Höstlov från skolan och hälsar på hemma i Skellefteå veckan ut – en möjlighet att stanna uppe längre än vanligt och kika på världens bästa ishockey, NHL.
Så gjorde jag också inatt och sömnen inföll inte förrän halv sex imorse.
Straffet för detta?
Sovmorgonen som innebar att jag missade Savonens avslöjande om Lasse Johansson vars tjänst jagas av ryska ishockeyförbundet.
När jag inatt lät mig hänföras av den bästa ishockeyn där finns att kolla på började jag tänka. Det är mycket i NHL som är överlägset alla andra ligor, ja nästan i alla avseenden. Förutom juniorverksamheten, där Sverige är ledande, som i sin tur genererar spelare med en genuin klubbkänsla och viljan att spela för klubben för en lägre lön än vad den skulle kunnat få någon annanstans.
I NHL handlar allting om rättigheter, spelarna är inte längre individer med helt fria viljor utan brickor i ett system som stundtals misshandlas av de med mest makt.
Men överlag, och till den absolut största delen, är NHL fantastiskt och något som varje älskare av sporten bör se upp till.
Se upp till? Ja det är något som gemene man och kvinna även bör till den svenska ungdomsverksamheten, vi är inte den största nationen men ändå producerar vi fler talanger än något annat land på denna sidan pölen.
Och i denna framgång, står Skellefteå längst fram i ledet med juniorer som spottas ut på löpande band.
En av de som ligger bakom dessa framgångar? Lasse Johansson.
När jag inatt stannade uppe alldeles för länge, och vaknade alldeles för sent blev resultatet ett yrvaket uppvaknande. Ni som fått för lite sömn vet vad jag talar om, ögonen samarbetade inte med resten av kroppen och min första tanke vid uppvaknandet var inte vad klockan stod på. Det var hur många århundraden jag hade sovit. Döm därav min förvåning när det första jag ser är hur min twitterfeed domineras av:
”Lasse Johansson ryktas till ryska ishockeyförbundet”
”Ryssland vill ha Skellefteås GM”
Och så vidare.
Missförstå mig inte nu, att LJ har intresse från större uppdragsgivare är inte alls förvånande eller oväntat. Men att en av de största nationerna inom idrotten vill ha en General Manager från ett lag i norra Sverige, i en ledande roll inom sitt landslag?
Ja det får faktiskt ses som oväntat.
Lasse Johansson har sedan han tillträdde som sportchef 2008 varit en av de absolut viktigaste människorna bakom Skellefteås lyft till det topplag de är idag.
Med sin sällsynta noggrannhet och till synes 32-timmars dagar är Lasse en förebild för sportchefer runt om i landet.
Svår att tas med, visst. En man som inte säger en bokstav för mycket, visst.
Men bakom varje ord döljer sig en noggrann planering.
Och när Lasse talar, då lyssnar man.
Det är också han som i allra störst grad sett till att Skellefteås juniorverksamhet är vad den är idag.
Lasse Marklund och ”X:et” Erixon är de som mest bidragit till utbildningen.
Men det är Johansson som sökt ersättare i föreningens led och inte utifrån när skador uppstått – till skillnad från andra lag som direkt blickar mot Nordamerika när en lucka uppstår.
Vad skulle det då betyda för Skellefteå ifall Lasse byter arbetsgivare?
På kort sikt, inte så speciellt mycket. Föreningen är vad den är idag tack vare en stor grupp människor som tillsammans arbetat för att nå dessa höjder.
Men på lång sikt skulle det vara ett oerhört hårt slag. Det finns få, om någon, i landet med de egenskaper som Lasse besitter. Att htita en sportchef som lever, andas och blöder för ishockeyn i samma utsträckning blir svårt.
Men hur framtiden än ter sig, är jag inte orolig för Skellefteå AIK.
Och det tycker jag inte någon annan heller ska vara, glädjs istället med föreningen som återigen får ett erkännande talande för hur väl ansedd den är.
Och framförallt, med Lasse Johansson. Mannen bakom Skellefteås seriesegrar och finaler.
Bloggkrönika signerad Robin Lindgren
