Jag vill förändra allt och allt som jag ser i den

Hörni, det där var ju inget vidare.

Efter att ha hastat mig hem från en bättre cola i centrum slog jag mig ner i soffan för att få njuta av skönspel, läktarsång och segerjubel radioledes. Det blev inte så jävla mycket av den varan. Kenny Pavey tjongar in en balja från 30 meter. Radiokommentatorn blir lyrisk och jag får arga sms från kamratar på plats som skvallrar om hur dåliga vi var. Det är inte så man vill spendera den första icke-bakfulla söndagen på månader.

Det är inte lätt att hålla på ett utsocknes superettalag i Stockholm för stunden. Mina bajenpolare är helt lyriska efter sin start. En proklamerade stolt att ”Om Castro-Tello till och med klarar av att NICKA in bollar i år kan vi gå hur långt som helst”. Folket här är lyriska.

Inte jag. Jag sitter och mår dåligt. Mina 26 kvadrat känns mindre än någonsin.

Efter fem minuter började jag vanka fram och tillbaka. Efter 10 började jag svära. Efter 15 började jag twittra ut min frustration. När man börjar twittra ut frustration är det jävligt illa. Jag var gnälligare än Birro och Ekwall på samma gång.

Så illa var det.

En titt på tabellen gör mig inte gladare. Även om Trelleborg vinner imorgon är vi i allra högsta grad inblandade i streckstriden, en plats ovanför kvaldöden.

– Men lugn nu. Vi har ju en hel säsong kvar. Dessutom är det bara en poäng upp till övre halvan, säger optimisten.

Kom igen. Vi kommer få jobba hela jävla säsongen. Jag hade bara hoppats att vi var optimistiska nykomlingar lite längre än i tre matcher.

Jag tänker gå och lägga mig nu. Imorgon hoppas jag att vi värvat in Stephen Appiah på free transfer.

Tjenixen.

Tillbaks på ruta ett

Nu är jag lugn. Jag är inte glad, men jag är lugn.

Tillsammans med Urbajaren och Tacokungen från Bromma bevittnade jag en första halvlek som lovade jävligt gott inför framtiden. Kamanor är kung på högerbacken, Danny FÖRBRYLLAR den gamle allsvensken Theorin och på kanterna älgar Chenouffi och Legolas Larsson sig djupledes in i Anders Anderssons medvetande. Målet var helt rättvist, och så här jävla optimistisk har jag inte varit sedan den 24 februari.

Men sedan kom det. Förfallet.

Jag tänker inte säga att han borde lägga av, men Jontes baggerslag i höger kryss är en jävla vändpunkt i matchen. När Kamanor sedan blir utbytt och Sjöström d.ä snubblar fram på högerkanten kunde jag ge mig fan på att det skulle bli torsk.

Ja jävlar. Visst blev det torsk. Den mest smärtsamma, iskalla torskjäveln på jävligt länge.

Castro-Tello gör ett jävla mål, men vad är det för försvarsspel. Larsson tappar som vanligt touchen efter 70 minuter. Jag snusar en halv dosa rapé och Danny försvinner från matchen. Dessutom blir han avvinkad för en helt jävla obegriplig offside.

Förhoppningsvis är det här inte en vändpunkt för säsongen. Jag orkar inte med fler förluster på hemmaplan.

Nu måste jag sluta skriva. Jag blir arg igen.

Heja.