Jag säger upp mig!

Nej, jag refererar inte till Lasse Granqvists citat från Sveriges vändning mot Finland i ishockey-VM 2003, som spelades på samma plats som innebandy-VM avgörs på i år – i Hartwall Arena. Har du missat det så har du gått miste om idrottshistoria och – som jag kommer återkomma till senare i det här inlägget, så har vi väldigt lite gemensamt – kan vinna tillbaka min respekt genom att lyssna på det här.

Nog om det. Min poäng med det här inlägget är att jag här i dagarna satt och klickade mig runt på internet i brist på hemsidor att besöka som inte fullt stimulerar mitt inlärningscentra i den utsträckning jag vill. Efter ett tags nördande bakom tangenterna kom jag på mig själv att sitta och titta runt på IBK Dalens hemsida. Och där gjorde jag en upptäckt som jag bara inte kan leva med.

Jag läste igenom de här presentationerna, som de flesta av spelarna gjort och nu kommer jag, lämpligt såhär efter min astronomiskt långa bloggtid här på Innebandybloggen, att göra mig några ovänner direkt. Men kanske får jag sympatier hos en spelare i alla fall – enligt det jag läste här, så finns det ju faktiskt en spelare med rätt färg på hjärtat i IBK Dalens herrlag – Robin Nilsberth.

Anledningen till detta går, som de uppmärksamma och minnesrika redan uppfattat, att läsa på min vänstra handled. Det ser ut så här:

Efter att ha läst Johan Samuelssons och Lars-Erik Torps presentationer så blev jag mörkrädd. Båda avslöjar att det värsta dem vet är – något av det bästa jag vet – Liverpool FC. Sebastian Håkansson och materialförvaltaren Andreas ”Ejje” Johansson berättar dessutom att de håller på Manchester United, och liksom kollega Jakob Arvidsson, Mikael Bergstedt och Daniel Bergeman (bland många), så måste jag förklara att det ger mig en förutfattad mening av att vara en klassisk medgångssupporter.

Den kärlek jag har till att hata det laget är lika stark som den kärlek jag har till mitt Liverpool. Och även om folk inte erkänner det, så är det kul att kunna tycka illa om ett lag. Jag menar, det finns ju bara en sann glädje – skadeglädjen. Kim Lundström kommer undan med nöd och näppe efter att ha avslöjat att han håller på Chelsea, men där kan jag inte döma honom innan jag konstaterat om han började hålla på dem före Abramovichs miljarder föll ner i knäet på Peter Kenyon. Min föregångare här på innebandybloggen, Joakim Bålforsoch kliver man högt upp i VF:s hierarki så hittar vi ytterligare en LFC-supporter, Daniel Nordström, som vet vilket lag man ska hålla på. Han vet att – You´ll never walk alone.

Jag säger inte upp mig i ordets rätta berättelse.