Med lite mindre än ett dygns distans till gårdagens abrupta slut på säsongen är det tid att försöka sätta allt jag varit med om mellan den 17 september och 24 april i skrift – det har varit, likt mycket annat i vårt liv, en resa svår att sätta i ord. Den ena stunden har allt känts precis lika logiskt som att ett adderat med ett är två och att plusgrader med solen i zenit ger lycka, för att i nästa stund kännas lika ologiskt som dagens himlaöppning med snö i december-mängder.
Säsongen började rätt dåligt och länge såg det ut som att de nyblivna mästarna från Göteborg skulle jogga hem miljonchecken som tilldelas vinnaren av grundserien – men plötsligt kom Skellefteå, som den värdiga motståndaren de faktiskt är, frustandes och pustandes i indianryggen och med poäng i 17 raka matcher. Då kändes västerbottningarna precis så hungriga, skickliga och svårstoppade som blott ett mästarlag kan kännas. Efter jul fortsatte det att rulla på för den svartgula maskinen som till slut vann serien, återigen på ett överlägset sätt. Där och då kunde inget förändra eller hindra Skellefteå AIK från att skrivas in i historieböckerna – det nyligt förlorade guldet tar inte heller bort det faktumet. Och när säsongen nu är över kan vi konstatera att den epilogen blev densamma som prologen – Skellefteå AIK nådde inte alls upp i nivå och det blev inte någon guldkrönika det här året heller. Möjligheternas torg var redo, det var inte Skellefteå AIK. Men det här laget förtjänar ändå alla hattar av som går – att i en så bra liga som SHL faktiskt är, är det otroligt imponerande att nå sex raka finaler och
Jag har fyllt bloggen med såväl motorsågar och hårtorkar som feelgood-texter och hyllningskrönikor. Jag har, precis som jag skriver i förorden, gjort en resa jag för ett par-tre år sedan trodde var omöjlig vad gäller mig själv. Då fast i ett arbete jag vantrivdes i till den grad att jag knappt kunde gå till jobbet, osäker på mig själv och vad framtiden hade i sitt sköte. Om det ens fanns någon framtid då. Det mesta var mörkt. Sen fann jag skrivandet, eller det kanske fann mig om vi ska vara korrekta. Tomas Ruuth ringde mig den 8 september 2014 och frågade om jag var intresserad av att börja skriva för dem, bevaka Skellefteå AIK:s hemmamatcher och dessutom få en egen plattform för egna tankar (bloggen). Fem dagar senare, den 13 september, såg jag hur ett i stort sett helt nytt lag slog tillbaka Modo med 6-2. Redan där var jag säker att jag funnit mitt kall i livet. Jag behövde ingen prövoperiod, testmånad eller betänketid.
Nu, 595 dagar sen det där samtalet, är det en helt ny människa som tittar tillbaka när jag står framför en spegel. Då, en sjukskriven och förlorad själ fångad i ett knappt mänskligt skal. Nu en livsälskande och betydligt mer självsäker människa som inte låter sig fångas av något – att möta människor och se dem i ögonen, tala med dem, är inte alls på något sätt längre jobbigt. För tre år sedan hade det varit en omöjlighet för mig att ens våga sitta och leta ögonkontakt med Pär Lindholm (bilden) och försöka sammanfatta ett säsongsslut likt gårdagens. Allt har jag det här yrket, sporten och till stor mån även Tomas Ruuth att tacka. Det där samtalet, den 8 oktober, varade inte längre än tio minuter men det gav mig något som definitivt kommer vara till att luften lämnar mina lungor för den absolut sista gången.
Avslutningsvis är det smått overkligt att se hur den officiella sidan på Facebook snart har fler följare än vad mitt kära Bureå har i befolkning. Jag når 1 500 gränsen i dag och med drygt 860 följare till så har vi passerat befolkningen i min uppväxts utopi. Kommer aldrig att nypa mig i armen, ibland är det bäst att låta saker vara bättre än vad som borde vara sant. Definitivt låta det vara sant om du varit en trasig själ i flera år som till slut hittat rätt, till slut blivit hel. Väck mig inte! Åtminstone inte till att nästa säsong börjar.
