Den kanske viktigaste, men framförallt den definitivt roligaste, matchen i Skellefteå Kraft Arena på flera säsonger – då bestämmer sig mitt immunsystem för att ge vika till feber och hans moster. För er, mina kära läsare, och faktiskt lite min egen skull också hoppas jag att Skellefteå AIK står betydligt bättre pall än vad min kropp gjorde och inte ger vika för Växjö Lakers.
Om mindre än fem timmar har vi hur som helst ett av idrottens mest mytomspunna och omtalade ögonblick . Game seven. Där legender skapas och hjältar föds – tiden där absolut allting ställs på sin absoluta spets och varje liten sekvens kan vara avgörande för fortsatt ära eller förfall. Det grämer mig att jag inte kan ta del av det här, att den här eländiga kroppen jag har är så vek som den är.
Men det här handlar inte om mig. Det här handlar om 42 spelare. Det handlar om 5801 hoppande och skrikandes supportrar med känslorna på den tunnaste av trådar. Det handlar om två städer som kraschar in i varandra där den ena i kväll går till sömn med lättade hjärtan. Den andra med ett par dagars otröstlig sorg.
Markus Svensson, Tim Heed, Niclas Burström, Sebastian Aho, Anton Lindholm, Fredrik Lindgren, Alexander Urbom, Arvid Lundberg, Janne Pesonen, Erik Forssell, Pontus Petterström, Mattias Ritola, Patrik Zackrisson, Andrew Calof, Martin Lundberg, Adam Pettersson, Pär Lindholm, Jimmie Ericsson, Sebastian Ohlsson, Andreas Wingerli, John Norman, Erik Hanses – där har ni de 22 som i kväll kan ta nästa steg mot att bli odödliga.
Game seven. Wow!
Och från tv-soffan kommer er bloggare att följa matchen med stor spänning samtidigt som kollega Tomas Ruuth kommer göra det han gör allra bäst – delar med sig av sina intryck i skriftlig form via lajvrapport under match och ett par texter efter.
Ishockey blir inte finare än så här! Idrott blir fan inte finare än så här.
Jag älskar läget och vill se pucken släppas nu.
Så måste de segerstinna och guldtörstiga 22 också tänka – annars får odödligheten vänta.
