Blixtkrönika: Skellefteås ihåliga lagbygge blottade återigen sina svagheter – kaptenen nästa man in på skadelistan

Det är ytterst sällan, om någonsin, vi sett Skellefteå AIK vara så utspelade som de var i matchens första fem minuter – Djurgårdens IF kunde göra typ exakt vad de ville på isen och den svartgula defensiven kändes lika lättforcerad som ihålig.

En spelare som personifierar den lättgenomträngliga defensiven är den spelare som också är en gåta för mig, Anton Öhman – av vad han visat upp de senaste åren har jag väldigt svårt att förstå hur man kan välja att satsa på honom istället för att spetsa till backuppsättningen, i ett lag som vill vara ett topplag. Såväl Anton själv, som Skellefteå AIK, skulle må bäst av en utlåning till en Hockeyallsvensk klubb.

Djurgårdens två första mål i matchen kom också efter just defensivt slarv där Skellefteås backar i de senaste matcherna aldrig upphört att överträffa sig själva när det kommer till att vinna kamper – vid bägge de två målen fanns där fler vitklädda Skellefteå-spelare än Djurgårdare framför målet, ändå klarade man inte av att vinna sina kamper och Joni Ortio fick dubbelt kapitulera på grund av detta.

Hur kan det då se ut så här? Till att börja med, om vi kollar bakåt i tiden, är känslan att Skellefteå AIK nästan försämrat sitt defensiva spel för varje säsong som gått efter SM-guldet som bärgades i Luleå. Året därpå vann man visserligen guldet och lite konstigt det kanske är att kalla det defensiva spelet då för nedåtgående men sanningen är att den säsongen behövde man knappt försvara sig då laget innehöll fyra offensiva kedjor inget lag kunde rå på – de två senaste åren har den bristande defensiven blivit påtaglig när Växjö Lakers var först att plocka isär den, något Frölunda HC följde upp i våras när de firade stora triumfer i offensiv zon på grund av Skellefteåiskt slarv.

Den senaste veckan har också lagets tunna (kvalitets- och storleksmässigt) backuppsättning blivit än mer påtaglig – där finns egentligen bara Johan Alm som kan sätta emot motståndarlagens forecheckande spelare med tyngd, och hittills i år har vi sett ytterst lite av den varan även från honom. I övrigt har till och med den så smarte Niclas Burström haft problem i egen zon så här långt, och känslan är att någon förändring snart måste ske i backuppsättningem.

Varför tog man inte tillvara på Arvid Lundberg, som kunde erbjuda exakt de attributer som backuppsättningen i dags dato behöver?

Offensivt då? Där finns inte heller mycket att skriva hem om, om defensiven är tunn och slarvig så kan Skellefteås forwardsuppsättning så här långt beskrivas med orden uddlös, fantasilös och ofarlig. Egentligen är det bara Joakim Lindström och Emil Pettersson som hittills denna säsong visat kvaliteter nog för att styra ett anfall – och när Jocke saknar sin radarpartner Möller försvinner också hans styrkor.

I kväll matchades han till en början med Jimmie Ericsson och Pär Lindholm – två skickliga och viktiga spelare för västerbottningarna, men några snajpers är de inte och hela kedjan känns väldigt felkonstruerad. Man har just nu två spelare som jag skulle benämna som snajpers, Jesper Olofsson och Andrew Calof, även om de inte visat upp allt för mycket eller något av den varan så borde de matchas ihop med lagets absolut främste framspelare. Varför gör de inte det?

Nu har laget i sina nio senaste period endast mäktat med två mål framåt på sina totalt 82 avfyrade skott, vilket ger ett smått osannolikt mål-per-skott-snitt på ett mål vart 42:a skott – i kvällens match hade man alltså behövt 126 skott för att vinna….

Nja, nu funkar jdet ju inte så i verkligheten, men där ligger ändå något som faktiskt oroar – effektiviteten så här långt i årets SHL har varit helt under isen och även om Oscar Möller är några veckor bort, och kan lösa delar av detta med sitt skott, så är det just bara Oscar Möller av de skadade spelarna som är den snajper laget behöver. Där finns ingen mer än han, och att han alléna ska skjuta två-tre mål per match är en utopisk tanke – det börjar kännas något naivt att släppa in junior efter junior. Ingen har visserligen hittills gjort bort sig, men där finns ingen som producerat heller.

I kväll blev ju Jimmie Ericsson dessutom nästa man in på skadelistan (lagkaptenen som antingen är avstängd eller skadad känns det som, hur många matcher blir det i år?) då han bara klockades för drygt fyra minuters istid – gör därmed Fredrik Lindgren, Oscar Möller, Henrik Hetta, Kyle Cumiskey sällskap till rehabiliteringsteamet.

Ja, och Axel Holmström då, som alltså blir borta en längre tid än väntat – något tränare Robertsson i dag avslöjade för fansen i Stockholm.

Jag står fast vid att tre, nåja minst två, spelare måste in i detta lagbygge – speciellt nu när rehabiliteringen blir längre på Axel.

Snajpern, Martin Lundbergtypen och den tunga backen med sina färdigheter i defensiven. Kolla reprisen från kvällens match och se hur viktig Alexander Urbom var för sitt Djurgården i egen zon.

Peace.

 

 

3 kommentarer

  1. Det stora problemet som SAIK har är att Robertsson inte kan leda laget.
    Han har inte den känslan och den kompetens som behövs.
    Då Wallson lämnade förstod man att det skulle gå utför.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *