Citypendeln har svingat över. Från frustration, till förtvivlan, till hopp och åter tillbaka till frustration.
Chanserna saknades inte i Gammliahallen ikväll om man säger så. Målen däremot uteblev länge. City förlorade ännu en hemmamatch man sett till chansvidden borde kammat hem. Men det är inte skottstatistiken som kommer räknas i historieböckerna, så melankoliskt är det. Målen är det enda viktiga.
Erik Ställ var en kung i kassen, absolutely. Och sportchef Nordin & Company måste göra allt i sin makt för att få Olof Schäfer i stallet för resten av säsongen. Han är den där potentiella matchvinnartypen som Umeå City saknat och vilken injektion han blir för folket runt omkring honom.
Men i bakvattnet måste det finnas någon att kasta lite skit på. Thomas Holmgren tycker jag stundtals får oförtjänt mycket negativ kritik, för det bor faktiskt ett antal kvalitéer i killen – ett hyggligt passningsöga och en hård bössa om inte annat.
Men när fem av sex skott går i första bästa täck eller utanför så ställer jag mig gärna i det ledet. Lägg därtill ett stundtals ohyggligt valpigt agerande defensivt (kan väl förvisso tillskrivas de flesta City-backar) så kan man ju undra var det till synes aldrig sinande förtroendet kommer ifrån.
Mikael Zingmark och Erik Forsgren hör till spelare jag ofta gödslar beröm över men ikväll blir det mindre av den varan. F-son (den sistnämnde) var i vanlig ordning påhittig som Joe Labero, men när man inte hänger dit den en enda gång blir man inte större än Tobbe Trollkarl i slutändan. Man kommer liksom inte framåt.
Zingmark å sin sida missade lika mycket utan att skapa något på egen hand.
Det får räcka så för ikväll. Svennis såg matchen och tyckte så här:
Môcke bra: Stefan Lindberg
Môcke môcke bra: Olof Schäfer
Môcke môcke môcke bra: Erik Ställ
