En emotionell kväll av otänkbara mått

Skellefteå AIK besegrade sina hjärnspöken när de beseg….. Låt oss stanna där.
Låt mig skippa allt vad heter Skellefteå AIK och Växjö Lakers för en stund – det som i kväll utspelade sig i Skellefteå Kraft Arena bleknar och saknar vikt i jämförelse med vad som hände drygt 25 mil söderut den här fredagskvällen i tidiga april.

Här sitter vi. Ett gäng knapptryckare från diverse lokaltidningar i full färd med att sätta matchintervjuerna från Skellefteå i text och leverera en värdig sådan till redaktion när Brock Montpetit, på ett friläge, ger otaliga dalmasar tidernas längsta såväl som lyckligaste kväll – det som inte kunde hända, det som inte fick hända. Hände.

Leksands IF, längs den allra brokigaste av vägar, har just skrivit den kanske allra mäktigaste ishockeyhistoria som någonsin rutats – det var nära tack och adjö i grundserien av Hockeyallsvenskan. Men nej, där lyckades de till slut hitta kragen och ta sig vidare. Det var än mer kört i Slutspelsserien men inte fan var det någon i Leksand som tänkte så – nej där gick de ut och vann med 6-0 när de ”bara” behövde vinna med fyra.
Sen har vi denna matchserie mot Modo Hockey. Denna totalt oförklarliga, helsjuka men ändå förbaskat underbara matchserie. Efter två matcher  hade Leksand inte ännu gjort ett mål mot Örnsköldsviks-laget som lekande lätt plockade hem två viktorior – men inte ens där var det någon i Leksands IF som tvivlade.
Inte heller när de blev utklassade i match fem och Modo hade två matchbollar i sina händer.
Och så denna förlängning. Denna hjärteskärande förlängning i match sju – där så mycket mer än ett avancemang stod på spel.
Där Otso Rantakari stod för ett oförlåtligt men ändå så förlåtligt misstag. Just nu finns det ingen jag hellre skulle vilja ta i min famn, krama om hårt och säga ”allt kommer bli bra”.

Jag tar tillbaka vad jag sa. Jonas Frögren. Var är du? Kom hit så ska jag ge dig alla kramars kram – i din sista match. I din absolut sista match i en absolut fantastisk karriär får du vara med om detta. Du får avsluta på den absoluta toppen med ett avancemang av historiskt mått – efter en säsong av. Ja det finns inte ord för den här säsongen.
Men när du står där. Med den absolut största gangster-looken och gråter dina glädjetårar. Då finns det inte en människa på denna jord som jag skulle unna det här mer än dig. Känslorna är äkta, tårarna likaså. En krigare med ett hjärta av absolut guld och en kropp av obräcklig titan stämplar ut. Och ingen. Förtjänar. Det. Här. Som. Du.

Avslutningsvis. Detta Modo Hockey. Ett av landets absolut mest klassiska lag lämnar nu den högsta serien och ska nästa år spela mot Västerviks IK, Panterns IK och Oskarshamn IK. En förening som i flera år varit på fritt fall har nu landat. Och landningen? Ja den är så äckligt, brutalt hård. Så hård att du inte ens skulle önska din absolut värsta av fiender den landningen. Hur ska de återhämta sig?
Hur ska Örnsköldsvik som stad och Modo Hockey som förening klara sig efter denna smäll. Jag hoppas verkligen att de gör det men de allra flesta rapporter talar om att den här smällen punkterar en sedan länge pysande bubbla.
Och som jag lider med er alla Modo-supportrar. Den där kramarnas kram jag ville dela ut till er Rantakari och den fantastiska Frögren. Den delar jag med mig av även till er.
”Ishockeyn är bara en sport”. Men nej. Det är inte bara en sport. Det är så mycket mer, mer än vad ord gör rättvisa och tårar kan berätta. Och det ni i kväll fick uppleva är något ingen förtjänar. Kram på er. På riktigt. Kram!