Ängarna, haloumi och tankar i natten.

Är människa igen.

Hejsan.

Får ännu en gång be om ursäkt till er handfull läsare som älskar mina alster. Jag måste bli bättre på det här med kontinuitet. Om jag hade varit aningen mer prestigelös hade jag antagligen bett er BOMBA mitt kommentarsfält med… ja, inte vet jag. Frisparksvarianter kanske. Eller lite ömhet. Gör som ni vill.

Nåväl. Vi börjar med helgen. Det var ju yran.

Det gick inget vidare för mig och mitt lag. Vi blev bortdömda av en inkompetent maktgalning till domare som hellre såg ett gäng glada pirater ta slutspelsplatsen än ett engagerat kollektiv i axelskydd. Efter att ha hamnat i en domardispyt redan vid första slaget var jag mer ur fas än en dvärg i en NBA-final. I det ögonblicket skiftade jag mitt fokus från brännbollen till ölen och fre-lör är egentligen inte mycket att orda om. Jag var onykter och det var säkert du också. Vi nöjer oss så.

Domaren är en brännbollsmördare.

Jag landade i Sundbybergsbunkern i eftermiddag. ”Men är du dum i huvudet? Åker hem två timmar innan match? FC lirar ju mot Ängelholm ikväll?” sa en vän till mig. Och ja, det var inte särskilt genomtänkt. Av någon anledning hade jag fått för mig att matchen var på söndagen och bokade därför hemresan till måndag. Istället för att få uppleva min första hemmamatch för säsongen på plats fick jag alltså förlita mig till Herminators expertis radioledes.

Det var inte kul.

0 pinnar på hemmaplan är inte bra. Framför allt inte mot ett lag som måste resa typ 40 000 miljarder mil för att spela av matchen. Ja, jag vet att Ängelholm var en tåpaj från Allsvenskan i våras. Men kom igen. Vi ska inte släppa in minst tre mål per match på hemmaplan. Det går inte. Förutsätter därför att Bäckström ringer Henrysson och erbjuder honom en bättre kista med guldmynt och gratis luggblonderingar.

Hur gör man för att ensam dämpa en förlust när man är den enda människa söder om Hörnefors som bryr sig? Jag tänkte haloumipizza. Det funkade inget vidare.

Plus med att haloumipizza inte fungerade som bedövning:

  •  Konceptet tröstätande är inget för mig. Lär med andra ord inte bli svintjock innan säsongen är över.

Minus med att haloumipizza inte fungerade som bedövning:

  • Om inte mat hjälper – kommer jag då att börja knarka?

Nu borde jag sova. Uppladdningen för bortamatchen mot Bromma börjar nu. Vi ses på Grimsta.

Ha d gott.

 

 

Jag vill förändra allt och allt som jag ser i den

Hörni, det där var ju inget vidare.

Efter att ha hastat mig hem från en bättre cola i centrum slog jag mig ner i soffan för att få njuta av skönspel, läktarsång och segerjubel radioledes. Det blev inte så jävla mycket av den varan. Kenny Pavey tjongar in en balja från 30 meter. Radiokommentatorn blir lyrisk och jag får arga sms från kamratar på plats som skvallrar om hur dåliga vi var. Det är inte så man vill spendera den första icke-bakfulla söndagen på månader.

Det är inte lätt att hålla på ett utsocknes superettalag i Stockholm för stunden. Mina bajenpolare är helt lyriska efter sin start. En proklamerade stolt att ”Om Castro-Tello till och med klarar av att NICKA in bollar i år kan vi gå hur långt som helst”. Folket här är lyriska.

Inte jag. Jag sitter och mår dåligt. Mina 26 kvadrat känns mindre än någonsin.

Efter fem minuter började jag vanka fram och tillbaka. Efter 10 började jag svära. Efter 15 började jag twittra ut min frustration. När man börjar twittra ut frustration är det jävligt illa. Jag var gnälligare än Birro och Ekwall på samma gång.

Så illa var det.

En titt på tabellen gör mig inte gladare. Även om Trelleborg vinner imorgon är vi i allra högsta grad inblandade i streckstriden, en plats ovanför kvaldöden.

– Men lugn nu. Vi har ju en hel säsong kvar. Dessutom är det bara en poäng upp till övre halvan, säger optimisten.

Kom igen. Vi kommer få jobba hela jävla säsongen. Jag hade bara hoppats att vi var optimistiska nykomlingar lite längre än i tre matcher.

Jag tänker gå och lägga mig nu. Imorgon hoppas jag att vi värvat in Stephen Appiah på free transfer.

Tjenixen.

Tillbaks på ruta ett

Nu är jag lugn. Jag är inte glad, men jag är lugn.

Tillsammans med Urbajaren och Tacokungen från Bromma bevittnade jag en första halvlek som lovade jävligt gott inför framtiden. Kamanor är kung på högerbacken, Danny FÖRBRYLLAR den gamle allsvensken Theorin och på kanterna älgar Chenouffi och Legolas Larsson sig djupledes in i Anders Anderssons medvetande. Målet var helt rättvist, och så här jävla optimistisk har jag inte varit sedan den 24 februari.

Men sedan kom det. Förfallet.

Jag tänker inte säga att han borde lägga av, men Jontes baggerslag i höger kryss är en jävla vändpunkt i matchen. När Kamanor sedan blir utbytt och Sjöström d.ä snubblar fram på högerkanten kunde jag ge mig fan på att det skulle bli torsk.

Ja jävlar. Visst blev det torsk. Den mest smärtsamma, iskalla torskjäveln på jävligt länge.

Castro-Tello gör ett jävla mål, men vad är det för försvarsspel. Larsson tappar som vanligt touchen efter 70 minuter. Jag snusar en halv dosa rapé och Danny försvinner från matchen. Dessutom blir han avvinkad för en helt jävla obegriplig offside.

Förhoppningsvis är det här inte en vändpunkt för säsongen. Jag orkar inte med fler förluster på hemmaplan.

Nu måste jag sluta skriva. Jag blir arg igen.

Heja.