I matcher som gårdagens tar nerverna makten över även den mest rutinerade av spelares kropp och den emotionella berg- och dalbanan får den bästa att darra. Stål, eller titan för den delen, kan där dallra likt kokt tagliatelle.
Vare sig du heter Jimmie Ericsson eller Sebastian Ohlsson kan jag nästan lova att hjärtat slår ett par hundra slag extra i minuten när Växjö Lakers när isen intas under introt före match – eller när Växjö går in i ett fyra minuter långt powerplay i den plötsliga dödens skede för den delen.
De 22 ombytta i Skellefteå AIK hade dock den turen att de var just ombytta – en tes som vandrat genom idrotten i flera decennier förtäljer att en icke ombytt spelare är än mer nervös än dennes lagkamrater ute på gräset, isen eller golvet då en från läktaren inte kan vara med och påverka matchens utgång eller utveckling.
En som igår fick uppleva just detta är Axel Holmström som efter en skada i match sex tvingades vila sin ändalykta mot sittplatsernas plastiga stolar istället för avbytarbåsets vadderade bänkar. Hur han upplevde matchen därifrån?
– Dra åt helvete säger jag bara, haha. Det var det absolut värsta jag varit med om och allt de säger om att det är värre att sitta på läktaren än vara på isen stämmer. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan hela matchen, säger fjolårets slutspelssuccé och fortsätter:
– Jag satt ju på sittplats under hela matchen men när de fick in sin kvittering klarade jag inte av det. Då sprang jag upp till det inglasade där längst upp vid receptionen och såg förlängningen.
När fyra minuter hamnade på Skellefteås sida av mediakuben i förlängningens tidiga skede gick hjärtat en kamp för att klara av vad som väntade för Axel som hyser stor respekt för smålänningarnas sylvassa spelare och spel i numerärt överläge.
– Då kändes det riktigt tungt och på ett så långt powerplay visste jag att de skulle få två-tre riktigt bra chanser. Men nästan direkt såg man att de gick ned sig i tempot och egentligen skapade de bara ett riktigt farligt läge. (När pucken länge låg lös framför Svensson och kalabalik uppstod).
Efter att Axels captain, oh captain, äntrat isen igen efter den avklarade utvisningen kände han direkt att pendeln då svängde över till lagets fördel.
– Då kunde vi bara inte förlora matchen.
Och så rätt han hade – efter bara ett par minuter med likvärdiga styrkor på isen fick han se barndomskompisen Sebastian Aho slänga in pucken mot mål. Och resten?
– Jag ser hur Forre (Erik Forssell) får en bra styrning på skottet och när pucken går i mål vet jag knappt var jag ska ta vägen och glädjen vet fan inga gränser då! Jag ställer mig på ett ben och hoppar och skriker mer än någonsin förut sen skyndar jag mig ned, studsandes på ett ben, till sargen och där fortsätter jag att fira. Fy fan vilken känsla alltså!
Ångesten och hjälplösheten blev med ett mål förlöst i en sällsynt känsloorgie för Arvidsjaurspajken som i vår intervju gång på gång hyllar sina medspelare och framförallt de som i fyra minuter offrade precis allt för att inte säsongen skulle vara över.
Men precis som i match sex avslutas vårt telefonsamtal på ett något dystrare sätt.
Hur mår du? Kommer du att spela något mer den här säsongen?
– Jag önskar jag kunde vara öppen med dig och säga mer men jag måste vara tråkig och hänvisa till Karin (Rundblad, läkare). Men om vi säger så här, det känns riktigt tungt just nu och jag sätter mitt hopp till det att just hoppet är det sista som överger en.
