Rapport från fotbollens födelseland

Hur mycket man än bevakar fyrorna hit, analyserar femmorna dit så är en fotbollsblogg ingen fotbollsblogg utan ett hyllningsinlägg till The Home of Football. Ingen annan arena symboliserar fotbollens kraft på samma sätt som Wembley, ingen annan sammanfattar det vi älskar i sporten lika bra. Wembley är fotboll.

Helgens tur till London (som föranledde bloggtorka, ursäkta) var min fjärde under ett och ett halvt år, och varje gång har jag tagit tunnelbanan till Wembley Park utan att ens passera vändkorsen till arenan. För mig räcker det att promenera Wembley Way, kyssa marken och ta någon bild för att känna vördnaden inför ett mäktigt monument. Ombyggnationerna 2003-2007 bytte de klassiska tvillingtornen mot en majestätisk båge och 80 år av fotbollshistoria mot toppmoderna faciliteter – men känslan finns kvar.

468_tribbu_001.jpg
Wembley Stadium i ett regntungt London.

ooo

Torquay och Cambridge laddade upp för en play off-final, men jag hade inte tid att stanna. Nej, en David James-utspark längre norrut, sisådär 45 mil, rasade en bottenstrid i Premier League och det vore tjänstefel att hålla sig kvar i huvudstaden.

I februari 2003 var Newcastle en maktfaktor i engelsk fotboll och Alan Shearer mannen som personifierade klubbens framgångar. Under två veckor den där vårvintern gjorde Big Al fem Champions League-mål mot Bayer Leverkusen och Inter; samma säsong slutade laget på tredje plats i Premiership.

Drygt sex år senare har Shearer tagit klivet från målskytt till tränare, Newcastle har gått från CL-fighter mot Inter och Barcelona till en ödesmättad bottenstrid med Hull City. Efter en stark derbyseger mot Middlesbrough i förra veckan hade Newcastle chansen att i praktiken säkra nytt kontrakt via seger mot Fulham. Det gick – inte alls. Tyneside såg sig svikas och vi kom alla fram till samma slutsats efter noggranna observationer, kalkylationer och spekulationer: Newcastle United kan ha gjort bort sig. Rejält. Igen.


Klassiska Newcastle-puben The Strawberry, timmen innan hemmalaget buas på St James’ Park.

ooo

En annan del av landet, en annan ände av tabellen. Medan NUFC och Middlesbrough lider i the Grim North har Chelsea kommit över Barça-debaclet (sånär som på ett par anti-UEFA-sånger) och säsongens sista hemmamatch präglades av uppsluppen stämning. Chelsea behövde inte heller förta sig i 2-0-segern och tränaren Guus Hiddink hyllades matchen igenom, men själv var han noga att påpeka att säsongen inte är över; FA-cupfinalen mot Everton återstår ju fortfarande.


Utsikten – från Upper Shed, Stamford Bridge – över Chelseas ärevarv efter slutsignalen.

ooo

Jag betraktar därmed rapporten från England som avlagd. Vad har jag missat här hemma? Noterar att Skellefteå FF:s formkurva dyker medan Sunnanås gör tvärtom, att SSK herr har öppnat fyran strålande medan Bureå sladdar i botten samt att Renbergsvattnet åkte på ett bakslag i premiären av sexan. Nåt annat?

2 kommentarer

  1. Men annars så är ju England det mest överskattade fotbollslandet. En enda final i stort mästerskap. Jämför Tyskland som har 16 finaler i VM och EM eller Italien som har ett tiotal finaler. T.o.m. Sverige har väl bättre statistik än England.
    Varför svenska media är så underdånig och beundrande ab Engelsk fotboll är en gåta. När jag var i England -94 hånades Sverige ända tills man gick till semi! Det året var inte ens England kvalificerade vilket nog retade dem mest att ”a u-country like Sweden was there”. Jag har oxå följt deras press när de förföljde Svennis och skrattade åt svensk media.

  2. Kea//
    Precis, engelsmännen saknar helt självinsikt vad gäller landslaget.
    Premier Leagues framgångar kan nog inte tillskrivas England som land, med tanke på antalet importer.

Lämna ett svar till Kea Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *