig själv i säkerhet. Ifall någon inte är kapabel att försvara sig själv får utomstående person överta den attackerades nödvärn. Martin Lundberg klev imellan lagkamraten Niclas Burström och Marcus Nilsson (som tidigare pucklat på Joacim Eriksson). Sedan är det Marcus Nilsson som delar ut det första slaget och då är det, som Lundberg så delikat lade ut det, ”bara att börja veva”. 22-åringen delar sedan ut fem-sex välriktade slag, släpper herr Nilson och åker lugnt bort därifrån. Ska det få finnas slagsmål i hockeyn, så ska de utföras på samma exemplariska vis som Lundberg gjorde.
Som ung hockeyspelare skolas man in i ett tänkande som kanske inte är fullt så självklart för de utomstående som för de initierade. Man jobbar väldigt mycket med hur det går till att vara en del av ett fungerande lag. I den ”skolan” ingår det att man skyddar sina lagkamrater. Det är i grunden en fin tanke som stundtals förvrängs en aning. Dock inte i det här fallet!
Det våld som jag främst vill få bort från hockeyn är de farliga tacklingarna i ryggen och mot huvudet; när folk går ut för att skada. Eller vad säger ni?
