Låt oss börja med det essentiella. Vilken match! Det råder inga tvivel om att dagens två kombatanter är landets två bästa lag. Om någon tvivlade på det innan vill jag se samma göra det efter – det här är den bästa finalmatch jag sett på väldigt länge.
Hastigheten dessa två lag håller samtidigt som de spelar sina respektive spel är löjligt hög och underhållningen därefter också den, väldigt hög.
Tyvärr fick dagens match inte avgöras på ett ”värdigt” sätt. Om en kan säga så?
Givetvis är det sorgligt att en så bra match avgörs på ett felaktigt domslut. Ett domslut mot Skellefteå AIK som blev så kostsamt, så ödesdigert.
Efter match erkänner domare Sören Persson sitt misstag och säger att ”Shit happens, jag hade inte marginalerna på min sida idag.”. Först och främst, stort av honom att erkänna detta. Rätt ska alltid vara rätt. Även om det ibland blir fel.
Sen kan jag också köpa domslutet som vid första anblick kändes korrekt. Det såg ut som att Lindholm satte upp klubban i det finska ansiktet. Där och då, utan tillgång till reprisbilder, finns det ingenting som egentligen skulle tala mot att Persson inte skulle höja sin arm. Där gjorde han precis som alla andra domare hade gjort.
Däremot kan det kännas något märkligt att domare Nord i förra matchen höjde armen för en utvisning på Ville Varakas – en tvåa han sedan valde att ångra då han blickade upp mot mediakuben och såg på reprisbilderna att utvisningen var felaktig.
Att Nord kunde göra så då men inte Persson/Sjöberg så idag känns märkligt och tyvärr, som sagt, ett kostsamt beslut för hemmalaget.
Nog om det. Det är inte bara där Skellefteå AIK förlorar matchen – hade de till exempel utnyttjat sina lägen och skjutit 3-1 tidigt i den tredje perioden hade inte utvisningen blivit lika kostsam. Till exempel.
Ny match i morgon och chans att sno tillbaka hemmafördelen. Och även om de inte skulle göra det har de fortfarande två chanser till att vinna på bortaplan. För på hemmaplan kan jag inte tänka mig att de tänker släppa en match till.
