Tankarna har samlat sig. Känslorna har lugnat ner sig. Det har nu gått två dagar sen Sverige premiärförlorade mot Ukraina. Det var på många sätt en mycket bitter tillställning. Sverige vågade inte tillräckligt mycket och åkte på en välförtjänt förlust. Matchen kan analyseras på miljontals olika sätt. Men jag väljer att göra det ur en positiv vinkel. Ur Ukrainarnas syn.
Det var sannerligen en mycket speciell afton. Ukraina marscherade in på Olympiastadion i Kiev för nationens hittills kanske största match i historien. Det handlade om en EM-premiär på hemmaplan. Mannen som ledde laget in på arenan var den store kapten och legendaren. Nationalikonen Andrej Sjevtjenko. Och på tränarbänken satt Oleg Blokhin, den ende vars popularitet kan nämnas i samma andetag som Stjevtjenko. Ukrainas två största profiler genom tiderna sammanlänkades i nationens största match någonsin. Det var som givet hur det skulle sluta.
Ukraina 2-1 Sverige
Ibrahimovic, 52´
Sjevtjenko, 55´
Sjevtjenko 62´
Jag var på plats när denne Sjevtjenko sköt Champions League-guldet till Milan 2003 och minns hur nöjd jag var med att det just var Sjevtjenko som fick avgöra.Mot Sverige gjorde ikonen bägge målen. Två klassmål dessutom. Sjevtjenko är inte lika snabb och kvick längre. Men det finns något väl bevarat i den 35-åriga kroppen som gör honom speciell. Målskyttet. Kylan. Mannen Andrej Sjevtjenko.Att han dessutom är en så fantastiskt ödmjuk människa (att han löpte och inte gick ut från planen vid bytet imponerar) förstärker bara den positiva bilden.
Det här var en kväll för alla ukrainare. En kväll för alla dom som lidit av fattigdom och en bitter vardag. Det var ett tillfälle för dem att enas och uppleva en känsla av gemenskap och glädje. Och stolthet, en stor portion av stolthet.
Att det var Sjevtjenko som stod i händelsernas centrum och ordnade en kväll folk sent kommer att glömma kändes lika givet. Det var lite som en Hollywood-saga. Graciöst regiserat. Dessvärre hade dessa filmskapare extremdålig känsla när Sverige valdes som förlorarlag.
