Tim Wiklund här i närkamp med Thorengruppens Mattias Öredahl. FOTO: Per A Adsten
Tim Wiklund (med Oscar däremellan på innebandy.se) är ingen spelare som tillhör periferin utan faller snarare in under kategorin framtida innebandyprofiler. Här i bloggen ger han sin syn på Umeå, RIG, framtiden och landslagsdrömmarna.
Tim, du är ju inne på ditt tredje år här i stan. Hur trivs du?
– Alltså, jag trivs verkligen jättebra i Umeå, det måste jag säga.
Det bästa respektive sämsta med Umeå?
– Det är en väldigt behaglig stad som är skön att bo i där man alltid har något att göra. När jag är hemma i Stockholm känner jag mig mest rastlös. Det är långt till allt och ska man ta sig någonstans där måste jag åka buss. Här i Umeå är det cykelavstånd överallt, det tar max tio minuter att ta sig dit man vill. Nackdelarna är väl trots allt de långa mörka vintrarna där dagarna är väldigt korta. Det är mörkt när man går hemifrån och mörkt när man kommer hem.
Bortsett från själva innebandyn, vad sysslar ni med på RIG:et?
– Mycket fokus nu på tredje året handlar om att förbereda sig inför framtiden, efter skolan. Det handlar mycket om att få en bra fysisk grund och så. Tanken är att man inte ska komma till ett lag och vara sämst tränad, utan topptränad och vara med och utmana om platserna direkt.
Du går ju ut RIG:et till våren och lär vara hett villebråd bland superligaklubbarna. Finns det någon möjlighet att vi får se dig stanna kvar i stan? Dalen och City var ju intresserade redan i somras..
– Ja, självklart! Det är ingen omöjlighet, jag trivs ju jättebra i stan. Men det är ju lite beroende av vilka erbjudanden man får.
Om du får välja då, Dalen eller City?
– Nae, alltså där är jag lite kluven och har vart lite fram och tillbaka. Har tränat med båda klubbarna den senaste tiden och det känns som att det är jämnt skägg de emellan. Jag har en bra känsla med båda klubbarna.
Och om AIK hörde av sig?
– Det hade väl vart en häftig grej, det är väl nåt att titta på i alla fall. Enligt mig är AIK det bästa laget just nu och det ger ju mest att spela och träna med de bästa.
Om vi går in på dig som spelare. Du ser ganska tung ut på plan, men det sägs att du är sjukt vältränad. Är det bara muskler?
– I stort sett. Nämen, skämt åsido. Jag har ju gjort en del tester och jag har ju en grov benstomme så jag väger rätt mycket. Därför lägger jag stor vikt vid att vara bra tränad. Om någon tränare i framtiden kommer och säger ”Du väger för mycket”, så ska jag bara behöva visa honom mitt resultat på ett cooper-test.
Fredrik Holmgren är helt övertygad om att vi kommer hitta dig i seniorlandslaget inom några år. Vad tror du själv? Och inga diplomatiska svar nu..
– Jag ser mig självklart som en A-landslagsspelare i framtiden. Det är klart jag satsar på det och tror på mig själv också.
Hur mycket har RIG betytt för din personliga utveckling?
– Jag ser bara positivt på RIG. Det är i stort sett det bästa som hänt mig. Om jag tänker tillbaka nu – jag förstår inte var jag hade hamnat om jag hade varit kvar i Stockholm. Man tränar med bra spelare, det är bra tider, bra träningar och jättebra och kunniga instruktörer. Instruktörerna och själva upplägget ska ha jättemycket cred.
Det finns ju en del RIG-positiva människor, men också många belackare. Dels här i stan, men kanske framförallt i övriga landet. Varför tror du att det är så?
– En stor del är avundsjuka må jag säga. Folk undrar ”Varför ska Umeå ha det?”, och så tycker de illa om det, ”Ah, det ligger i Umeå. Det är skit”. Hade det legat i Göteborg så hade Göteborgarna jublat. Det är mycket där det ligger. Ser man hur det är här uppe så är det många som blir besvikna på att det kanske inte alltid är de bästa västerbottningarna som kommer in på RIG och på den vägen är det.
Ni går som tåget i år i division II. Många hade förväntat sig en nedgång efter att spelare som Rikard Eriksson och Emil Strandvad stack men ni ser vassa ut.
– Vi har i år inte haft samma förväntningar på oss som vi hade i fjol då det var så mycket snack om att vi skulle ligga med i toppen. I våras, just innan JSM-slutspelet byggde vi upp en vinnarkultur och vinnarkänsla i laget. I år har vi spelare som är kvar sen i fjol tagit med oss den vinnarkulturen och den har även de nya spelarna tagit till sig. Vi funkar jättebra som ett lag just nu.
Tim Wiklund utanför innebandyn, hur är han?
– Väldigt social och sällskaplig. Tycker om att det träffa folk, har en förmåga att knyta kontakter, och är rätt pratglad. Går jag på stan har jag väldigt lätt för att fastna i någon butik och snacka lite skit med butikspersonalen. Sen är jag väl rätt så ödmjuk och försöker alltid hitta det positiva i allting.
Och så lite frågor rörande hierarkin inom laget. Vem sköter musiken?
– Oj. Den var tuff. Måste nog säga mig själv och Albin Engholm. Det blir mycket house-inspirerad musik, lite olika techno-remixer. En liten parentes kan ju vara att vi i veckan körde Michael Jackson-tema på uppvärmning och match. Det var lite kul och funkade riktigt bra.
Vem ägnar mest tid framför spegeln?
– Där måste jag nog säga Jonas Hjelm. Håret är viktigt. Du vet, han måste ju se snygg ut när bruden sitter på läktaren.
Latast?
– Alexander Rudd. Ibland skiter han till och med i att knyta skorna och bara glider in som han är.
Pajas?
– Adam Fredriksson och Max Wahlgren. Det blir mycket rykten och skvaller från deras sida men det är också den allmänna jargongen inom laget.
