När Umeå City når sina höjder så är det verkligen en rolig innebandy de presterar. Men den avspeglar sig inte enbart i publikfriande form utan även i mardrömsskepnad – för motståndarna vill säga.
I kvällens match mot Sirius fick vi uppleva en period där man nådde upp till en altitud som närapå motsvarar en sådan peak. Under stora delar av den andra perioden spelade City nämligen med intensitet, kampvilja och med fart och kvalité i passningarna. När det fortsatte på samma sätt i inledningen på den tredje med Peter Larssons 4-6-mål var jag nog inte ensam om att tro på en andra raka viktoria.
Så till frågan: Vad hände sen?
Tanken är väl att jag ska komma med någon slags sylvass analys och redogöra för en syndabock eller några faktorer som kan ha påverkat, men det förmår jag inte.
Sirius var nere för räkning men reste sig och City uppträdde krampartat värre därefter.
Guldet blev till sand. Jag lämnar det så.
ooo
Jag skulle hursomhaver vilja påstå att om Västerås-matchen var viktig för att bryta förlusttrenden så var den här matchen om möjligt av ännu större vikt för att kunna påbörja en vinsttrend och bygga upp en självförtroendebuffert.
Sirius är inget lätt lag att möta, men City försummade på egen hand chanserna. Nu blir i stället de två nästkommande matcherna, med Järfälla borta i helgen och derbyt mot Dalen om ett par veckor, de tillställningar som mycket möjligt kan sätta färg på resten av säsongen.
Frågan är då om man efter de matcherna skymtar en blå himmel, eller om en mer dunkel kulör väntar där borta vid horisonten.
Personligen tror jag på en ljusning, men jag ger det inte många matcher till innan jag börjar mässa domedagsmantran.
