Tack för mig – det är över nu

Det känns både lustigt och olustigt att jag just nu skriver mitt sista blogginlägg på den här bloggen som publiceras på min 25:e födelsedag. Om det är för säsongen eller för alltid återstår att se, men vad jag kan säga säkert är att jag lämnar med rak rygg trots den tunga väskan på ryggen fylld av erfarenhet, förundran, känslor, längtan och tacksamhet.

Erfarenhet i form av alla de känslor, åsikter, minnen, insatser och kunskap man samlat på sig under säsongen som gått.

Förundran över hur stort innebandyintresset är i den här staden och i allmänhet i länet. Att på så kort tid kunna få så många människor att engagera sig för bloggen gör att man faktiskt häpnas varje gång man tänker på det. Att det dessutom spridit sig till resten av Sverige gör att man får en positiv känsla.

Känslor i form av alla stunder, ögonblick och händelser man fått nöjet att följa och att arbeta med innebandyspelare som faktiskt håller fötterna på jorden och inte tror de är Zlatan för att de spelar på elitnivå.

Längtan efter vad som komma skall. Hösten ser jag på med stor spänning, det är otroligt många järn i elden nu och det ska bli intressant att se vilken av dem som tänder brasan och gör så att man – citat från grannen i Beck – blir som ett brandlarm igen till hösten.

Tacksamhet till alla personer som läst vad jag skrivit (och Jacke med såklart, men det får han tacka för sen) och som gett mig energi att fortsätta lägga timme, på timme, på timme på bloggen. Tacksamhet till alla som hjälpt oss med jobbet här på bloggen, alla som rekommenderat våra inlägg, kommenterat våra inlägg och som hört av sig med idéer till förbättringar och ändringar som vi antingen anammat eller förkastat. Tack alla för den här tiden helt enkelt.

För att göra detta till någon form av avslutningskrönika så tänkte jag lista några av säsongens absoluta höjdpunkter.

Säsongens gåshud
Ja, bloggens höjdpunkter har varit många men ingenting kan någonsin matcha de 12 000 Jägermeisterfulla finnarna och 2000 innebandyskådande svenskarna som förgyllde den 11 december 2010. Att ens försöka beskriva den känslan man hade i kroppen under VM-finalen i Hartwall arena är så absurd att det nästa borde vara ogjort.

Folket strömmade in medan kollegorna sprang mellan bord och stol för att fixa det sista inför vad som komma skall. Hallen släktes ner och fyrverkerierna, eldkastarna och hejarklackstjejerna placerades alla i periferin till det fasansfulla tryck som skapades i en kokande boll av stämning. Finnarna var som besatta av något och när nationens hjältar presenterades så hjälpte inte varken hörselproppar eller händer för öronen då man trodde att ljudnivån nått sin värsta nivå på decibelmätaren. Men då presenterades nummer 29 – Mika Kohonen – och alla ljudnivåer kända för människan bröts. Varje hårstrå på kroppen reste sig och man frös likt en Antarktisvinter, den känslan var något av det mest absurda jag upplevt och jag hoppas verkligen att det någon gång i innebandyhistorien ska skapas en liknande atmosfär i en match – även om jag i ärlighetens namn tvivlar.

Säsongens himmel och helvete
Med 0910-blod och nyinflyttad i staden så var det ju inte utan att man sympatiserade med Skellefteåbekantingar likt Therese ”Mini” Andersson och när man då fick se henne prestera den bästa innebandy som jag någonsin sett henne prestera under hela hösten blev man än mer förtvivlad när nyheten om hennes knäskåda nådde mina öron. Mini var Iksus i särklass bästa spelare under hösten och sen förstördes hennes bästa säsong i karriären. Om inte det är himmel och helvete så vet jag inte vad. Tänkt bara vad en Therese i den formen hade gjort i SM-finalen…

Säsongens sämsta
När man i sju dagar spenderat all vaken tid för att förbereda för en turnering och sen se den genomföras med så många positiva minnen, prestationer, kommentarer och matcher för att sedan smutskastas genom en banal vattenläcka i taket som nästan ingen la märke till gör att man faktiskt får en sur känsla i magen. Alla som var på plats genom hela SDF-SM, och inte kom förbi en timme under finaldagen, vet hur de inblandade hanterade de ”barnsjukdomar” som en helt ny arena bjöd på och vet framför allt att det inte var någon skandal. Det var ingen ”snackis om takläckan” och framför allt var det, återigen, ingen skandal. Jag blir, trots min yrkesroll och förståelse för rubrikjakt, rent ut sagt förbannad när man tar bort det egna länets prestation att vinna landets största juniorturnering genom att prata om en vattenläcka som inte störde någon i stället för att fokusera på den sportsliga insatsen. Helt klart säsongens sämsta.

Säsongens snyggaste mål
Målet som Peder Bodén gjorde på försäsongen mot Sandåkern är än i dag en klassiker och ska avnjutas både en och två gånger. Se och njut här under och tacka Peder för den här stunden som borde förgyllas med lite slowmotion och passande musik till barnbarn och intressanter.

Säsongens mest saknade
Redan när vi började märka av intresset här på bloggen började vi fundera på utvecklingsmöjligheter och sätt att samla alla innebandyintresserade under ett och samma tak. Jag fick då idén att vi skulle arrangera en all star-match där jag och Jacke skulle ta ut varsitt lag för att sedan samla samtliga föreningar till matchen där vi skulle inkludera spelare från alla lag ner till division I för både herrar och damer i en dam- och herrmatch som avslutades med en säsongsavslutningsfest för hela innebandy-Umeå. Tyvärr så kom alldeles för mycket i vägen och vi fick inte den hjälp vi ville ha för att genomföra det hela och detta evenemang som var tänkt som invigning av den nya arenan rann ut i sanden. Vi hade redan tagit ut lagen, som jag har nerskrivna och kan presentera för er nyfikna om ni mailar mig, vi hade fixat en lokal för avslutningsfesten, fått grönt ljus om pengar från tre stora sponsorer som skulle medverka i arrangemanget och vi hade även gjort klart med pengar till att flyga in storstjärnor utifrån, men alltså rann allt ut i sanden och blir det en blogg till hösten så svär jag att jag kommer genomföra denna idé då – för den har varit saknad av oss den här säsongen.

Säsongens roligast
Säga vad man vill om vår blogg, alla får ha sina åsikter, såväl positiva som negativa. Men de absolut roligaste stunderna under säsongen kom helt klart under hösten då mina och Jackes straff delades ut med jämna mellanrum. Även om man blivit straffskjuten i röven av Dalen, sprungit Beep-test på Umeås mest trafikerade gata på rusningstrafik i julshoppingen, spelat in en singel där man hyllar sin kollega i form av en nallybjörn eller sett Jacke sitta sargvakten på en Dalenmatch så har inget gett mig så mycket skratt som när man såg sig själv eller Jacke göra bort sig för er njutning. Jag hoppas att det blev en succé för vi hade absurt roligt att göra dem – även om man ibland fick bita i det sura äpplet.

Säsongens hetaste
Alla tjejer som hoppades få den här utmärkelsen får trösta sig med att kanske vara med i lagform. För det finns inget, och innan City och Dalen möts i en slutspelsmatch, som ens går att jämföra med det tryck som var inför slutspelsmatcherna mellan IBK Dalen och Iksu. Gästbloggarna gjorde att den aggressiva stämningen samlade arga och intresserade människor här på bloggen och sen hyllade sina spelare i både Gammliahallen och Iksu arena. Årtiondets matchserie i staden – utan tvekan och jag hoppas att vi får njuta av något liknande inom kort, för så mycket läsare har vi aldrig varit i närheten av och det var helt klart säsongens hetaste.

Säsongens match:
För att inte bli halvblind av slutspelskänslorna så tror jag att jag håller mig till seriematcher och då gör jag en remi mellan Iksu-Kais Mora och Umeå City – IBF Falun. Båda matcherna var absurt underhållande att se och det gör såklart ett starkt minne till säsongens när man senare ska se tillbaka på den.

Nej, jag tror att det där får räcka. Nu har jag summerat 7000 tecken i det här inlägget som är vårt 804:e inlägg på 193 aktiva dagar här på bloggen. Alltså innebär det att vi snittat 4,2 inlägg per dag sen starten den 19 oktober.

Med den statistiken säger jag tack för mig här på bloggen. Tack för er tid och jag hoppas vi ses igen!