Det var den 16 mars 2010 som över 50 medlemmar samlades på Ordenshuset i Umeå och bildade det som idag heter Arbetarpartiet. Dessa kom huvudsakligen från Umeå – fast vi som var med backades upp av folk runt om i Sverige. Bakom vår utbrytning ur Rättvisepartiet Socialisterna (RS) låg en lång och varaktig politisk söndring. Efter det att ledningen för RS tvingats acceptera att vi lämnat deras organisation påbörjade de en sabotagekampanj riktad mot vår verksamhet.

Stormötet på Ordenshuset, Umeå. (Foto: Arbetarpartiet, 16 mars 2010)

År 2010 var det valår. En av de saker som RS försökte var att samla ihop tillräckligt många namn för att kunna lägga ut en egen valsedel och på så sätt splittra våra röster så att vi inte skulle komma in i Umeå kommunfullmäktige. De skickade en drös av heltidare till Umeå för att värva folk till sin valsedel samt för att förvirra umeborna. En av dessa heltidare tvingades stanna i cirka tre månader – något personen i fråga inte alls mådde bra av. De uppträdde även som om de vore oss i samband med en skoldebatt på Forslundagymnasiet. Med mera. Det var uppenbart viktigare för ledningen i RS att försöka sabotera vår valrörelse än att stärka sin egen. Man kan sammanfatta deras satsningar i Umeå på följande sätt: De misslyckades med allt. Vi hade då, och vi har fortfarande, ett folkligt stöd i Umeå som ingen annan politisk organisation, som inte haft stöd i riksdag eller EU-parlament, har haft.

RS lyckades mobilisera ledningen för den internationella organisation som vi alla tillhörde vid den tiden mot oss. Vi lämnade även den internationella organisationen år 2010. Det ironiska i detta är dock att RS ifjol bröt sig ut ur den internationella organisation som de nio år tidigare använt som ett slagträ mot oss. RS ordförande spådde att vi skulle överleva på egna ben i max fem år. Men, som alla vet, har vi klarat oss bra. I det senaste valet till Umeå kommunfullmäktige ökade vi från ca 2 200 till över 3 000 röster.

Även om vårt starkaste fäste är i Umeå har vi, sedan allra första början, haft medlemmar från Kiruna i norr till Malmö/Lund i söder. Det är denna spridning som vi bland annat kommer att bygga på när vi nu satsar på att skapa en rikstäckande veckotidning på nätet.

För alla demokratiska socialister är internationella kontakter och samarbete av avgörande betydelse. Å ena sidan kommer vi aldrig mer att vara underställda någon internationell organisation. Å andra sidan är det mycket viktigt för oss att frivilligt ingå i ett internationellt nätverk tillsammans med andra demokratiska socialister.

När vi tittar tillbaka på de tio år som gått känner vi stolthet. Vi har inte bara överlevt under en epok då det har varit svårt att orientera sig politiskt. Vi har klarat detta och utarbetat politiska ståndpunkter för vår tids nya stora frågor. Det handlar om avindustrialisering och klimat. Det handlar om behovet av att bekämpa hedersförtryck och islamism men samtidigt bygga broar till den majoritet av muslimer som stöder demokratin. Det handlar om asylpolitik, arbetskraftsinvandring och integration. Det handlar även om ett arbetaralternativ till det överstatliga EU-projektet. Två av de viktigaste material som vi har utarbetat under denna tid handlar om grön industriell produktion och vårt sekulära manifest.

Även om vi har utvecklat vår politik i dessa frågor utgör fortfarande klassfrågorna basen för vårt parti. Det handlar om kampen för jobb, försvaret av offentliga sektorn och trygghetssystemen vid ålderdom, arbetslöshet och sjukdom samt kampen mot dagens skrämmande stora inkomstklyftor. Vår viktigaste kampanj idag handlar om att försvara arbetsrätten, med betoning på försvaret av saklig grund vid uppsägning.

En sak som vi lärt oss under dessa tio år är behovet av samarbete – utan att för den skull ge avkall på våra principer.

Låt oss säga det igen: Vi har all anledning att känna stolthet över den demokratiska, socialistiska och sekulära politik som Arbetarpartiet står för idag – tio år efter bildandet.

Foto: Arbetarpartiet, 16 mars 2010
Våra motståndare baktalade oss och sa att vi var sponsrade av Coca-Cola. Det var helt fel…

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfrihet – för en alternativ media för en Alternativ vänster

 ____________________________________

Ingress
Får en socialdemokrat i Umeå:
* Vara hur illojal som helst – mot sitt eget parti,
* Hysa vilka åsikter som helst – även om Förintelsen,
* Uttrycka sig hur som helst – om andra politiskt aktiva,
* Förneka bindande uppgörelser – om det gynnar dem i en diskussion.

Om så är fallet: Vad finns då kvar av socialdemokratin?
Om så inte är fallet: Vad ska partiet göra åt Stellan Elebro och Lina Farhat?

Del I. Stellan Elebro
Då jag kommenterade ett blogginlägg av ordföranden i Holmsunds S-föreningen Stellan Elebro fick jag, den 7 november i år, till min stora förvåning ett svar som avslutades på följande sätt: ”… Min lojalitet ligger inte hos S, den ligger hos arbetarrörelsen, och ytterst facket. Även det är ingen hemlighet…”.

*Fråga:
-Kan en ordförande i en S-förening skriva sig fri från lojaliteten mot det parti som han är med i hur som helst?

*Svaret är Nej.
Antingen tar den präktige ”Holmsundarn” tillbaka detta uttalande eller så kommer S att få äta upp detta politiska uttalande i nästa valrörelse. Uttalandet är verkligen politiskt.
Det finns inget i detta citat, från ordföranden i Holmsunds S-förening, som inte vilken vänsterpartist som helst kan säga!

*Förslag: Klarar du inte av att ta tillbaka detta uttalande, ”Holmsundarn” så skulle en lösning kunna vara att lämna S och gå över till V!

Del II. Lina Farhat
På 1 Maj i år värmde Lina Farhat upp publiken åt Stefan Löfvén. Det som Lina Farhat, utrustad med kommunala uppdrag av sitt parti (S), då sade är fullständigt oacceptabelt. På två sätt. Dels när det gäller bristen på kunskaper. Dels när det gäller bristen på respekt för andra partier. I sitt anförande uttryckte sig Lina Farhat på följande sätt:

”Jag blir förskräckt när jag ser att rasism, islamofobi och våld normaliseras. Påminner inte detta om judars situation under Hitlertiden? Kom ihåg kära medmänniskor, Förintelsen började inte med gaskamrarna. Högern har aldrig varit så bra organiserad i Europa. Men de mobiliserar i detta nu för att ta makten. Samtidigt håller det på att bildas ett nytt högerblock i Sverige. Ingen har väl missat att KD med Ebba Busch Thor i spetsen kommer att samtala med Sverigedemokraterna.”

*Frågor:
-Är det politiskt acceptabelt inom S att förringa Förintelsen – det industrialiserade massmordet på 6 miljoner judar och 1 miljon romer, på miljoner slaver och politiska motståndare – på det sätt som Farhat gör då hon jämför världshistoriens kanske mest skrämmande brott med att Högern ”…mobiliserar i detta nu för att ta makten…”?
-Är det kunskapsmässigt acceptabelt att göra följande associationskedja inom S: islamofobi = judars situation = Högern mobiliserar för att ta makten = KD:s samtal med SD?
Får verkligen Farhat vandra, obekymrad av sin obeskrivliga brist på kunskaper, och skriande oförmåga att förstå proportioner, från islamofobi till gaskamrarna, från gaskamrarna till Högerns vilja att ”ta makten”, från Högerns vilja att ”ta makten” till KD:s samtal med SD.

*Svaren är Nej.
Det går inte att jämföra det industrialiserade massmordet på bland annat 6 miljoner judar och 1 miljon romer, historiens kanske mest skrämmande brott, med ett politiskt blocks försök att erövra den politiska makten via allmänna och fria val; det går inte heller att via orimliga associationer gå från gaskamrarna i de områden som nazisterna ockuperat under 1940-talet   till dagens kristdemokrater i Sverige. Men det är just detta som Lina Farhat tillåts göra av övriga Socialdemokrater!
Antingen ber Farhat om ursäkt för sina makabra politiska uttalanden. Eller så kommer S att få äta upp detta ofattbara övertramp i nästa valrörelse. Detta övertramp berör inte endast KD. Det är ett övertramp mot den kamp mot nazism och anti-semitism som jag, och många med mig, har fört under årtionden. Och som resulterat i hot och förföljelser, under åratal, både mot mig och min familj.

*Förslag:
Klarar du inte av att be om ursäkt för detta obeskrivliga övertramp kanske en lösning vore att du anslöt dig till det nya partiet Nyans. Ditt uttalande, som kopplar ihop Förintelsen med Kristdemokraterna, saknar nämligen ALL förankring i socialdemokratisk tradition. Även om ingen inom dagens Socialdemokrater verkar våga berätta det för dig. Och Stellan Elebro kommer inte att göra det. Hans lojalitet ligger ju inte hos S!

Del III. Åter till Stellan Elebro – eller ”Holmsundarn”
I samma svar där Elebro glatt berättar att hans lojalitet inte ligger hos S för han även fram nyheter som:
a) antingen utgör en medveten lögn,
b) eller en argumentation för att inbilla folk att Socialdemokraterna först kan sitta kvar vid regeringsmakten – genom januariuppgörelsen med MP, C och L – och trots detta göra vad partiet självt vill! Så är dock inte fallet – för den som är ärlig. Elebro skriver sedan att ”Vi som är aktiva i S (Tillsammans med stöd från typ hela världen inkl tom viss del av svensk höger) fick igår Magda att äntligen fimpa överskottsmålet”.

*Fråga:
Varifrån kommer Elebros sensationella uppgift att finansminister Magdalena Andersson har ”fimpat” överskottsmålet?

Tror Elebro att Socialdemokraterna är lika stora som 1994 då de erhöll 45,3 procent av rösterna i riksdagsvalet. Jag tänker berätta något för honom. Fram till valet 2018 har S (det parti hos vilket hans lojalitet inte ligger) tappat nästan fyra av tio väljare. Och det enda skälet till att S (det parti hos vilket hans lojalitet inte ligger) fortfarande innehar regeringsmakten – som ett koalitionsparti och trots detta lik förbannat i minoritet – är januariavtalet med Centern, Liberalerna och MP.
Låt oss, bara för sanningens skull, se vad Centern och Liberalerna ansåg om det utspel som ”Magda” gjorde. Dessa två partier sade ”bestämt nej och hävdar att det skulle vara ett brott mot januariavtalet” (Dagens industri, 5 november 2019).

”Överskottsmålet” utgör dessutom punkt nummer ett (1) i det januariavtal som Socialdemokraterna ingick för att få nöjet att behålla posterna som stats-, utrikes- och finansministrar. Så berätta för mig, ”Holmsundarn”, när du och dina kamrater som är aktiva inom S – ”som intern opposition” fick Magda att fimpa överskottsmålet?
Och berätta för mig vilken del av svensk höger som stödde ditt och dina kamraters framgångsrika arbete med att få Magda att fimpa överskottsmålet? Ett beslut som ligger utanför Socialdemokraternas egen bestämmanderätt.

*Ett andra förslag:
Det går inte att först göra upp med MP, C och L för att få behålla regeringsmakten. Och sedan låtsas som om det inte finns någon uppgörelse. Detta är att sitta på dubbla stolar och förneka verkligheten.
Elebro, eller ”Holmsundarn”, agerar precis som Vänsterpartiet har gjort i Umeå när det gäller skrytbyggena Väven och Navet. Vänsterpartiet röstade för dessa. Punkt. Detta under ledning av Tamara Spiric. Men sedan har partiet gjort allt för att få folk att tro att partiet var emot Väven och Navet. Detta under Ulrica Edmans ledning. Men detta går inte ihop. Även under under Edman ledning är V ansvarigt för vad partiet gjorde under Spiric!
Ditt resonemang, ”Holmsundarn”, går inte ihop det heller. Precis på samma sätt som Vänsterpartiets agerande inte går ihop när det gäller Väven och Navet.
Är du helt säker på, ”Holmsundarn” att du inte borde byta till Vänsterpartiet. Det kan ju inte vara svårt. Din lojalitet ligger ju inte hos Socialdemokraterna – detta enligt dina egna ord. Och det märks på din okunnighet. Du bara leker sosse.

Frågan är: Var ligger din verkliga lojalitet?

Del IV. Åter till Lina Farhat
I samband med en kommentar på facebook uttryckte sig Lina Farhat – historikern (obs ironi) som anser sig ha hittat en logisk koppling mellan nazisternas gaskamrar under andra världskriget och Kristdemokraterna i dagens Sverige – på följande sätt om mig (i form av en hälsning till Mariam Salem): ”Stå på dig och polisanmäl aset”

Ingen socialdemokrat har bett mig om ursäkt för detta?

Jag för fram den politik som Arbetarpartiet står för. Då jag får beröm delar jag alltid med mig av denna till mina partikamrater. Utan deras arbete skulle jag inte vara så pass känd, för att vara en person som inte tillhör ett riksdagsparti, som jag blivit. Den andra sidan av myntet är att jag inte heller har tagit politisk kritik personligt. Även om den ibland varit grov. Exempelvis då vi blev kallade för kommunister som var för den väpnade revolutionen och som skulle ta makten med våld om vi bara inte var så få och fega. Men detta har jag aldrig tagit personligt. Det har följt med mitt politiska uppdrag. Och idag uttrycker sig ingen så. Men fram till 2012 var det just så som det kunde låta.

Det var trots allt politik som det handlade om. Precis som då jag går hårt åt Stellan Elebro och Lina Farhat. Jag riktar, visserligen hård, men politisk kritik mot dessa. Men endast utifrån vad de själva sagt och som jag kan citera. Du måste tåla en hel del då du, som gruppledare i fullmäktige, söker offentligheten.

Men att bli kallad för ”aset” (samtidigt som ingen annan socialdemokrat tar avstånd i från detta uttalande) tar jag personligt. Detsamma gör mina partikamrater. Och även vissa medlemmar från andra partier.

Här har Socialdemokraterna gått över gränsen och blivit personliga.

De har nu haft 3½ månad på sig att be om ursäkt. Men detta har inte skett. Och då kommer det inte heller att ske. Vi har sagt ifrån oss alla uppdrag som vi erbjöds i samband med förhandlingarna efter valet till Umeå kommunfullmäktige. Det har handlat om ersättarplatser i Kommunstyrelsen, Byggnads- samt Äldrenämnden. Ursprungligen var det även tal om en ersättarplats i Individ- och familjenämnden.

Avslutning: En Alternativ vänster – eller SD

Socialdemokraterna håller sedan länge på att slitas sönder.
a) På riksplanet har Socialdemokraterna ingått januariavtalet – och sålt ut både löntagare och pensionärer. Till Centern och Liberalerna.
b) Lokalt i Umeå har S ingått ett samarbete med Nya MP – något som redan förvandlat delar av S i Umeå till medlöpare åt islamisterna.
c) Till detta kommer Schwänstern – sossar som vill vara mer V än vänsterpartisterna själva.

Socialdemokraterna håller på att slitas sönder. Risken att SD inte bara bli landets största utan även landets politiskt dominerande parti.Det är därför det behövs en Alternativ vänster.
Som bekämpar den ökande arbetslösheten, sätter välfärden före skrytprojekt och tar strid för en realistisk integrationspolitik.

Socialdemokratiska väljare, och vanliga S-medlemmar, är liksom tidigare välkomna till våra öppna möten, eller bara titta in på en kopp kaffe och tala med oss om ideologi eller dagspolitik. Eller för att ta en prenumeration. Precis som under alla tidigare år.

Men den lokala S-ledningen har svikit sina politiska löften.

-Bjööörn, hördes vår lärarinna i hemkunskap skrika.

Björn hade gömt sig inne i det stora skafferiet, och där lagt beslag på en stor burk med russin från Kalifornien, som han ljudligt glufsade i sig. Tanken var att Björn skulle befinna sig tillsammans med två andra killar bakom den bänk som bestod av spis, vask och arbetsbord. Utan skolans mat. Men så var alltså inte fallet. Med tanke på situationen var Björn rätt obekymrad. Både av att ha missat uppropet för lektionen i hemkunskap och vad gällde äganderätten till dessa russin. Men det gick att se på honom att russinen var goda. Hans kinder putade ut som på en glad hamster.

Av de fem lärarinnorna kommer jag endast ihåg denna. De andra fyra saknar ansikten. Och röster. Men hon som skrek Bjööörn minns jag väldigt bra. Hon bröt på en lustig dialekt. Söderifrån.

Synen av Björn, obekymrad, komma ut ur skafferiet med kinderna putande av norpade russin var helt obetalbar. Vi började skratta närmast hysteriskt. Det gjorde Björn med. Och tappade ut hälften av russinen ur munnen. På golvet. Som just städats. Detta gjorde att alla skrattade ännu mer. Alla utom fröken. Hennes förtvivlan tilltog.

Det var som sagt inte lätt att vara lärarinna i hemkunskap. Det var en mardröm. Som jag skrev i Del I av ”hemkunskapslärarinnornas öde” hämnades vi på dessa för de brott som den huvudsakligen kristna lärarkåren begick mot oss genom att tvinga oss att lyssna på deras indoktrinering, på vår fritid, tre gånger i veckan, under alla tre årsklasserna i högstadiet. Vi hämnades även på dem för att de aldrig befann sig ute i korridorerna, i omklädningsrummen för gymnastik eller på skolgården där det värsta våldet utövades. Lärarkåren på Mimer svek oss trettonåringar (vissa var fortfarande tolv) då vi började på Mimer. Deras agerande var oförlåtligt. Jag anser att det var rätt av oss att hämnas – alternativet hade varit att utplåna oss själva. Totalt.

Men vi tog ut det på fel lärare – kan jag säga idag
Vi tog ut vår vanmakt på dessa kvinnor. De var fysiskt svagare än oss grabbar, en mot en, något som spelade en direkt eller en indirekt roll i de flesta situationer som uppstod på Mimer. De lärarinnor i hemkunskap var isolerade på Vasaskolan och hade inte stöd från den övriga lärarkåren. De var även minst skyldiga till de övriga lärarnas moraliska svek. Men för oss trettonåringar tillhörde alla lärare vuxenvärlden. De var alla lika skyldiga. Och dessa kunde vi alltså hämnas på. Och det gjorde vi.

Björns tilltag var ganska harmlöst i jämförelse med det som komma skulle. Vi elever som kom till Mimer via lågstadiet på Östermalmsskolan och mellanstadiet på Sofiehemsskolan var vana vid disciplin. Både den järnhårda på Östermalm med dess kvardröjande skolaga och den – också hårda men mer sofistikerade – disciplin som rått på Sofiehemsskolan upptäckte att vi kunde bryta mot reglerna. Den aggressivitet som skapades av det våld vi ständigt hotades av (och ibland drabbades av) i kombination med insikten om att vi kunde uppträda hur som helst var mer än vi kunde klara av. Vi spårade helt enkelt ur.

Vi testade inte gränserna – vi testade hur mycket vi kunde bryta mot gränserna
Mitt eget första, närmast vansinniga, tilltag kom i samband med att vi skulle diska. Före detta hade vi lärt oss dammsuga. Så dammsugaren stod fortfarande framme på golvet. Vi slängde porslin och bestick dit de skulle efter att ha ätit någon rätt som vi hade lagat själva, och saboterat för varandra, så att de blivit oätliga. Tanken slog mig då jag stod och spolade vatten – hur mycket vatten kan en dammsugare ta. Snabbt och med ett uppriktigt intresse för hur mycket vatten en dammsugare kunde suga upp, innan den dog, slog jag igång dammsugaren och började spola vatten rakt ned i ”halsen” på dammsugaren. Jag hade förväntat mig att den skulle börja hosta och dö relativt snart. Men icke. Den bara fortsatte att sluka vatten. Vi satt tre och tre vid den kombinerade spisen, diskhon och arbetsbänken. En av mina två bänkkompisar var ute och gick i lokalerna medan den andre intresserat tittade på. Även tjejerna vid bänken framför oss fann detta, rent vetenskapliga, experiment intressant. Jag mins att jag förväntansfullt tittade på sidorna och golvet på dammsugaren. Skulle den inte börja läka snart? Men icke. Skolans grejer var bra grejer – bättre än vår dammsugare hemma.

Eftersom dammsugaren verkade vara OK ledsnade jag. Och de andra, och återgick motvilligt till handdisken. I detta läge kom ”tredjemannen” i vår bänk tillbaka. Han såg den halvmeterhöga skumhögen vi lyckats skapa genom att överdosera mängden diskmedel cirka fyra gånger och slogs av en i sammanhanget oskyldig idé. Kunde man suga upp skum med dammsugaren. Sagt och gjort. Även han slog på dammsugaren och förde den försiktig över den höga skumpelare som vi lyckats skapa för att skjuta upp själva diskandet. Vad tror ni händer?

Dammsugaren började naturligtvis läka…

I. Nödvändigt bojkotta rasbiologiska och nazistiska uppfattningar i fullmäktige

Den politiske vilden Henrik Agerhäll hade lagt en motion till Umeå kommunfullmäktige som ledamöterna, på grund av lagens utformning, tvingades behandla i måndags (27/11). Genom motionens utformning, och sina muntliga kommentarer till sin motion, överskred Henrik Agerhäll i mina ögon en politisk gräns.

Jag anser därför att Henrik Agerhäll måste bojkottas – av alla ledamöter i Umeå kommunfullmäktige. Detta är inte min personliga uppfattning. Arbetarpartiets grupp i fullmäktige (som jag tillhör) hade ett blixtsammanträde varvid uppfattningen förankrades.

Det finns goda skäl för alla demokratiskt sinnade ledamöter i Umeå kommunfullmäktige att bojkotta Agerhäll. Själv ville jag ta en sista strid mot hans uppfattningar i samband med fullmäktiges novembermöte. Detta då det inte fanns någon gemensam linje föreslagen.

Men nu finns tid att föra fram ett sådant förslag. Och vårt förslag är en bojkott av rasbiologen Agerhäll – de nazistiska uppfattningarnas springpojke.

Bojkottens utformning.

Bojkottens första del.
Det är vår mening att kommunledning ska uppfylla de krav som lagen kräver när det gäller skriftliga beredningar, och eventuella muntliga kommentarer, till Henrik Agerhälls framtida motioner, interpellationer och enkla frågor. Detsamma gäller om Agerhäll för fram ett yrkande exempelvis när det gäller antagandet av en ny översiktsplan. Lagen säger att ett yrkande måste ställas under klubban. Men i övrigt anser vi inte att Agerhäll ska få ett enda ord från kommunledningen eller från fullmäktiges presidium som inte lagen kräver.

Bojkottens andra del.
Ingen ledamot i Umeå kommunfullmäktige ska kommentera något som Henrik Agerhäll säger. Denne individ, en politisk vilde som uteslutits från det parti på vars valsedel han invaldes, förtjänar endast en iskall tystnad under de tio möten med Umeå kommunfullmäktige som återstår för hans del.

Bakgrunden till förslaget till bojkott beror på Henrik Agerhälls avsikter, åsikter och formuleringar. Låt oss studera dessa nedan.

II. Rasbiologen Henrik Agerhäll: de nazistiska uppfattningarnas springpojke

Agerhäll skriver att han med sin motion vill minska det han kallar ”…det ensidiga fokuset på Förintelsen i skolan… eftersom detta ”…riskerar att i onödan skuldbelägga de barn som har nordisk/nordgermansk härstamning.

Här syns rasbiologen Agerhäll tydligt.

Omedelbart därefter fortsätter Agerhäll med följande formulering ”Genom att skuldbelägga barnen riskerar man att de förlorar sin naturliga motvilja mot att ge bort sitt land till människor från andra länder och därmed medverkar till sin egen förintelse…”
(mina kursiveringar och understrykning / JH).

Agerhäll ser Förintelsen som en politisk-historisk gungbräda.
Och han stör sig oerhört mycket på att skolan tillmäter Förintelsen – av sex miljoner judar, en miljon romer, många miljoner slaver samt massor av nazismens motståndare – för stor tyngd. Den tyngd Förintelsen tillmäts av skolan innebär att denna ände av den politiska-historiska gungbrädan tyngs ned i marken.
Det andra som Agerhäll stör sig oerhört mycket på är att skolan tar för lätt på risken att barn av ”nordisk/nordgermansk” härstamning känner skuld för Förintelsen. Eftersom skolan tar för lätt på den risk som skuldkänslor hos nordisk/nordgermanska barn känner, pekar denna ände av den politiska-historiska gungbrädan upp i luften. Långt från marken. Lättviktigt.

Jag ber alla läsare att försöka se en gungbräda framför sig
På den ena sidan av brädan finns alltså Förintelsen som skolan har tillmätt en för stor tyngd, enligt Agerhäll. På den andra sidan av brädan finns risken att barn med ”nordisk /nordgermansk” härstamning har dåligt samvete för Förintelsen, en risk som Agerhäll anser att skolan tar för lätt på. Detta misstag av skolan har medfört att den historisk-politiska gungbrädan inte befinner sig i rätt balans, enligt Agerhäll.

III. Nordiska/nordgermanska barn påstås medverka till sin egen förintelse

Risken med denna obalans är så stor, skriver Agerhäll i sin motion, att barnen med nordisk/nordgermansk härstamning riskerar att förlora ”… sin naturliga motvilja mot att ge bort sitt land till människor från andra länder och därmed medverkar till sin egen förintelse…”

Skälet till att Henrik Agerhäll har skrivit motionen är alltså risken att de barn som har nordisk/nordgermansk härstamning kommer att medverka till sin egen förintelse! Henrik Agerhäll är verkligen intresserad av förintelsen – men inte den som judar och romer utsattes för.

Med den syn som rasbiologen Agerhäll har är det naturligt att vilja förbättra balansen på den politiska-historiska gungbrädan. Metoden för att skapa denna bättre balans är, enligt Agerhälls motion, att minska ”…det ensidiga fokuset på Förintelsen i skolan…”.

Henrik Agerhäll vill alltså minska kunskapen om Förintelsen – och därmed också kunskapen om nazisternas brott. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på en ledamot, i något av Sveriges 290 kommunfullmäktigen, som så uppenbart agerar springpojke för nazistiska uppfattningar som Henrik Agerhäll i Umeå.

De marscher som nazisterna genomför på olika ställen i Sverige (de flesta av läsarna minns Göteborg denna höst) gör att jag ser Agerhälls agerande som en del av den nazistiska miljön i Sverige. Detta oavsett om Agerhäll är organiserad nazist eller bara en springpojke. Oavsett vilket utgör han en del av den nazistiska miljön. Speciellt i Umeå.

IV. Skolans roll ökar – utan föräldrar med egna berättelser om nazismens brott

Jag anser, tillsammans med en överväldigande majoritet av landets befolkning, att skolan borde ges större resurser för att kunna öka sin information till eleverna om Förintelsen och nazisternas brott. Detta behov understryks av nazisternas marscher runt om i Sverige.

Min uppfattning är att den generation som jag tillhör (född 1953) kunde betydligt mer om nazismens brott och om Förintelsen än senare generationer. Skälet till detta är att jag föddes endast åtta år efter andra världskrigets slut. Den fulla omfattningen av nazismens förbrytelser var ett av dåtidens mest brännande ämnen. Mina egna, och mina kompisars, föräldrarna berättade för oss om nazismen och om dödslägren. Min farsa hade varit inkallad båda perioderna under beredskapsåren och legat så nära gränsen att han med egna ögon sett tyska soldater i uniform. Han brukade också berätta för mig, utan att kunna undertrycka sin vrede, om de kända hemmanazisterna i Umeå före och under kriget. Sonen till en av dessa hemmanazister gick i min klass på Östermalmsskolan under min tid i lågstadiet åren 1960-63.

En annan källa till kunskap på den tiden utgjordes av medias täta rapporter om rättvisans jakt på nazistiska krigsförbrytare. Jag minns speciellt gripandet av Adolf Eichmann trots min låga ålder. Denne högt uppsatte SS-officer hade spelat en avgörande roll när det gällde förberedelserna och genomförandet av de tyska nazisternas förintelsepolitik. Nazisten Eichmann greps våren 1960 i Argentina, ställdes inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten året därpå samt avrättades våren 1962. Detta utspelades från det att jag fyllt sju år till dess att jag fyllt nio. Mina föräldrar och andra vuxna kommenterade hela tiden Eichmanns väg till galgen. På den tiden ansågs det viktigt, inte bara i mitt hem, att ungarna fick ta del av denna del av verkligheten – genom de vuxnas förklaringar.

Min poäng är denna: Då jag växte upp låg inte hela bördan av att berätta om nazisternas brott och om Förintelsens dödsläger på skolan. Men idag ligger nästa hela ansvaret för att förmedla denna fruktansvärda del av historien på just skolan. Det är denna bakgrund vi ska ha klar för oss då vi bedömer Henrik Agerhälls strävan att, med hans egna ord, minska skolans ”ensidiga fokusering på Förintelsen”.

Jag upprepar: Henrik Agerhäll agerar springpojke åt nazistiska uppfattningar.

V. Ett smakprov på Agerhälls formuleringskonst

Så här beskriver Henrik Agerhäll hur han kom i kontakt med Förintelsen: ”Jag minns själv hur min mellanstadielärare Marianne berättade för oss barn om hur nazisterna gjorde tvålar och lampskärmar av judar. Det var verkligen inte snällt…”.

Under sin uppläsning av motionen lade Agerhäll här till ”Det tycker inte ens jag”.

Detta muntliga tillägg (Det tycker inte ens jag) av Agerhäll får mig att undra vilken typ av behandling av judarna som Agerhäll anser vara ”snällt”.

VI. Bojkott och aktiviteter – inte polisanmälningar

Det är du och jag, partierna i och utanför fullmäktige, fackföreningsrörelsen, umeborna i gemen som måste agera.

En polisanmälan ger helt fel signaler. Det är fel att skjuta ifrån sig ansvaret på andra hela tiden. Exempelvis på polisen – som inte kan inte vara överallt. Den kan definitivt inte bevaka vad ledamöterna säger i Umeå kommunfullmäktige.

Personligen anser jag inte att Agerhäll ska polisanmälas. Jag tror inte att det finns något som han kommer att fällas för. Frias han innebär detta en sorts seger för honom.

Presidiet i Umeå kommunfullmäktige har skött sig mycket bra i kampen mot rasbiologen Henrik Agerhäll. Men nu krävs det att vi övriga ledamöter backar upp presidiet.

Detta sker bäst genom en bojkott av Henrik Agerhäll – de nazistiska uppfattningarnas springpojke.

Mattias Sehlstedt (V) har angripit mig på sin VK-blogg för att jag lade ned min röst på Kommunstyrelsen. Detta angrepp avslöjar en väldigt stor skillnad mellan Arbetarpartiet och V. Skillnaden mellan våra respektive partier består i att Arbetarpartiet håller sina uppgörelser – något som tydligen är helt främmande för V.

Efter alla val ingår partierna olika sorters valtekniska uppgörelser. Detta sker i alla Sveriges 290 kommuner och 20 landsting/regioner. Det har ingenting med politik att göra utan det handlar om varje partis vilja att bli representerad i så många politiska nämnder som möjligt. Arbetarpartiet ingick en sådan uppgörelse med V och MP efter valet 2002. Detta innebar på intet sätt att vi samordnade vår politik med dessa båda partier. En valteknisk samverkan har nämligen ingenting med politik att göra. Det var annorlunda då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gjorde upp efter valet 2010. Då handlade det om en politisk uppgörelse och ledde till att Vänsterpartiet bröt sitt vallöfte om att inte flytta Stadsbiblioteket (detta genom att V röstade för byggandet av kulturhuset Väven).

Efter valet 2014 gjorde Arbetarpartiet en valteknisk uppgörelse med Socialdemokraterna. Det vi ville ha var insyn i kommunstyrelsen. Det gör att vi bättre kan företräda våra väljare. Detta exempelvis genom föredragningar från de kommunala bolagen, där det framkommer information som annars inte skulle komma oss till del. Dessutom får vi ta del av de handlingar som ska gå vidare till kommunfullmäktige på ett tidigare stadium, vilket ofta är av avgörande betydelse för att vi inte bara ska kunna säga ”nej” utan även utarbeta ett eget positivt motförslag.

I vår uppgörelse med Socialdemokraterna avstod detta parti en ersättarplats till oss i kommunstyrelsen. Syftet var att vi skulle få denna insyn. Det är på sin plats att betona att det var S som avstod denna ersättarplats. Det var inte MP, det var inte M, det var inte C, det var inte L och det var inte KD. Det var S som avstod en ersättarplats – för att Arbetarpartiet skulle få insyn.

Arbetarpartiet sände ut signalen att vi var ute efter en sådan plats efter valet 2014 även till Vänsterpartiet. Men detta parti var uppenbarligen inte intresserade av att ge oss denna insyn. När Socialdemokraterna erbjöd oss ett valtekniskt samarbete och var beredda att avstå en ersättarplats i KS gick vi naturligtvis med på detta.

Vad hände på kommunstyrelsen?

Det fanns 13 beslutsärenden. Det fanns en socialdemokrat för lite. Det uppstod en situation där jag blev tjänstgörande eftersom så många socialdemokrater var borta. I detta läge frågade jag mig vad vår tekniska uppgörelse med S bestod i. Bestod den i att Arbetarpartiet skulle få insyn? Eller bestod den i att Arbetarpartiet skulle ersätta Socialdemokraterna, då dessa var frånvarande, för att driva politik?

Anledningen till att Mattias Sehlstedt angriper mig beror på att jag inte röstade för deras överklagande. Detta var ett beslutsärende. Men det fanns som sagt totalt 13 beslutsärenden på kommunstyrelsen. Jag avstod ifrån att använda min rösträtt i alla 13 ärenden. Efter föredragningslistan bad jag att få ordet för att förklara mitt agerande. Jag sa till alla närvarande att Arbetarpartiets uppgörelse med S inte handlade om politik utan om att ge Arbetarpartiet insyn. Om jag skulle ha använt min rösträtt hade jag brutit mot uppgörelsen. Inom Arbetarpartiet håller vi våra uppgörelser – i alla 13 beslutsärenden. Det är det enda hederliga.

Det finns ett gammalt resonemang som handlar om lagens bokstav och lagens anda. Ibland kommer dessa i konflikt med varandra. Då man använder lagens bokstav för att bryta mot lagens anda brukar detta ofta kallas för ”brännvinsadvokatyr”. Detsamma gäller för uppgörelser mellan partier. Då vi i Arbetarpartiet inte består av brännvinsadvokater ”passar vi inte på” att rösta bara för att lagens bokstav ger oss denna rätt. Istället håller vi oss till lagens anda. Och det är, som tidigare sagts, här vi och V skiljer oss åt.

När det gäller kommunstyrelse och kommunfullmäktige

Det finns ingenting som hindrar att Vänsterpartiet skriver en motion till Umeå kommunfullmäktige och föreslår att de 1601 bostäder som såldes ut av Bostaden AB återkommunaliseras. I detta läge kommer kommunfullmäktige att få en chans att avgöra frågan.

Till sist: På senaste kommunfullmäktige riktade vi i Arbetarpartiet en mycket skarp kritik mot handläggningen av försäljningen av de 1601 bostäderna. Det råder ingen tvekan om att vi tycker att denna handläggning var minst sagt undermålig. Just därför blir det desto viktigare för oss att själva uppträda korrekt.

Det finns andra partiet som borde ta lärdom.

Hur upprätthåller du din mänskliga värdighet?

Ska du låta dig slås blodig – eller ska du gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du finns? Inför en stor publik. Hur upprätthåller du din mänskliga värdighet efter att du har gått ned på knä – efter denna omänskliga förnedring? Hur klarar du av att leva vidare: Inför andra. Inför dig själv?

Du var för ung för att kunna formulera dessa frågor. Men du var inte för ung för att, sedan chocken och smärtan klingat av, oroa dig för hur dina kompisar skulle reagera. Skulle de ta avstånd från dig. Eller skulle de söka upp dig och säga att den där Heinz borde dödas? Och hur skulle HON reagera? Hon du var kär i. Skulle hon dra sig undan. Dra sig undan för att du var en fegis som inte hade slagits? Du kunde inte veta.

Min kompis tvingades rulla på marken, från Mimer, runt det som idag är Navet, över ÖK och ett halvt kvarter till
Jag märkte att något ovanligt var på gång eftersom så många elever gick i en så tät klunga och var så högljudda. Det jag ska berätta hände i åttan. Det var då som Heinz vansinne slog ut i full blom. Han hade etablerat sitt terrorvälde i sjuan. Åtminstone över oss andra sjundeklassare. Men i åttan räckte inte detta längre. Det var då han började ställa oss killar inför ett ”omöjligt” valet: att bli slagna blodiga – eller gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att vi fanns. Eller både och. Och helst inför en så stor publik som möjligt. Detta skolår inleddes hösten 1967 och avslutades våren 1968.

Situationen gjorde att jag och den ena av mina bästisar ”Linn” hade ingått en allians som innebar att vi strävade efter att aldrig gå mer än en meter ifrån varandra vid farliga tider och på farliga platser. Det vill säga då vi riskerade att träffa på Heinz. Min allians med Linn inkluderade inte Sam. Jag vet inte varför. Jag och Linn brukade träna tillsammans. Jag och Sam brukade tävla om vem som fick högst betyg. Speciellt i historia. Vi brukade spela ”Risk” och diskutera andra världskriget. Men i åttan drog jag mig undan från alla killkompisar. På fritiden. Det var inget medvetet beslut. Det var ett resultat av att jag var ihop med Linda. För att vara i högstadiet räckte vårt förhållande väldigt länge. Vi blev ihop i mars i sjuan och höll ihop ända till någon gång på hösten i nian efter valet (som vi nervöst lyssnade på tillsammans i radion). Så under hela åttan, då många andra killar skaffade moped – som de trimmade och sedan greps av polisen för – umgicks jag huvudsakligen med Linda.

Den där dagen fick det plötsligt stor betydelse att alliansen inte omfattade Sam. Jag minns inte om Linn var med. Jag minns bara det sjuka och skräckinjagande övergrepp som jag såg. Sam låg på marken framför fötterna på Heinz. ”Helvete”, tänkte jag. Sedan insåg jag att Sam inte låg framför fötterna på Heinz. Det hela var mycket värre än så. Sam rullade framför fötterna på Heinz! Han hade tvingats ned på marken, som var täckt med snö, eftersom detta utspelades i februari eller i mars 1968.

Min kompis tvingades sedan att rulla från baksidan av Mimerskolan, över Skolgatan, rakt ned efter Västra Kyrkogatan (inte Östra som i ÖK) ända fram till Nygatan, sedan tvingades han svänga, fortfarande liggande på marken, och fortsätta att rulla i snön längs efter Nygatan ända fram till ÖK, sedan över ÖK, och vidare ett halvt kvarter ytterligare längs efter Nygatan tills vi var framme vid ”matan”. Alternativt uttryckt: Sam tvingades att rulla från Mimerskolans baksida, runt den gamla grusplanen där äventyrsbadet Navet nu är beläget, över ÖK och sedan ett halvt kvarter till. I snö som var blöt. För tyvärr lyste solen den dagen. Om jag minns rätt. Och allt utspelade sig inför en mycket stor och mycket högljudd publik.

Jag följde efter i ett chocktillstånd.

Det enda riktiga hade varit att gå ifatt pöbeln – bestående av Heinz, hans skrikande fan club, och alla andra högljutt nyfikna – för att tränga sig fram för att sätta stopp för det mest utdragna och förnedrande övergrepp jag någonsin har sett med egna ögon. I en skola. För även om jag just då nästan bara umgicks med min tjej Linda så var Sam och jag fortfarande bästisar. Vi gick i samma klass och diskuterade ständigt: musik, andra världskriget och allt mer om Vietnam. Det var min skyldighet att hjälpa honom. Det övergrepp han utsattes för var oacceptabelt. Det kunde vara fysiskt skadligt. Men främst var det psykiskt skadligt. Jag borde ha satt stopp för detta även för att kunna bevara min egen självrespekt. Och för att visa alla andra på Mimer att det fanns någon djävla gräns. Men jag svek. Jag svek Sam, mig själv och alla andra.

Heinz skulle inte ha klarat sig mot mig och min andra bästis Linn. Som var övernaturligt stark. Heinz försökte därför aldrig slåss med någon av oss. Inte så länge Linn och jag höll ihop. Heinz skulle, troligen, inte heller ha klarat sig mot mig och Sam. Om vi hade resonerat ihop oss först. Eller skulle han det. Det var en öppen fråga. Hade jag försökt att sätta stopp för det som utspelade sig hade vi fått svaret. Det hade också varit detsamma som att utmana Heinz makt över skolan. Det hade kunnat jämföras med en titelmatch.

Jag visste att Heinz saknade spärrar. Sam visste också att Heinz saknade spärrar. Alla visste det. Han var ibland beväpnad med en kniv av typen butterfly. Så även om jag hade försökt stoppa övergreppet mot Sam, inte för att ta kontroll över skolan, så hade detta oundvikligt utvecklats till en maktkamp. För om Heinz hade förlorat mot mig och Sam hade han också förlorat kontrollen över skolan. Sedan spelade det ingen roll att varken Sam eller jag hade en tanke på att själva försöka ta över efter Heinz. Vi ville bara gå ut högstadiet, så snabbt och enkelt som möjligt, för att komma in på gymnasiet. Men Heinz skulle ha gjort vad som helst för att behålla sin kontroll över skolan. Heinz var beredd att slå den sönder och samman som försökte stoppa övergreppet och därmed utmana hans kontroll över skolan.

The ”summer of love nådde aldrig Mimer
Det slår mig, när jag skriver detta, att i TV-programmen om 1960-talet brukar året 1967 förknippas med begreppet ”The Summer of Love”. Beatles legendariska LP-skiva ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” gavs ut den sommaren. Det var 50 år sedan. Men stämningarna från ”The Summer of Love”, som hade sitt epicentrum i hippiekvarteren i San Francisco, nådde aldrig fram till Mimer.

I slutänden var jag ensam om beslutet – och för feg
Jag hade velat hålla ett krigsråd tillsammans med mina två bästisar Linn och Sam. Vi hade behövt ställa oss frågan om vi var beredda att gå för fullt redan från början med sikte på att slå ut Heinz. Men Linn var inte där. Det hade dock troligen räckt även om bara jag och Sam hade kunnat hålla ett krigsråd. Jag hade velat höra om han ansåg att vi skulle ta striden. Om vi båda var beredda att gå för fullt från allra först slaget. För det var exakt vad Heinz skulle göra när han insåg att det var hans kontroll över skolan som stod på spel. Vi behövde också värdera styrkan hos hans fan clubb. Var Sam var överens med mig om att vi kunde bortse ifrån den? (För mig framstod individerna i denna inte som något hot, bara som fega kräk). Men ett krigsråd var omöjligt. Sam var en vintergata bort. Rullandes på marken. Framför Heinz skor. Han visste inte ens att jag var i närheten. Han låg på marken, med sitt inre i uppror, och tänkte på hur han skulle överleva. Vad skulle han annars ha kunnat tänka på?

Jag insåg att i slutänden var det jag ensam som måste ta beslutet. Jag var tvungen att springa fram och ställa mig, öga mot öga, framför Heinz. Sedan måste jag skrika åt Sam ”upp för fan, det får vara nog nu, vi tar den djäveln en gång för alla”. Jag hade måste lita på att Sam var tillräckligt OK för att komma upp snabbt och dessutom med på noterna.

Jag borde ha fattat detta beslut. Oavsett konsekvenserna. Sams liv hade blivit bättre. Mitt också. Och många andras.

Därför vilade ansvaret på mig
”Varför ställer du dessa krav på dig själv”, tänker kanske någon som kanske tycker att jag gör mig märkvärdig. ”Sam hade väl lika stor anledning att ställa upp för sig själv som du hade”. Ni som tänker så har inte tänkt. Ni har inte haft snart 50 år på er att ångra er. Ni anser kanske inte heller att våld är rätta sättet att lösa en sådan konflikt på. Så ni försöker hitta en utväg åt mig – och därmed en utväg åt er själva. Kanske?

Men tänk nu efter. När Sam tvingades ned tittade han sig garanterat omkring först. Han ville försöka behålla sin mänskliga värdighet. Och ändå inte slås sönder och samman. Han letade, som alla andra jag sett, efter en allierad. Exempelvis efter mig. Men han såg ingen. Han var helt ensam. Därför hamnade han på marken. Med eller utan hjälp.

Men när jag, däremot, kom och såg det pågående övergreppet kunde jag utgå ifrån att jag inte skulle behöva slåss ensam. Om jag hade valt att stoppa övergreppet skulle Sam ha stigit upp. Med största säkerhet. Då hade vi varit två. Det är därför som jag hade ett så mycket större ansvar än Sam. För jag förstår hans val. Medan jag, däremot, hade en chans att vända på situationen, till Sams (min och alla andras) fördel. Och jag svek mitt ansvar.

Och när det gäller våld. Hur tror ni att det går till att stoppa ett pågående övergrepp av denna art från en person som Heinz? Genom att gå fram och säga: ”Min vän, har du tänkt på att det finns olika sätt att lösa konflikter, det går även att tala med varandra?” Problemet med detta var att Heinz ville skapa konflikter. Han ville inte lösa konflikter. Han ville slå andra blodiga. Eller förnedra dem. Eller både och. Helst inför en så stor publik som möjligt.

Det fanns ett enda sätt att stoppa detta övergrepp – ett övergrepp som byggde på Heinz överlägsenhet vad gäller styrka och på hans större villighet att använda våld – och det var genom att mobilisera en lika stor styrka. Minst. Och genom att använda lika mycket våld. Minst.

Jag har aldrig kommit över mitt svek
Därför var det jag som skulle ha utmanat Heinz. Det är inte så farligt att få en smäll på käften. Eller två. Eller tre. Däremot är det farligt att bli sparkad i huvudet om du ligger. Som Sam gjorde. Men Heinz hade inte kunnat spöa mig värre än vad boxaren Björn kom att göra sommaren 1969. Ett och ett halvt år senare. Hade jag försökt stoppat den här psykiska misshandel, och det fysiska övergreppet, hade kanske inte bara Sam anslutit sig. Kanske hade även andra slutit upp. För Heinz blev mer och mer hatad.

Hade jag vetat vad jag vet nu, att mitt svek mot Sam skulle komma att sammanfatta all skit under hela min tid på Mimer, och dessutom allt annat under alla nio åren i grundskolan, och förgifta mitt liv, så hade jag absolut utmanat den djäveln. I mina ögon förtjänade han att dö. (Som situationen var då, 1968, och jag just skulle fylla femton). Men jag svek. Och detta kom att innebära att jag, i mina ögon, var en nästan lika dålig människa som Heinz. Jag var en svikare.

Heinz hot mot Linda förde mig en viskning ifrån titelmatchen
Det felaktiga i mitt beslut underströks en kort tid därefter. Detta var alltså i åttan då Heinz blev vansinnig. Han började även ge sig på tjejerna. Först en hand mellan benen. Då tjejen skrek, och försökte slå undan hans hand, flyttade han snabbt sina båda händer till tjejens bröst. Och tryckte till. Detta utspelade sig cirka tio meter ifrån dörren till lärarrummet. Under en rast då lärarna kom och gick. Men lärarna såg inget – och fick heller aldrig veta vad Sam hade utsatts för – eller tjejerna. Varken från elevhåll eller från något annat håll. Detta visar hur lite dessa lärare betydde.

Till baka till hotet mot Linda. Jag stod vid mitt skåp och kunde se att Heinz gav sig på var tredje, eller var fjärde, tjej. Speciellt de som såg ut som Linda. Och nu kom hon, intet ont anandes, leende mot mig, men samtidigt gick hon också mot Heinz, helt  ovetandes om den hotande faran. Jag slängde blixtsnabbt in böckerna och skolväskan i mitt skåp och låste. Allt medan adrenalinet sprängde sig fram genom kroppen. Tillsammans med rädslan. Men rörde Heinz så mycket som ett hårstrå på Linda blev en titelmatch oundviklig. Jag skulle slåss. Ensam. Och jag skulle förlora. Blodigt. Men sådana var de oskrivna reglerna. Du försvarade din tjej mot övergrepp. Oavsett konsekvenserna. Och Linda var värd allt detta. Och så mycket, mycket mer.

Ska du slåss trots att det blir ett blodigt nederlag?
Eller ska du gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du finns. Inför publik?
Hur upprätthåller du sedan din mänskliga värdighet – efter att du har gått ned på knä – efter denna förnedring?
Klarar du av att leva vidare: Inför andra. Inför dig själv?

Går frågan till mig så har jag ett svar.

Jag höll ju på att tvingas gå en titelmatch mot Heinz, för att skydda Linda, strax efter övergreppet mot Sam. Sju månader senare fanns Linda inte längre kvar i mitt liv (inte på samma sätt, även om jag alltid kommer att minns henne med glädje, och ömhet). Men Sam och jag håller ännu regelbunden kontakt. Vi diskuterar fortfarande allt. Musik och politik. Så svaret är att jag skulle ha gått matchen. Kosta vad det kosta ville.

Då jag tog upp frågan med Sam, 35 år efter händelsen, sade han att det inte behövdes något förlåt. Han hade kommit över det som hänt. Men det var precis vad rektorn på min dotters skola sa år 2004, då jag tog upp det vi hade gjort mot honom i sjuan, på Mimer. Det är svårt att erkänna hur mycket dessa övergrepp, och sadismen, på Mimerskolan har påverkat ens liv. På ett negativt sätt. Svårt att erkänna ens för sig själv. Men minns Kim, vår klasskompis, som inte ville komma på återföreningsträffen, 40 år efter att vi gått ut nian. Hon sade som sanningen var. Vissa saker kommer du aldrig över.

Jag kan inte förlåta mig själv. Jag förlorade min självrespekt. Istället har jag levt vidare med ett ständigt närvarande ursinne och ett självförakt. Så än en gång: fick jag göra om det hela så skulle jag ha gått matchen. Även om den hade blivit blodig och blodet hade varit mitt.

Men tjejerna då?

Jag har ingen fullständig lösning på någonting. För då lärarna svek – de inte bara valde att titta bort utan deltog själva i övergreppen (badhuset) – kan ingen elev på 15 år presentera någon lösning. Men jag vet en sak: redan i mellanstadiet ingicks det överenskommelser om ”beskydd” där jag och Linn beskyddade två mindre grabbar (det var mest på skoj, men beskydd fick dom, mot alla utom mot Linn och mig). Och jag hade hellre dött än låtit Heinz behandla Linda som ett stycke kött. Och då vår slöjdlärare tafsade på tjejerna i vår klass, inne i materialrummet, behövde en tjej bara söka efter en killes blick så kom vi till undsättning och ställde oss demonstrativt i dörröppningen till materialrummet och stirrade på lärardjäveln.

Det fanns hjälp att få. Men tyvärr gällde detta bara för vissa.

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: den 19, 24 och 29 augusti samt den 10 och 15 september.

Nakna med dödsångest
I fjärde klass, i mellanstadiet, skulle vi lära oss att simma. Det var i det lilla gamla gröna badhuset som låg i närheten av Scharinska villan, och som höll på att spränga hela kvarteret i luften, när klorgas läckte ut. Vi gick då på Sofiehemsskolan. Jag tror att det fanns två parallella klasser för varje årsklass. Så vi killar hade sammanslagen gympa med killarna från den andra fyran och tjejerna hade sammanslagen gympa med sin parallellklass. När vi skulle lära oss att simma for killarna ned till badhuset, medan tjejerna hade ett ”läsämne”, som exempelvis matte. Och då tjejerna for ned för att lära sig simma var det tvärt om. Killarna hade matte. Lycklig var den som inte behövde åka ned till badhuset. För där nere gick många barn sönder.

Ångesten började redan med lukten av klor. Än idag får jag ångest av klorlukt. Du som läser detta ska veta att jag kommer ihåg det hela som igår. Det började på hösten 1963. Samma höst som John F. Kennedy sköts till döds i Dallas, Texas, USA. En hel värld sörjde. Även vi småglin på Sofiehemsskolan sörjde. Jag och lång-Tore talade med varandra om mordet. Han sa något om att Kennedy måste ha lidit eftersom han sköts i huvudet. Jag svarade att min pappa hade sagt att världen hade förlorat en stor ledare, men att Kennedy, som tur var, inte behövde plågas. Just eftersom han blivit skjuten i huvudet. Vi var tio år då. Och vi led. Men mest på grund av badhuset.

Vi skulle ta av oss kläderna. Detta var normalt. Men det var i en ålder då könsmognaden satte in. För vissa tidigare än för andra. Och alla glodde på de övriga. Sedan fick vi gå genom duscharna. Detta var normalt. Men i en ålder då könsmognaden satte in. För vissa tidigare än för andra. Och alla glodde på de övriga. De flesta, alltså alla, försökte att skyla sig med en eller med båda händer. Även i duschen. Men lärarna tvingade oss att att använda tvål vilket gjorde det omöjligt att skyla sig inför de övriga. De gloende. Jag undrar än idag: Varför fick inte vi killar ha badbyxor på oss. Och varför fick inte tjejerna ha en baddräkt på sig. Ska det vara så förbannat svårt att fatta vad effekten blir om vuxna tvingar barn att vara nakna inför varandra. I denna ålder. Och dessutom i samband med en aktivitet som för många var så ångestladdad. Var ni idioter? Var ni sadister? Ni som ansvarade för skolan och dess simundervisning.

Situationen var otroligt pinsamt. Efter duschen fick vi sitta på träbänkarna inne i själva rummet där den lilla simbassängen fanns och vänta på att få hoppa i. Och bara för att du som läser detta ska förstå hur extra obeskrivligt hemskt utsatta vi var ska jag berätta något som du redan vet. Men som du säkert inte tänkt på i ett sammanhang som detta. Det är så att även pojkar på tio år kan få ett ofrivilliga ”stånd” vid olämpliga tillfällen. Kanske på grund av rädsla. Jag tror inte att det går att uttrycka, i ord, vilken känsla av utsatthet som detta skapade för de som hamnade i denna belägenhet på badhuset. För ungar djävlas alltid med varandra. Men nakna på badhuset var skyddslöshet total. Så om någon större ville djävlas med någon mindre, som försökte skyla sig, så blev effekten obeskrivlig. Jag saknar de rätta orden för att kunna beskriva hur det kändes för de mest utsatta i samband med besöken på badhuset.

Det var lika hemskt för tjejerna. Även de skulle vara nakna. Totalt nakna. Ojämnheten i könsmognad, och gloendet, fanns i samma utsträckning bland tjejerna. Jag vet hur svårt många av dem led. Och tjejerna hade två ställen att skyla. I denna situation av total utsatthet skulle vi sedan lära oss att simma. Nakna på alla lektioner under två terminer. Varför fick inte vi killar ha badbyxor? Varför fick inte tjejerna ha baddräkter? Jag har aldrig träffat någon elev, inte av idag, inte i min egen ålder, som utsatts för det som drabbade oss. Det handlade om ett rent övergrepp. Ni som var ansvariga – och organiserade simundervisningen för barn, och ni lärare som lät det hela ske – ska veta att jag aldrig kommer att förlåta er. Det spelar ingen roll om ni lever eller är döda. Jag förlåter er aldrig.

Sedan skulle vi ned i bassängen på den delen där alla ”bottnade”. Även de kortaste. Vi fick en träbräda som flöt – och som hade ett namn som skulle vara skojigt. Jag ville såga sönder denna djävla bräda. Sedan var det tänkt att vi skulle hålla oss i brädan och sedan börja simma ut på den djupa delen av bassängen där ingen bottnade. Det förekom säkert några förövningar i den del av bassängen där alla bottnade. Men det minns jag inget av. Vissa var så rädda för den djupa delen av bassängen, där de inte bottnade, att de inte kunde tala om annat i bussen på vägen till badhusen. Och det var väldigt många som inte kunde somna kvällen innan.

Själv minns jag den förnedrande nakna utsattheten som det värsta. Men jag vet att mitt helvete var mindre hett än de flesta av mina klasskamrater. Jag hade nämligen redan lärt mig simma. Mamma ville alltid att jag skulle ha en fördel i förhållande till mina jämnåriga. Ibland drev hon mig mycket hårt. Men där, i vattnet på badhuset, då skräcken lyste ur ögonen på så många andra småkillar, blev jag plötslig oändligt tacksam mot mamma.

Jag hade lärt mig att simma rätt långt under vattnet, med ögonen öppna, redan då jag var sex år. Då var allt en lek. Det var däremot ingen lek då jag lärde mig att simma ovan vattnet. Det gjorde jag under sommaren innan jag skulle börja i fyran. Simlektionerna sabbade stora delar av mitt sommarlov. Och då var jag sur på mamma för att hon tvingade mig att ta simborgarmärket i Sörmjöle havsbad. Det var alltid kallt där. Och vågigt. Vi höll ju till i havet. Vid ”examenstillfället” blåste det extra mycket, varför vågorna var extra höga, och det var endast 12 grader i vattnet. Jag hade dessutom feber. Men efter allt elände med simlektioner som sabbat sommarlovet krävde jag själv att få avlägga provet och få detta förbannade simborgarmärke. Tjurig som jag var. Så påhejad av mormor, som cyklade med mig till simskolan varje dag, lyckades jag simma så långt som det krävdes.

Och nere i vattnet, i det gröna äckliga badhuset, kände jag plötsligt en oändlig tacksamhet mot mamma. Jag visste att jag kunde dyka rakt ned i den djupa delen i bassängen, från andra våningen om jag så ville, och sedan simma under vattnet i minst tio meter, för att elegant dyka upp ur vattnet och blixtsnabbt ta mig upp från kanten. Om jag ville. Det var en ren barnlek. Min kompis Sam var ännu bättre på att simma än vad jag var. Han kunde ryggsim och vann, simmandes på rygg, den simtävling som vi tvingades delta i på badhuset innan vi gick ut fyran. Min andra bästis Linn kunde också simma, tror jag. Men de övriga! De övriga drabbades av svår dödsångest då de kom ut i den djupa delen av bassängen. De var, naturligtvis, rädda för att drunkna. Nakna!

Och i denna totala utsatthet, fyllda av dödsångest för att drunkna, och skam för sin nakenhet, var eleverna inte särskilt mottagliga för instruktioner om hur det går till att simma. Många var gråtfärdiga, med munnarna hårt sammanpressade som i kramp, och med kramp även vad gällde tankeverksamheten. Dödsångest och förnedring skapar helt enkelt inte den optimala situationen för inlärning. De som gillar svart humor skulle kunna säga att många av mina klasskompisar saknade flyt dessa dagar. Det var så vi skämtade om denna period. Efteråt. Många år efteråt.

Medan lärarna och andra vuxna såg på – eller själva deltog i övergreppen
Allt utspelade sig medan lärarna såg på. Eller medan lärarna själva deltog i övergreppen. Sedan hade vi överdjävulen själv, badmästaren, som ledde ”simundervisningen”. Han var inte exakt den bästa pedagog som världen skådat. Jag minns att han höll i en lång stång av lättmetall, med en ögla längst fram, som var menad att använda för att rädda oss i från att drunkna. Men badmästaren hittade nya användningsområden för metallstången. Då det var min tur så simmade jag glatt ut i den djupa delen av bassängen. Utan den djävla träbrädan. Till badmästarens missnöje. ”Du ska inte simma som en groda”, skrek han. ”Först ska du sparka utåt-bakåt med benen, sedan pressa ihop benen samtidigt som du håller armarna rakt fram och glider på vattnet. Först därefter ska du föra armarna bakåt. Men du gör allting samtidigt, som en groda”. Jag mins att jag hatade honom för hans skrikande. Hatade honom. Men eftersom jag inte alls var rädd för vattnet, eller för den djupa delen av bassängen, eller för att få huvudet under vattnet, kunde jag uppfatta vad badmästaren sa. Och förstå. Så jag kunde förfina mitt simsätt.

Men många andra, för ångestladdade för att förstå instruktionerna, fick lära känna metallstången på ett sätt som jag inte tror att den var menad till. De blev slagna i huvudet med stången! Av badmästaren. Detta skedde mitt framför ögonen på våra förrädare till lärare. Den förnedrande utsattheten i att tvingas uppträda naken inför sina jämnåriga var inte nog. Dödsångesten för att drunkna var inte nog. Till detta kommer att vi tioåriga barn, både pojkar och flickor, blev slagna i huvudet med en stång av lättmetall. Hur kunde vuxna, lärare och andra, tillåta att detta hände?

Ute i Sörmjöle havsbad skulle våra föräldrar ha dränkt simläraren, om han försökt sig på något liknande, och efteråt sagt till polisen att han var sadist. Skulle simläraren i Sörmjöle ha försökt få oss att ta av kläderna skulle han också ha blivit dränkt, av våra föräldrar, för sitt osunda intresse för nakna barn. Så hur i helvete kunde detta ske på ett kommunalt badhus med våra egna lärare närvarande? Vad var det för fel på er?

Då stången var av lätt metall dog ingen. Ingen drunknade heller. Men en av mina bästisar på lågstadiet, Britt-Marie, kunde aldrig sova nätterna före besöken på badhuset. Dessutom fick hon stopp i magen och tvingades uppsöka lasarettet för detta. Britt-Marie var, som antytts, inte alls den enda som inte kunde sova natten före besöken på badhuset. Nästan alla som jag har kontakt med från den tiden känner fortfarande stark olust, eller ren ångest, när de känner doften av klor. För vissa har det till och med varit riktigt svårt att gå till badhuset tillsammans med sina egna barn. Jag känner själv alltid starka olustkänslor då det luktar klor. Det berodde inte för att jag var rädd för att drunkna. Det berodde på förnedringen.

Jag tror att vi åkte till badhuset två gånger i veckan under hela fjärde klass. Bussen luktade av äpplen, klor – och ångest. Mest av ångest. Till slut var det någon förälder som talade med vår klassföreståndare, och som i sin tur förde budskapet vidare, till badmästaren. Denne barnplågare fick höra, försiktigt, av vår lärare att han måste ta det lite lugnare med oss. Jag tror att det var Britt-Maries pappa som ringde till vår klassföreståndare. Det var bra. Och badmästaren slutade med att slå oss i huvudet med stången. Men han blev inte mer förstående inför den dödsångest som vissa elever aldrig kom över under hela det år som tortyren till ”simundervisning” varade. Det är Sofiehemsskolans lärare som jag håller ansvariga för detta. Och badmästaren. Och alla andra kräk till vuxna som var inblandade. Ni både såg och deltog själva. Umeå hade behövt mer civilkurage även på den tiden!

Säkert är det många som tänkt att nu tar han väl i, den där Hägglund, då han skrev rubriken till detta blogginlägg. ”Vägen till våldet på Mimer via misshandel av nakna tioåringar i dödsångest – medan lärarna såg på”. Men jag skulle ha skrivit ”medan lärarna deltog”. Allt som jag skrivit är sant. Och jag hoppas att du läser vidare om hur det kunde gå till på Umeås skolor. Jag skriver främst för de som var med på den tiden. Jag skriver för att betala av på den skuld som jag har. För jag var med och gjorde andra illa.

De små tennsoldaterna
Jag anser att övergreppen mot oss började redan i lågstadiet. Då vi var sju år. Redan i första klass tvingades vi ställa oss upp bredvid vår trämodul – stol och skrivbord i ett stycke – och stående vänta på att få tillåtelse att besvara våra lärarinnors frågor. Och vi fick förbli stående, medan våra klasskamrater skrattade, om vårt svar hade varit felaktigt. Vi fick förbli stående, med blossande kinder och ett inre i uppror, till dess att fröken gav oss tillåtelse att sätta oss ned. Denna tillåtelse att sätta oss ned fick vi först efter att någon annan elev, som fröken valt ut, hade delgett klassen det rätta svaret. Under den tid som du stod upp, ensam inför hela klassen och ensammast i hela världen, medan alla skrattade åt din okunnighet, var du oerhört oskyddad. Men vi följde order. Vi stod i givakt som små tennsoldater. Fulla av smärta. Vi var bara sju år då vi började att drillas. Det var på hösten 1960. Den höst då John F. Kennedy valdes till USA:s president. Vi var små, och så oskyddade, att vi var nakna. Bildligt talat. Och ändå älskade vi våra lärarinnor. Detta var en verklig paradox.

Aldrig på dass under rast  på tre år
Den insikt jag anser mig ha fått är denna: när vi kom till Mimerskolan i sjuan, 13 år gamla, hade vuxenvärlden i form av lärare och annan skolpersonal, redan försuttit sin chans. För många av oss hade lärarna och övrig skolpersonal straffat ut sig. De svek som jag beskrivit var fruktansvärda. Den hämnd som vi tog – på varandra, på lärarna och på ting som gick att förstöra (exempelvis på matvaror, hushållsapparater och porslin) i ämnet hemkunskap – var också fruktansvärd. Vi fick fyra kvinnliga lärare att bryta ihop under två terminer. Vi hade hemkunskap redan i sjuan på den tiden (osmart). Det krävdes en femte, kvinnlig, lärare för att orka med oss fram till slutet av vårterminen då hemkunskapsundervisningen var avslutad på högstadiet. Om vuxenvärlden velat ha verkligt inflytande på oss under högstadiet hade de behövt göra något långt tidigare än i sjuan. Men jag uppfattade aldrig att lärarna ville ha något inflytande på hur vi behandlade varandra. De titta alltid bort. Därför gick allt fullständigt åt helvete i högstadiet.

För att förstå något av den brutalitet som präglade vardagen på högstadiet ska jag avsluta detta blogginlägg med att berätta om killtoaletten. Brutaliteten på Mimer satt nämligen även i väggarna. Den satt inte bara i Holtz knytnävar. Eller, rättare sagt,  brutaliteten fanns i dörrarna. Eller, ännu rättare sagt, i bristen på dörrar! Och detta är bokstavligt. Precis som nakenheten var bokstavlig då vi skulle lära oss att simma i fyran.

Nere på killtoaletten fanns nämligen inga dörrar. Jag avser inte pissränna som ryktet sa att du kunde få ansiktet nedtryckt i, vilket alla var rädda för att få, även om jag aldrig minns att just detta öde drabbade någon. Då jag närvarade. Det jag avser är båsen där vi killar skulle uträtta de toalettbehov vi alla gör sittande. Jag använde båsen själv. Självklart. Det gjorde alla. Men bara under mycket speciella villkor. Det fanns nämligen inga dörrar till dessa bås för toalettstolarna! Det var inte så att någon glömt att köpa in och sätta upp dörrarna. Det var så att det aldrig varit menat att sitta några dörrar för båsen. Det fanns inga gångjärn vid dörröppningen och det hade heller aldrig funnits några!

Så om du satt på dass, med byxorna neddragna, kunde detta ses på fem meters hålls. Minst. Det var fri sikt in. Är det någon som tror att en enda kille gick på dass under rasterna? Fundera på vad som kunde ha hänt om Heinz, tillsammans med fem – tio ur hans fanclub, hade överraskat dig med byxorna bokstavligen nere inne på killtoaletten? Vi som gick på Mimer kunde föreställa oss detta. Mycket väl. Därför gjorde vi allt för att denna situation inte skulle uppstå.

Under mina tre år på Mimer gick jag aldrig på dass under en enda rast. Inte under en kortrast mellan två ämnen. Inte under en frukostrast. Däremot gjorde jag som alla andra killar. I min klass och i andra klasser. Jag räckte upp handen för att få gå på dass under lektionstid. Efter lunch kunde flera killar som räckte upp handen under samma lektioner. Det blev ett ständigt spring. Lärarna blev naturligtvis arga. De trodde att vi djävlades med dem. Det var begripligt. Samtidigt så reagerade de manliga idioterna till lärare aldrig på att det saknades dörrar på killtoaletten då dom någon gång patrullerade denna. Därför förtjänade de inte att få veta sanningen. Vi vågade helt enkelt inte gå på dass annat än under lektionstid.

Bäst var det att gå två och två. Då kunde en hålla vakt medan den andre gjorde sitt, och sedan gällde ombytta roller. Och alltid så snabbt som möjligt. Vi ville inte missa undervisningen. Dessutom fanns alltid risken för att dina fiender kunde dyka upp. Oftast gick du dit ensam. Och det behövde inte vara Heinz som kom. Det räckte med att vilken som helst av dina fiender kom för att situationen skulle ha kunnat bli förödande. För dig. Den som satt med byxorna nere var ett tacksamt offer.

Killtoaletten var en extremt farlig plats.

Röd tråd av naken utsatthet
På Mimer var det inte bara slagen som tog hårdare. Skammen över att bli förnedrad tog väldigt mycket hårdare. Vi var mindre av barn på högstadiet. När jag nu skriver detta inser jag att vi – jag och många klasskompisar – vid mycket tidig ålder hade blivit berövade en stor del av våra förväntningar på vad livet skulle kunna ge. Istället hade vi – redan på låg och mellanstadiet – börjat lära oss att acceptera nästan allt. Trots att skolagan hade klingat bort stegvis på mer moderna skolor, och hade varit totalförbjuden i 1½ år när jag började skolan, agades vi fortfarande under de första åren på Östermalmsskolan. Det var luggar i nackhår och öron, eller ett rapp med trälinjalen över fingrarna, om vi viskade mellan bänkraderna. Eller skickade lappar. Och blev påkomna. Jag har berättat om sadismen och övergreppen i samband med ”simundervisningen. Och i tidigare blogginlägg har jag berättat om hur det kunde gå till på skolgården på Sofiehem. Speciellt då vi kom dit, utifrån, i fyran.

Det var bland annat därför vi hade så lätt att ta till oss de oskrivna reglerna på Mimerskolan om att aldrig blanda in ”plitarna”. Vi befann oss i ett fängelse. Fast hos oss kallades plitarna för lärare. Jag förväntade mig aldrig någon nåd. Bara våld. Från de killar som var större och, ibland, starkare än jag. Och jag förväntade mig absolut inget skydd av lärarna. De fanns inte med i bilden hos någon som jag kände som en faktor när det gällde att stoppa våld och pennalism. Eller det som idag kallas för sexuella trakassioner.

Vi saknade förmågan att förstå att det som drabbat oss på låg- och mellanstadiet var orimligt. Jag tänker på drillen i Östermalmsskolan och på ”simundervisningen” på Sofiehem. Bland annat. Vuxenvärlden, i form av lärare och annan skolpersonal, hade inte bara vänt sig bort ifrån oss. De hade deltagit i misshandeln av oss. Både på Östermalm och på Sofiehem. Både mentalt och fysiskt.

Heinz maktställning på skolan berodde därför inte endast på hans styrka. De vuxna, lärare och vaktmästare, kunde ju ha stoppat honom. Men som jag tidigare har skrivit: Lärarna hade helt enkelt inte med saken att göra. De hade inte med brutaliteten som pågick mellan lektionerna att göra. De hade inte heller med brutaliteten under lektionstid, som på gympan och på hemkunskapen, att göra. De vuxna på skolan, lärare och vaktmästare, hade straffat ut sig själva för länge sedan i mina och andras ögon. I mina redan på mellanstadiet. De vuxnas, lärarnas och vaktmästarnas, regler gällde inte. Det var våra regler som gällde. Även om det var Heinz som skapade våra regler. Det tog mig lång tid att inse detta. För mig gällde dessa oskrivna regler under lång tid. Långt efter tiden på Mimer. Skulle du rädda dig undan måste du träna styrka och bilda en allians. Och under min lumpartid utmana folk på verkliga slagsmål. Farliga slagsmål eftersom dessa då hade ägt rum i kroppsligt fullvuxen ålder. Mellan killar som övat närstrid.

Från offer till förövare
Det vi varit med om tidigare innebar därför att lärarna inte längre var något alternativ då vi kom till högstadiet på Mimer. Och utsattes för det råaste våldet dittills. Inte undra på att det var självklart att vi accepterade de oskrivna lagarna om att aldrig blanda in lärarna. Vi tog istället hämnd på lärarna. Som kollektiv. Det fanns lärare som slapp undan. De som visste att sätta sig i respekt. Men annars gällde samma regler för en lärare som för en elev. Den som visade tecken på svaghet var det ute med. Utom för plugghästarna. Dessa trakasserades visserligen, men ganska förstrött.

Av sms och mail, som jag har fått sedan jag har börjat skriva om högstadiet på Mimer, har jag förstått att de flesta tjejer inte hade det lika djävligt som vi killar. Detta gällde alltså för de flesta tjejer. Men det är ingen tröst för Kim, som inte ville komma på vår återföreningsträff, trots att det gått 40 år. Du kanske inte tror mig Kim, men jag vet att jag är så ledsen, och jag vet att detta även gäller för andra – både killar och tjejer – för det lidande vi utsatte dig för. Jag hoppas att du kan förlåta mig. Oss. Även om vi inte förtjänar det.

Jag skrev nyss att jag aldrig förväntade mig någon nåd.

Bara våld. Det som sedan hände, steg för steg, slag för slag, själva förvandlas och började förtrycka andra. Det hände mig och det hände många andra. Efter ett par år på Mimer spöade du själv upp killar. Ibland för att inte åka ned i hackordningen. Ibland för att du inte gillade någon. Och för att du hade hade upptäckt att du kunde vinna slagsmål. Och därför började vissa andra se på dig med rädsla. Visserligen blev ingen någon ny Heinz. Men för de som var rädd för att gå förbi dig i korridoren var det en klen tröst att det fanns de som hela skolan var rädda för.

Det fanns en röd tråd genom hela min grundskola. Den handlar om utsatthet. Denna utsatthet var ibland så total att den omvandlades till nakenhet. Och jag har försökt beskriva att denna nakenhet inte endast var bildlig. Ibland var nakenheten även bokstavlig.

Dödslekar mot ångest som terapi
Vissa av oss förvandlades alltså från offer till både till offer och förövare. Och det är svårt att leva detta. Det har visat sig oändligt mycket svårare än vad jag trodde då vi gick ut nian. Jag trodde att vi hade lämnat Mimer bakom oss. Men istället började en sanslöst destruktiv tid i mitt liv. Och i många andras. I min krets, vars ryggrad bestod av killar från Mimer, började vi spela våra egna varianter av ”rysk roulette”. Rysk roulette innebär att du sätter ditt eget liv på spel i andras närvaro, ofta på en fest, och med alkohol med i bilden.Jag ska återkomma till dessa spel.

Jag kan inte lägga skulden på andra. Jag måste ta på mig den största delen av skulden själv. Det är därför det som hände är så svårt att komma över. Eller omöjligt att komma över. Sanningen är den: jag kan aldrig förlåta mig själv. Som jag skrivit tidigare: Skuggan av Mimer är väldigt lång.

Jag har länge försökt undvika att berätta om mitt svek mot Sam. Jag har skrivit att det ska komma, vid flera tillfällen, men varje gång har jag backat. Jag har inte förmått mig att publicera det jag skrivit. Men förhoppningsvis har jag ändå berättat något av värde på vägen. Men jag ska stiga upp tidigt i morgon. Och titta igenom det hela en sista gång. Sedan ska jag lägga ut det. I morgon lördag.

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: 19, 24 och 29 augusti samt den 10 sept.

Jag håller tillbaka två blogginlägg:
Det första är mitt svar till Anders Forss. Senast påstod Forss att han inte behöver fakta då han debatterar med mig. Mitt löfte till Forss är dock att jag ska presentera fakta – både i form av ekonomi och juridik – samt analysera hans debattmetod,

Jag tvingas än en gång be om ursäkt för att jag håller tillbaka min berättelse om tiden från Mimerskolan. Av allt jag bloggat om har berättelserna från högstadiet mött allra störst intresse. Och av alla blogginlägg jag skrivit har inget varit viktigare för mig. Även detta håller jag tillbaka. Då vi lämnade Mimer var vissa trasigare än andra. Själv har jag inte kommit över det som hände, inklusive min egen roll, under de 50 år som gått. Men det fanns de som drabbades hårdare än mig. Av respekt för de vars liv jag tror slogs i spillror väntar jag med att publicera nästa del till på lördag. Detta för att kunna gå igenom det jag skrivit ett par gånger till. När det gäller åren på Mimer måste jag göra mitt yttersta, av respekt mot alla som drabbades.

*                      *                      *                    *                     *                     *

Det var Ekot på Sveriges Radio som avslöjade att rikspolischefen Dan Eliasson år 2015 fattade ett beslut om att ge ett privat företag tillgång till hemlig och känslig information.

Det privata företaget fick tillgång till Polisens personal- och lönesystem. Detta gav dels företagets anställda kunskap om hur Polisen arbetar. Dels fick företagets anställda även tillgång till enskilda polisers namn, personnummer, lön, resor, meriter och arbetsscheman, men också uppgifter om närmaste anhöriga inklusive barnen! För en enskild polis och de närmast anhöriga måste detta vara rena mardrömmen. För polisverksamheten som helhet måste mardrömmen, om möjligt, vara ännu värre.

Eliasson bröt mot Säkerhetsskyddsförordningen genom att strunta i den kryptering av uppgifterna som Försvarsmakten kräver. Detta för att spara tid och pengar. Agerandet från denne höge statlige ämbetsman påminner väldigt mycket om agerandet från Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren. Hon bröt mot en rad lagar – just för att spara tid och pengar. Detta innebar att såväl sekretessbelagd som hemlig information med stor sannolikhet hamnade i felaktiga händer. Detta beskrevs som att hennes agerande hade skadat ”rikets säkerhet”. Samma uttryck har använts för att beteckna effekterna av rikspolischefens agerande.

De skador som Maria Ågrens brott åstadkom jämfördes med den skada som spionen Stig Bergling åstadkom under 1970-talet. Stig Bergling dömdes till livstids fängelse. Maria Ågren fick sparken som generaldirektör och måste böta 70 000 kr – en bagatell i sammanhanget.

I en debattartikel på Svt Nyheter skrev Inga-Britt Ahlenius, känd som ”Miss Fearless” för sitt kompromisslösa arbete mot korruption på FN:s internrevision, bland annat följande med anledning av IT-skandalen. Efter att ha betonat det olyckliga i den förändrade lagstiftningen rörande tjänstefel uttryckte sig Ahlenius på följande sätt: ”Om den gamla lydelsen hade varit kvar är det väl sannolikt att generaldirektören Maria Ågren hade kunnat ställas till ansvar för tjänstefel och därmed riskerat en fängelsedom”.

Vi måste också påminna om att mellan dessa två skandaler, vad gäller sekretessbelagt och hemligt material (vilket inte nödvändigtvis är samma sak), orsakade av generaldirektören på Transportstyrelsen samt rikspolischefen har även ett tredje sekretesshaveri ägt rum. Det handlar om att Fortifikationsverket skickade ritningar över tusentals svenska militärbyggnader till Kina för digitalisering via en upphandling åren 2012-2013 hos ett företag med det ”förtroendeingivande” namnet Åkej AB.

I vissa delstater i USA finns det något som kallas för en ”three strikes law”. Det betyder att en person, efter två allvarliga brott, automatiskt drabbas av ett fängelsestraff på mellan 25 år och livstid då personen begår ett tredje brott.

I Sverige har vi nu sett tre uppseendeväckande skandaler – i vissa fall t.o.m. jämförbara med spioneri och som definitivt inneburit livsfara för enskilda individer – på, i tur och ordning, Transportstyrelsen, Fortifikationsverket och Polismyndigheten. Detta leder till följande två frågor:

1. Står höga ämbetsmän över lagen?
2. Kan dessa sättas i fängelse?

Det räcker inte med fördömanden från olika politiska partier och mer eller mindre rubbade ursäkter från brottslingarna i fråga. För att få slut på dessa skandaler krävs minst två saker: a) New Public Management måste upphöra, och b) någon av dessa ansvariga brottslingar måste sättas i fängelse.

I januari i år behandlade fullmäktige en motion skriver av Ulrica Westerlund, L. Motionens krav var följande:
att det hedersrelaterade våldet och förtrycket ska kartläggas på alla skolor,
att Umeå kommun med kartläggningen som grund skapar ett tydligt och kraftfullt åtgärdspaket för att ingen flicka eller pojke i Umeå ska behöva leva i rädsla för hedersvåld.

Motionen avslogs av två skäl.
Det första skälet beskrevs så här: ”…Nämnderna uppger vidare att en kartläggning av det hedersrelaterade våldet på skolor på det sätt som motionären föreslår (vår kursivering) är inte genomförbart utan att riskera integritetskränkning…”.
Det andra skälet beskrevs på följande sätt: ”…För- och grundskolenämnden samt Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden ’uppger att de utifrån ovan beskrivna arbete har möjlighet att upptäcka samt i samverkan med andra aktörer ge eleverna stöd utan att riskera integritetskränkning’…”.

I början av augusti presenterades en kartläggning som visade följande:
-av de kvinnor som mördades under fjolåret, och som hade en nära relation med förövaren, har vart tredje mord identifierats som ett hedersrelaterat mord,
-av det totala antalet människor som föll offer för dödligt våld förra året har cirka tio procent identifierats som hedersmord.

De tre storstäderna i Sverige – Stockholm, Göteborg och Malmö – har nu inlett ett samarbete i syfte att göra lokala kartläggningar av hedersproblematiken. Detta har delvis skett mot bakgrund av regeringens nya jämställdhetsstrategi som presenterades i november i fjol där ett av inslagen skulle vara en kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck. Initiativet till de lokala kartläggningarna i de tre storstäderna kommer dock från städerna själva. En motion från Liberalerna i Göteborg blev startskottet. Därefter togs kontakter med Stockholm respektive Malmö. Att alla tre kommuner styrs av S-dominerade kommunstyrelser underlättade sannolikt samarbetet.

Syftet med kartläggningen är att ”belysa hedersförtryckets omfattning, karaktär och komplexitet” med sikte på att kunna bedriva ett bättre förebyggande arbete mot både offer och förövare. Studien beräknas kosta 1,1 miljoner kronor per kommun. I Malmö beslutade kommunledningen – bestående av S och Mp – att anslå två miljoner till insatser mot hedersförtrycket. Dessa pengar går till att dels finansiera kartläggningen, dels till förebyggande insatser.

Denna utveckling gör att vi anser att frågan om en kartläggning av det hedersrelaterade våldet och förtrycket måste återaktualiseras!

Frågan är om kommunalrådet Hans Lindberg (S) är beredd att följa bland annat sina partikamrater i Malmö, Göteborg och Stockholm och genomföra en lokal kartläggning av hedersproblematiken även i Umeå. Ska Umeå ligga i framkant i dessa frågor – eller vänta på att andra ska gå före?

Svaret får vi förhoppningsvis på kommunfullmäktige måndagen den 28 augusti – jag har nämligen varit med och skrivit en interpellation (ett slags fråga) till Hans Lindberg om detta.

Vi är väldigt många som upprörts över de hot och trakasserier som Judiska Föreningen i Umeå har utsatts för.