Tre punkter som talar för/och emot det sjätte raka avancemanget

I morgon smäller det – den första game seven för Skellefteå AIK på fyra år och en chans att på hemmaplan säkra sitt sjätte raka avanacemang till finalen.
Som ni alla vet, så smärtsamt vet dessutom, var laget igår en sekund från att redan då säkra sin plats i den slutgiltiga kampen om Le Mat men slarv bakom den egna förlängda mållinjen gav Gynge och framförallt Kiiskinen chansen att återigen frälsa Vida Arena.

Jag tänkte börja det här inlägget med att gå in lite djupare på målet med ett par frågetecken jag inte riktigt hittar svaren på. Vi börjar med Hans Wallsons agerande.
19,48 på klockan och tekning i egen zon efter att Svensson tvingats blockera. Ett perfekt läge att samla grabbarna vid en timeout och på allvar dirigera dem till vad som gäller: Vinn tekningen, ta ned pucken i hörnet och låt tiden gå.
Dessutom hade timeouten gett spelarna på isen chansen att samla sina nerver och tankar – nu blev sekunderna efter den, förvisso, vunna tekningen till mardröm för svartgult.
Visst, jag köper den där hårfina gränsen som uppstår vid en timeout.
”Tar jag den får de chansen att snacka ihop sig ännu mer”
”Tar jag den inte får vi inte chansen att snacka ihop oss”
Men i gårdagens sekvens finner jag faktiskt ingen anledning till varför en timeout inte vore av nytta för Skellefteå. Inte en enda. Med så få sekunder kvar hade det varit 30 perfekta sekunder att lägga upp två snabba strategier för de fem spelarna på isen att följa vid antingen vunnen eller förlorad tekning.

Sen har vi då de två vitala misstagen som blev fatala för bygdens lag .
1/ Anton Lindholm får pucken efter tekning och ska i det läget bara få tiden att gå. Varför inte ta ned den i sarghörnet? Men nog om det, detta har jag redan diskuterat vid tidigare tillfälle. Läs gårdagens inlägg.
2/ Hur kan Gynge få den tid han får att sikta in sig och lägga in pucken mot mål? Var är markeringen och det uteblivna dödsföraktet att slänga sig i skottlinjen? Hela målet osade passivitet från såväl tränare som spelare. Tyvärr.
Nog om målet, vi kan bryta ned det hur länge som helst men kommer ändå aldrig ifrån det faktum att det gav oss en game seven i morgon.
Nu tänkte jag gå in på tre punkter som talar för, och tre emot, ett svartgult avancemang till final.

Detta talar för att Skellefteå AIK går till sin sjätte raka final:

Ett/ Tio matcher spelade i slutspelet, och 52 i grundserien. Laget har ännu inte genomfört en 60 minuter lång prickfri insats – det finns potential för laget att vinna en sån här matchserie mot Växjö Lakers med 4-0 i matcher om toppformen hade varit intakt och inprickad genom hela slutspelet. Till och med i kvartsfinalen mot HV 71 var motståndarna stundtals bättre och där var det den, redan nämnda, sjukt höga lägstanivån som tog dem vidare. I morgon är det game seven och läge för Wallson att plocka fram det bästa ur alla 21 spelare som kommer att vara på isen. Lyckas de med det har inte Växjö en chans. Så bra är Skellefteå AIK.

Två/ Hemmaplan. Seriesegern gav Skellefteå chansen att spela en avgörande match på hemmais och när det nu har kommit fram till just en sån do or die match. Ja då är det läge att utnyttja fördelen – hemmapubliken ska hoppa, skrika och blöda fram sitt lag till seger och spelarna ska blöda ännu mer. De ska ta i ännu mer och offra såväl liv som lem för att inte förlora. Förlora ska inte ens vara en valmöjlighet.

Tre/ Stjärnorna. Skellefteå har en hel arsenal av dessa som ännu inte varit nära sina fulla förmågor – Janne Pesonen är inte längre super-Janne utan kyligare än finlandsfärjans kölvatten. Patrik Zackrisson har varit närmare trettonde forward än första center och Andrew Calof sikte har så här långt i semifinalspelet varit uselt. Kanadensaren skulle med nuvarande precision ha problem att finna av vattnet med en badboll om han så blev placerad mitt ute i Atlanten.
Men ändå är det detta som talar för Skellefteå AIK – den här trion, och så många fler än dem, har inte alls levererat ändock är laget framme i en match sju. Det finns en sån oändlig och outtömlig matchvinnarpotential i nästan alla individer i Skellefteås grupp. Det är nu de ska visa sig!

Det här talar emot att dynastin fortsätter och att finalplatsen nås.

Ett/ Växjö Lakers. Så enkelt är det, laget från Småland är till att börja med ett sjukt skickligt lag som för andra året i rad prickat formtoppen lagom till säsongens avgörande skede. De har inte alls samma bredd som Skellefteå AIK men likt väl har deras fyra formationer fungerat så mycket än svartgulas dito – ett lag där alla köper sina roller och levererar stundtals över sina förmågor. Precis som det ska vara i ett slutspelslag. Att de dessutom skaffat sig ett sjukt psykologiskt övertag på Skellefteå är lätt att se i matcherna. De har läst sönder alla uppspel och varianter. Bjuder inte på någonting och slår till med full kraft när det behövs.

Två/ Sam Hallam är seriens främsta taktiker och matchcoach. Spelar rätt spelare i precis rätt lägen och jag vet inte om jag sett honom ta ett felaktigt beslut i den här matchserien. Har utmanövrerat Wallson och fått Kiruna-sonen att klia sitt hår grått.
I en match sju är det hjärnor som Hallams som oftast vinner.

Tre/ Hur klarar Skellefteå AIK av nerverna i en sån här game seven? Hur börjar tankarna gå om Växjö skjuter 1-0, och kanske 2-0? Många var med i fjol när finalen förlorades men alla var med igår i den osannolika förlusten. Två ack så psykologiskt tunga förluster och nu krävs det att spelarna har mentalitet av stål och känslor av titan.