Dödslekar för att hämnas på mig själv – Mimer gjorde även mig till en förtryckare och svikare

Med slutna ögon och knutna nävar ser jag samma film om och om igen

Jag har funnit mig själv stående blickstilla, med slutna ögon och händerna knutna. Hårt, hårt. Helt inne i min egen värld av vedervärdiga minnen. Plötsligt har jag insett vad jag gör. Öppnat ögonen och snabbt tittat åt alla håll. Jätterädd att få se folk som hastigt vrider bort huvudet i rädsla. Bort från vad som måste se helt stört ut. En man som står med slutna ögon, spänd i hela kroppen och i ansiktet. Med nävarna hängande men beredda. I sin egen värld. Detta har hänt många, många gånger. På folktomma platser, men också mitt inne i centrum.

Det var först i 50-årsåldern som jag insåg varför det endast var, och fortfarande endast är, på lördagarna efter lunch, som jag kan känna en sorts fridfullhet inombords. Söndagarna har jag alltid hatat. De har alltid utgjort en enda lång färd mot måndagen. Fylld av ångest. Men i 50-årsåldern insåg jag varför just lördag eftermiddag, inte förmiddagen och inte kvällen, utan just eftermiddagen ger mig några timmar av en djupare inre frid.

Det har med grundskolan att göra. Det har framför allt med högstadiet på Mimerskolan att göra. Denna skolan som har präglat mig så hårt.

Jag gick i skolan på lördagarna till och med åttonde klass. Min årskull gick i skolan på lördagar till och med åttonde klass. Det innebar att vi elever ibland satt hemma och pluggade även på fredagskvällar. Jag minns att jag en gång hade provräkning (som i ”prov” i ”räkning”) en lördag i sjuan. På morgonen hade jag strax under 40 graders feber. Men jag hade investerat så mycket pluggande inför provräkningen att jag ville gå.

Medan vi ungar kunde sitta uppe och plugga även på fredagskvällar hade föräldrarna fått lediga lördagar sedan flera år. Deras helg började när de gick hem från jobbet på fredagen. I våra engelska läseböcker hade vi redan på mellanstadiet fått veta att eleverna i England hade lediga lördagar. Det verkade overkligt bra. Mina föräldrar brukade åka ut till stugan redan på fredag kväll och packa mat i frysen, elda stugan varm om det var vår eller höst, klippa gräs, och göra annat nyttigt, för att sedan åka hem och hålla mig sällskap. Själv väntade jag på att skolveckan skulle ta slut, antingen genom att plugga, eller genom att träffade min tjej Linda. På lördagen brukade föräldrarna vänta i bilen utanför Mimer så att vi kunde åka ut till stugan så snabbt som möjligt.

Det som plötsligt slog mig i 50-årsåldern var att skälet till att lördagens eftermiddagar kändes, och fortfarande känns, så fridfulla är att vi slutade skolan vid elva, halv-tolvtiden, på lördagarna. När alla tjutande stormade ut ur skolan kändes måndagen så väldigt långt borta. Nästan hela två dygn bort. Men redan på lördagens kväll – då TV-serier som ”Helgonet” eller ”John Drake” var slut och det började vara läggdags – började söndagen. När jag lade mig för att sova på lördagskvällen visste jag att det enda som väntade då jag skulle vakna var söndagens ångest. Just därför infann sig ångesten redan vid läggdags på lördagen. Och därför gäller det att skjuta upp denna så länge som möjligt. Det var så på mellanstadiet, och på högstadiet och det är så än idag. Just nu är klockan 03:51.

Men den där tiden, efter att ha slutat skolan elva, halv-tolv, på lördag, och under de följande få ljusa timmarna fram till middagen, de var och de är de timmar som gör livet värt att leva. Det var så i skolan. Det är så än i dag. Och söndagarna? Det enda som kan hålla ångesten under kontroll, inte borta, men under kontroll, är att träna. Träna hårt. Helkroppspass. Då kan ångesten hållas under kontroll.

Och orsaken till att jag brukade stå, stel som en pinne, med slutna ögon, och såg filmer spelas upp i mitt inre, hade också med grundskolan att göra. Främst med Mimer. Filmerna inne i mitt huvud handlade om pennalism, sadism, misshandel, utfrysning och om vad som idag skulle kallas för grova sexuella trakasserier. Det var sådant som jag bevittnat utan att ingripa. Vilket representerar feghet och svek. Och ännu värre – saker som jag själv hade gjort. Handlingar som krossade min självbild. För jag hade trott att jag var en juste typ. En pålitlig kompis. Men det visade sig att jag inte kunde leva upp till detta. På Mimer kunde du inte undgå att bli ett offer. Men på Mimer förvandlades jag även till en förövare. Du blev en förövare för att inte bli mer av offer. Men det var just detta som fick min självbild att krackelera. Jag svek mig själv när jag svek andra – andra som hade förväntat sig mer av mig. Den insikten är bland de mest smärtsamma insikter som jag drabbats av. Någonsin.

Min nuvarande sambo ställde, då jag talade mycket om dessa saker, fast fragmentariskt, följande insiktsfulla fråga: ”Arbetar du politiskt för att betala av på en skuld”. Jag har alltid ansett att mina motiv är andra. Men frågan fick mig att sätta mig ned. Och jag var tvungen att erkänna något som jag själv inte förstått. Men det är en del av min drivkraft – att betala av på skulden.

Som två av de starkaste på mellanstadiet på Sofiehemsskolan bedrev Linn och jag ”beskyddarverksamhet” 
Otto och Mården var två killar i vår klass som kunde angripas av tuffingar från parallellklassen. Uppgörelsen var mycket kontraktsmässig. Jag tror det var i femman som den ingicks. I utbyte mot beskydd från Linn och mig om de blev angripna skulle dessa två bära våra skolväskor och kalla oss för ”baron”. Förutom beskydd skulle Otto och Mården även ha betalt. Tio öre i veckan. Efter ett tag blev övriga killar på Sofiehem medvetna om att Otto och Mården endast behövde vråla ”baron” så kom Linn och jag snabbt till undsättning. Det hela fungerade till ömsesidig belåtenhet. Ända till dess att dessa båda banditer, i femman, uppstudsigt förklarade att de hade bildat en fackförening! Och nu krävde de 25 öre i veckan! I detta läge beslöt sig Linn och jag för att visa vad som kunde hända dessa samhällsomstörtare om de inte hade beskydd. För vem skulle beskydda dem mot oss? Detta hade de inte tänkt på! Det är en rätt rolig historia med en rad poänger. Det var en lek. Men en allvarlig lek. Och Linn och jag var, i grund och botten, justa grabbar. Vi räddade Otto och Mården från stryk från fiender flera gånger.

 

Ett beslut att spöa Någon – för att inte åka nedåt i hackordningen kunde ha spräckt skallen
Jag minns en morgon när jag cyklade till Mimerskolan i åttan. Det var i åttan som Heinz Gunnarssons terrorvälde över skolan, eller över oss andra åttor, hårdnade. Detta var året han tvingade andra killar att stå på knä, inför hela skolan, med knäppta händer och be om ursäkt för att de fanns. Det året hårdnade allt. Den pyramid av hackordning som fanns kändes plötsligt som om den var på liv och död. Innebörden var att du inte bara tvingades oroa dig för Heinz. Du kunde när som helst bli utmanad av andra som försökte imponera på Heinz. Detta gjorde att du ständigt tvingades vara på din vakt. Heinz hade ingen djävulsk plan som gick ut på att få alla killar att slåss med alla andra. Men det var så det blev. Och den evigt förbannade kristna lärarkåren på Mimer var ju, naturligtvis, blind.

Den morgon som jag bestämde mig för att spöa Någon, så att snacket kom igång, tog jag beslutet någonstans i höjd med järnvägsspåren som korsade Kungsgatan och som då ännu ledde ned till hamnen. Idag låter ett sådant beslut makabert. Kanske overkligt. Men jag försäkrar, det var ytterst verkligt, och rationellt. Det fanns ett skikt som du kunde slåss med för att det skulle ge någon status. Plugghästarna gick oftast fria. Inte för djävulskap men för ett riktigt slagsmål. Själv pluggade jag hårt, samtidigt som jag tillhörde de som var bra i gymnastik och som därför alltid måste vara beredd på att bli utmanad. Eller tvingas utmana. Som den där dagen. I verkligheten slogs vi inte så ofta. Men det som gjorde rasterna hårda var den ständigt närvarande möjligheten att du skulle måsta slåss. Eller att delta i något sadistiskt övergrepp. Jag och den ene av mina två bästisar, Linn, hade ingått en pakt om att slåss tillsammans om någonsin en av oss två skulle råka ut för Heinz. Men pakten gällde bara Heinz. Om en som Stor T, en ovän från mellanstadiet på Sofiehemsskolan, gav sig på dig fick du klara dig själv. Beslutet att det var dags för mig att slåss, för att inte åka nedåt i hackordningen och därmed tvingas slåss mer, byggde på lång och beprövad erfarenhet.

Jag hade sprungit upp för de en-två-tre halvtrapporna till det andra våningsplanet på Mimer och svängde vänster mot korridoren som låg kanske fem meter mittemot lärarrummet. Jag såg både Linda och killen som jag omedelbart visste skulle bli mitt offer. Jag tänkte att det var synd att Linda skulle bli vittne till detta. Men det kunde inte hjälpas. Killen, vars bild och namn jag under många år utan framgång har försökt hitta för att be om förlåt, stod framför svängdörrarna till korridoren i till klassrummen, mellan svängdörrarna och Lärarrummet. Däremellan var det kanske fem meter. Så lite betydde lärarna.

Killen var lika lång som jag och vägde ungefär lika mycket. Han gick i åttan och såg snäll ut. Han gick inte i vår, eller i den parallellklass som vi hade gymnastik med. En främmande fågel, alltså. Men jag skulle inte ha några problem med honom, bedömde jag. Och han var stor nog. Så det fick det bli han. Och om en lärare kom ut från Lärarrummet så fick det gå som det gick. Killen stod vid svängdörrarna in till korridoren med elevskåp och klassrum och såg mig inte komma.

Han stod alltså i vägen för mig.

 

Så här gick det till att starta ett slagsmål.

Jag: – Du står i vägen!

Han: -Nej! (Och flyttade sig snabbt bort från svängdörrarna vilka jag skulle in igenom).

Jag: – Dumdjävel, hörde du inte att jag sa att du stod i vägen?

Han: – I helvete jag gjorde (utan att tänka sig för, tuff inför sina kompisar).

Jag: – Vad sa du? (med lägre och otäckt stillsam röst).

Han: – Jag har flyttat på mig och jag såg dig inte (nu mycket medveten om sitt misstag)

Jag: – Du verkar vilja slåss (nu med hög röst).

Han: – Nej (med en både gäll och samtidigt lågt röst – en rädd röst).

Jag: – Du står i vägen, du svär åt mig och du påstår att jag ljuger (med högre och hårdare röst).

Han: Jag har aldrig sagt att du ljuger (rädslan präglade nu hela hans uppträdande, inte endast rösten)

Jag: – Då jag sa att du stod i vägen sa du nej, och började svära åt mig, så nog fan verkar du vilja slåss (otäck lugnet).

Han: Jag vill inte slåss (nästan bedjande).
Det var, och det är, svårt att slå någon rak i ansiktet. För de allra flesta är det nödvändigt att provocera fram en situation som eskalerar och får adrenalinet att börjar pumpa och folk samlas runt omkring. Jag hade fått den eskalering som jag behövde. Men jag kunde ändå inte förmå mig till att slå honom i ansiktet. Jag svepte därför med mitt högra ben åt vänster samtidigt som jag vred min kropp åt vänster för att få större kraft bakom min manöver och killens ben försvann under honom från det hala marmor- eller stengolvet. Min tanke var att han endast skulle falla på golvet och att alla skulle skratta. No harm done. Det skulle räknas som ett slagsmål för det var inte brottning. Tyvärr gick det illa. Killen föll bakåt mot dörrarna. Och han föll handlöst.Okontrollerat.

 

Kunde ha spräckt hans skalle
Glaset på svängdörrarna in till korridorerna, med lektionssalar och elevskåp,hade en sektion av glas som var smalare än själva dörren. Detta skapade en kant på dörren som var på 1½ – 2 cm. Killen föll först bakåt, så att huvudet träffade glaset på den tunga svängdorren. Men ”utan fötter” kanade hans huvud med stöd mot glaset i full fart nedåt ända tills hans bakhuvudet  träffade den utstående träkanten med en hårt smäll. Hans huvud for framåt och i nästa ögonblick landade hans bak på sten- eller marmorgolvet. Detta gjorde att hans huvud rörde sig bakåt igen och träffade svängdörren för tredje gången. Allt gick blixtsnabbt. Det var träffen mot den utskjutande träkanten som var farlig. Jag tog ett steg åt vänster och tittade rakt in i hans ögon. Han tittade rakt framåt men utan att se. Han såg knappt ut att vara vid medvetande.

Jag kände paniken välla upp inom mig. Jag hade aldrig ens tänkt slå honom. Jag hade bara tänkt svepa undan hans ben och fälla honom. Och nu såg han ut att kunna svimma vilken sekund som helst. Det som for genom mitt huvud var att han kunde ha spräckt skallen mot det stenhårda golvet om huvud hade landat där. Men han såg dålig ut i alla fall. Sämre än vid något slagsmål jag varit med om dittills. Min omedelbara instinkt var att ropa ”hur gick det”. Och ””det var inte meningen”. För att sedan hjälpa honom upp. Men det var för sent. Jag hörde redan kommentarer runt omkring mig av typen ”rätt åt den dumdjäveln” och ”bra gjort” samt ”ten and out”. Det var väl tjugo, eller fler, elever som väntade på min reaktion. Minst halva min klass och lika många ”ströelever” som hängde i korridoren.

– Så går det när man spelar stöddig! Sa jag. Det kändes som om jag ville spy och som om jag var illröd i ansiktet. Hjärtat slog hårt och jag hade svårt att få in luft. Han kanske hade blivit skadad på riktigt på det hala hårda sten- eller marmorgolvet. Men jag intog en iskall attityd. Den attityd som många av oss tränat in sedan fjärde klass. Ryktet skulle sprida sig på nolltid. Hägglund hade spöat upp idioten i den och den klassen. Det gav mig en hel del tillgodo.

Men sanningen är att det hela hade utvecklats till en mardröm. För både han och mig. och felet var mitt. När lärarna kom stormade ut ur Lärarrummet till sina lektioner med väntande elever gick killen, långsamt och osäkert, efter korridoren. Han gick  bortåt, ut ur mitt liv. Jag hade aldrig talat med honom tidigare. Jag talade aldrig med honom senare. Jag skämdes så fruktansvärt. Men det fick inte ens Linda veta. Han höll sig undan för mig under de 1 ½ år som återstod på Mimer. Det var ett som var säkert, Detsamma gjorde hans två-tre kompisar. De tittade alltid bort när vi möttes i korridorerna. Rädda.

Under lektionen orkade jag inte se på den som var min bänkkamrat. Annars var denna typ av sammanstötningar ett självklart samtalsämne mellan den inblandade och bänkkompisen under den påföljande lektionen. Jag försökte lyssna på vad läraren sa utan att förstå. Linda brukade alltid försöka fånga in min blick, eller jag hennes, och då fick jag se hennes uppmuntrande leende. Men jag ville inte – förtjänade inte.


Sadism på gymnastiken
Det är plågsamt att skriva detta. Det var sådant här som jag tänkte på när jag stod, stel som en pinne, med slutna ögon och knutna händer, och uppfylldes av en känsla av förakt för mig själv. Och av overklighet. Har jag gjort detta? Ja. Det har jag. Låt mig berätta mer då jag nu ändå kommit igång

På gymnastiken, jag tror att detta också var i åttan, hissade vi upp en kille som begått misstaget att gripa tag i ett par romerska ringar. Och vi gick i samma klass! Han trodde att vi skojade med honom och det gjorde vi också. Till att börja med. Så han släppte inte taget i ringarna när hans fötter var 1 ½ meter över golvet i gymnastiksalen. Tyvärr. Vi var snabba. Efter några sekunder var hans fötter mellan tre och fyra meter över golvet. ”Släpp ner mig” skrek han. ”Nej”, skrek vi. ”Vi vill se hur stark du är”. Någon fyllde i med ”eller om du kan flyga”. Sedan gick vi och bytte om. (Det gick fort – ingen vågade ju duscha). Och återvände. ”Jag vill komma ned” ropade han med skräck i rösten”, hängandes i fingertopparna.

Det fanns ingen av oss som inte skulle ha firat ned honom omedelbart. Om vi hade varit ensamm med den olycklige. Alla visste att det vi gjorde var så in i helvete fel. Men vi var fången i en pyramid av våld. Den som hade mjuknat och ropat ”fira ned honom” hade riskerat ett kroppsslag. Det som hände var samma mekanism som gjorde att jag höll masken när jag fick killen i korridoren att falla och nästan slå sig medvetslös.

Så vår klasskompis släppte och föll. Vi höll andan. Ingen av oss ville detta. Men det blev så ändå. Som tur var bestod golvet inte av sten. Och killen vi hissat upp var tunn och vägde nästan inget. Han landade på fötterna och sjönk smart ihop vid knä -och höftled. Utan att slå sig. ”Djävla idioter” skrek han. I vanliga fall skulle detta ha lett till ordentliga kroppsslag. Men inte denna gång. Vi skämdes verkligen – en och en. Vi visste att det hela hade urartat. Till ren sadism. Och vi var lättade över att det inte hade gått riktigt illa. ”Håll käften, annars hissar vi upp dig dubbelt så högt nästa gång” sa någon. Det fick tyst på honom. Men han slapp fler fysiska bestraffningar.

Den dagen.

 

Dödslekarna ovanför Café Mekka
Jag muckade från Mimer i början av juni 1969. Heinz försvann, som jag minns det, under höstterminen i nian. Alltså 1968. Så gjorde även Linda. I alla fall för mig. Vi var ihop länge för att ha träffats i sjuan och gått i samma klass både i 7F och 8F. Hon var inte bara min tjej utan hade även blivit min allra bästa vän. Jag saknade henne oerhört. Den vintern drogs även jag in i mellanölets värld, började hänga på UG, när jag kunde lura mig förbi UG-vakterna (en av dom hette Lennart Holmlund och blev visst politiker). Och jag började träna för att kunna slåss på riktigt. Under ledning av Umeås mest framgångsrike boxare någonsin, Kenneth Israelsson, och en finne som jobbade på fängelset och som hette Lars Dahlkar. På våren 1970, samtidigt som jag hade hoppat av gymnasiet och börjat jobba som springgrabb på VK, hann smärtan över Mimer upp mig. Det var då vi började med dödslekarna. Jag och främst två andra.

Jag ska förklara vad en dödslek är. Det är en variant av rysk roulette. Du spelar med livet som insats. Men istället för att snurra cylindern i en revolver i vilken det endast finns ett av sex skott, och sedan sätta pistolpipens mynning mot tinningen och trycka av, hade vi andra metoder.

Nästa gång du står framför Café Mekka efter Rådhusesplanaden så titta på den dörr som finns närmast ingången till vänster om entrén till fiket. Den som går till bostadslägenheterna. Vandra sedan fyra våningar uppåt med blicken. Du kommer att se att det finns dörrar med franska balkonger. Alltså bara med ett järnräcke cirka 60 cm högt. Vi drack vodka och mellanöl. Sedan vi druckit lagom mycket var det dags. Reglerna gick ut på att vi, en och en, ställde oss på utsidan av järngallret. Kom ihåg: det var på fjärde våningen och bakom oss fanns endast rymd. Nedanför asfalt, cement och bilar. Vi talar om Rådhusesplanaden. Med ansiktet riktat inåt i lägenheten ”föll” vi sedan baklänges så långt vi någonsin kunde. Vi föll mot en säker död. Om vi inte – under den allra sista tiondels sekunden, hade fällt överkroppen framåt och sträckt ut armar och händer mot järngallret och fått grepp på det – hade vi störtat mot en säker död.

Som jag minns det var det jag, en annan kille med samma namn, en Sören och sedan några andra som var med då och då (vars namn och ansikten jag inte kommer ihåg) som sysslade med dessa dödslekar. Efter att ha klarat den första ”leken” brukade festen fortsätta. Mer vodka och mellanöl. Sedan var det dags för järngallret igen. ”Andra varvet” gick ut på att vi åter ställde oss utanför järngallret, fyra våningar upp, tog tag i järngallret och sänkte oss ned på utsidan av husväggen. Tills att vi hängde i raka armar. I den positionen skulle vi sedan släppa först vänster arm och endast hänga i höger, och sedan byta och endast hänga i vänster, till sist måste vi dra oss upp med egen armkraft och häva oss in i lägenheten, Det var inte tillåtet att hjälpa varandra.

Jag frågade aldrig den andre Janne eller Sören varför de gjorde det här. Jag vet att jag deltog i dessa dödslekar för att det lättade på smärtan efter allt jag råkat ut för, och allt jag gjort andra, under min tid i grundskolan. Och främst på Mimer. Kanske främst för att slippa ifrån det självförakt som jag kände inför mig själv på grund av att jag svikit vissa, gjort illa andra och fått min bild av mig själv som en juste typ krossad.

Vi höll på med dessa dödslekar många lördagar med början efter nyår 1970. Ett nytt årtionde, nya lekar. Vi kunde utmana döden helt fritt ända tills det blev ljusare tider. Sörens tjej var alltid med. Hon var urförbannad. Vi tyckte hennes omsorg om oss var rörande. Men hon kunde bara se på i vanmakt. Men på vårkanten 1970, då kvällarna blev ljusare, uppmärksammades vi av en folksamling utanför Blå Aveny, på andra sidan Rådhusgatan, en bit nedåt torget. De stod där, pekade på oss, under våra lekar, och började ropa. Sedan ringdes samtal. Den ene föräldern till en av oss tre i kärngruppen var både polis och vicevärld i huset. Det blev tvärstopp för våra dödslekar. Fast ingen utom vi själva förstod aldrig hur allvarligt det vi höll på med var. De som stoppade oss såg endast det vi gjorde som ”busfasoner” eller ”pojksträck”. Jag skulle säga att vi hade posttraumatiska syndrom efter den offentliga sektorns grundskola, särskilt dess högstadium, i Umeå.

 

Dödslekar på motorcykel.
Jag fortsatte dödslekarna på egen hand. År 1971 hade jag min första tunga motorcykel. På den tiden var Bussjövägen inte asfalterad. Jag brukade gå in i de snäva böjarna på den grusvägen i 140 km/tim för att se ”hur det skulle gå”. På den tiden hade jag träffat ”Sigge”. När hon åkte gjorde jag aldrig något dumt. Det är en sak när någon lägger sitt liv i ens händer. Men så fort jag var ensam var det fritt fram. På kvällarna, efter vansinneskörningarna, ofta efter ÖK som var en fartsträcka för oss knuttar, brukade jag ligga och tänka på hur jag kunde ha blivit spetsat på grenar i skogen, eller krossats under lastbilshjulen. En favoritgren var att köra upp bakom en långtradare, låta framhjulet ligga mellan 5 och 10 cm bakom lastbilens kofångare, och låta MC:n dras av själva vindsuget. Det var en svindlande känsla. Men hade lastbilen bara bromsat lite, för ett djur, så hade jag (ibland var vi fler) kört rakt in i kofångaren, störtat ned i asfalten i 110 km/tim och krossats av bakomvarande bilar. Jag var alltså rädd på kvällarna när jag tänkte igenom vad som hänt under vansinneskörningarna på dagen. Men jag var aldrig rädd nästa dag då jag satte mig på bågen, igen.Då var jag alldeles lugn. Alltid.

En morgon, då jag sommarjobbade i köket på I20 och var sen, beslöt jag mig för att ta hela Västra Esplanaden i 140 km/tim. Jag kom söderifrån. Från Sörmjöle där vi hade stugan. Den enda svåra korsningen var den som ligger vid nuvarande Maxgrillen. Där såg du inte bilarna som kom från höger. Jag löste det på bästa sätt. Växlade ned en växel och fick upp bågen i nästan maxfart. Det var en logisk sak att göra. Jag hade ändå varken kunnat bromsa om det kommit någon bil. Eller överlevt. Så varför inte öka farten. Klockan var 06.00 på morgonen. Allt gick bra. Detta år, 1971, var jag som tokig. Jag bodde i stugan i Sörmjöle och arbetade i köket på I20 den sommaren. De kvällar som jag inte var hos Sigge försökte jag se hur nära jag kunde komma en olycka. Utan att det hände en olycka. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. Till sist insåg jag att det inte skulle gå bra varje gång. Farterna var för höga. På andra sidan berget fanns en tjej som varit min kompis sedan vi lärde känna varandra genom att hon kastade en stor sten i mitt huvud – då jag var cirka tio och hon sju. Stenen var ett misstag. Sa hon. För mig var hon en som förde tur med sig.

Katrin B hette hon. Jag minns att jag började skjutsa vart jag än skulle köra. Och var jag i stugan gick jag alltid över berget och frågade om Katrin ville följa med. Det ville hon nästan jämt. Hon visste det inte. Men hon blev en av mina livförsäkringar. När jag skjutsade hade jag ansvar för någon annans liv. Då kunde jag aldrig ta risker. Men hela poängen var att riskera mitt eget. Så jag klarade mig igenom denna sommar. Den värsta. Men jag slutade inte med dödslekarna. En av de riktigt vansinniga lekarna genomförde jag 30 år fyllda. Året var 1983. Jag var på besök hos den tjej som senare skulle bli mor till mitt barn. Hon bodde på åttonde våningen i det nedersta punkthusen på Gluntens väg. Eller det punkthus som hade adressen Sofiehemsvägen 2. När hon gick in i badrummet hoppade jag upp på balkongräcket. Jag satt med vänster ben utanför balkongräcket åtta våningar upp, medan det högra benet nuddade i balkonggolvet.

Det var en fantastisk utsikt över älven.

Sedan svingade jag även det högra benet över balkongräcket. Som vi gjort ovanför Café Mekka. Sänkte mig snabbt ned så att jag hängde i raka armar utanför balkongen. Åtta våningar upp. Sedan drog jag mig upp. Blixtsnabbt. (Jag var lika stark då som idag men hälften så tung). Det hela tog inte mer än 30 sekunder. Max. Jag kunde helt inte låta bli.

 

Detta är mitt arv från grundskolan
Vad gjorde mina olycksbröder- och systrar från Mimer. Tjejerna klarade sig bättre i gemen. Tror jag. Men jag vet i ärlighetens namn inte. Jag har inte haft koll på så många. Men en del av killarna gick, som jag, igenom någon sorts fas av våldsamhet efter att de lämnat Mimer. Med viss fördröjning. Vissa blev slagskämpar ungefär under samma år som jag hängde från franska balkonger och gjorde mitt bästa för att köra ihjäl mig. Andra började sniffa tinner och bensin (med fyra procents bly i, varje dag, under ett år). En del dog tidigt. Redan på 80-talet Om de hade samma motiv som jag för sina våldsbeteenden vet jag inte. Man snackar inte om sånt. Men det är troligt. Det är också troligt att många inte har tänkt på det lika mycket som jag. För jag saknar tyvärr förmågan att förtränga saker.

Det glädjande är dock att då vi hade vår återföreningsträff hösten 2009, 40 år efter att vi lämnat Mimer, ville verkligen de från vår klass vara med. Med ett undantag som jag sörjer djupt. Och detta gjorde mig jätteglad. Men när jag tänker på hur det gick sedan så inkluderar jag alla som jag kände till på Mimer. Och då blir bilden mörkare.

Detta är mitt arv från grundskoan. Framförallt från Mimer. Jag hatar denna skola. Jag hatar dess kristna lärarkår. Jag hatar rektorn.

Men det fanns det som var fint. En och annan sak. Som jag vill berätta om. Men nu är klockan 09:38 på söndag morgon och jag ska lägga mig. Lördagen är slut för denna vecka.

 

San Quentin, I hate every inch of you
Jo, en sista sak.
I februari 1969 spelade Johnny Cash in låten ”San Quentin” live på fängelset med samma namn. Jag och mina kompisar hörde låten. Vi började genast sjunga den fast vi bytte ut två ord. San Quentin bliv Mimer och Mister Congressman blev Mister Headmaster (rektor). Vi dömdes till tre år på Mimer som började avtjänas hösten 1966, medan Cash´s tänkte fånge i sången började avtjäna sitt straff 1963 – men det tyckte vi kunde passera). Men i övrigt passade låten perfekt sedan vi bytt namnen på fängelst till Mimer och politikern till rektorn.

På kvällen i början av juni 1969, efter att vi lämnat Mimer för sista gången, med avgångsbetyget i handen, hade vi en fest. Med öl. Vi kunde inte stå emot. Vi var en 4-5 stycken som var tvungna att säga adjö till skolan en andra gång, fast på våra egna villkor. Vi cyklade ned till Mimerskolan och ”lättade på trycket” på skolans ytterdörr. Och samtidigt sjöng vi, med våra två förändringar, nedanstående text.Högt och fult, men med en djup, djup känsla. Av hat.
Spela låten.

San Quentin, you’ve been livin’ hell to me.
You’ve guarded me since nineteen sixty three
I’ve seen ‘em come and go and I’ve seen ‘em die
And long ago I stopped askin’ why

San Quentin, I hate every inch of you.
You’ve cut me and you’ve scarred me through and thru.
And I’ll walk out a wiser weaker man;
Mister Congressman why can’t you understand.

San Quentin, what good do you think you do?
Do you think I’ll be different when you’re through?
You bend my heart and mind and you warp my soul;
Your stone walls turn my blood a little cold

San Quentin, may you rot and burn in hell.
May your walls fall down and may I live to tell.
May all the world forget you ever stood.
And the world regret you did no good.

San Quentin, you’ve been livin’ hell to me.

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer: den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1 och 8 oktober.

Umeås första kända transperson Bertilda – mötte endast förakt på kristna Mimer

Jag tänker på Bertilda varje gång det hålls en prideparad.
Som i förrgår i Umeå. För 48 år sedan hölls inga prideparder i Sverige. Den första ”Frigörelsedagen” hölls 1977 och det var i Stockholm. Jag tror att den första prideparaden i Umeå hölls 2006. Men Bertilda hade inge prideparad att delta i. Inget RFSL att finna stöd hos. Inga myndigheter att söka skydd hos. Ingen allmänhet som kände tolerans. För Bertilda erbjöd livet endast ensamhet och våld.

Idag skiljer vi på identiteten hos olika transpersoner. Men jag kände inte Bertilda. Jag vet ingen som kände Bertilda, även om några måste ha gjort det. Jag tänker heller inte göra något försök att i efterhand förändra det språkbruk som användes då jag gick i grundskolan. Hela idén med att berätta om vad jag var med om under låg-, mellan- och främst högstadiet på Mimerskolan handlar om att jag vill bekräfta hur illa vi barn blev behandlade, och hur illa vi behandlade varandra, under 1960-talet.

Kanske kan detta i någon liten mån lätta på den börda som de barn, som for allra mest illa under denna tid, burit med sig under hela livet. Gud så äckligt pretentiöst detta låter. Men efter att ha gått igenom en allt annat förtärande sorg, tillsammans med den som drabbades av det ofattbara, bryr jag mig inte längre. Kan jag bara göra det allra minsta är det min plikt att försöka. Jag kommer därför inte att förändra språket och därmed avstå från möjligheten att beskriva den förnedring, rädsla, sadism, falskhet och hat som präglade denna tid. Jag kommer inte att ansluta mig till de ”PK-iter” som förfalskat språkbruket under 1940-talets första hälft då Astrid Lindgren skapade Pippi Långstrump.

 

Bertilda var en man som ville klä sig i kvinnokläder.
Och sminka sig. Samhället var inte redo för Bertilda. Jag och mina samtida var inte redo för Bertilda. Detta kom att prägla Bertildas liv. På ett brutalt sätt.

Jag lade märke till Bertilda första gången inne på det stora Domus med rulltrappan (idag Victoriagallerian). Hans stod på klädavdelningen och såg konstig ut. Jag tittade på en man med en väldigt ”långhårig” smutsgrå jacka, kraftig skäggstubb och som log åt mig då han såg att jag tittade åt hans håll. Jag gick i andra tankar, så att det var för först då han log åt mig som jag verkligen såg honom. Och då kunde jag inte annat än att le tillbaka. Då sprack hela hans ansikte upp i ett sorts lyckligt leende. Det fanns något konstigt över situationen. Vuxna log inte så där åt okända barn i sjunde klass, utan de såg sura ut. Och jag droppade av.

Nästa gång jag såg Bertilda var jag en del av en grupp elever från Mimer. Han höll på med sin moped. Någon berättade: ”det där är den djäveln Bertilda som vill knulla med småpojkar”. Vadå” sade någon? ”Jo, så är det, vi kollar om vi kan ordna till en punka på det asets moppe”?

På alla fester som jag började vara med på under nian, eller under alla fester i motorcykelkretsar som jag senare deltog i, hörde jag oändligt många historier om Bertilda. De gick alla ut på samma sak. Bertilda ville bli ”påsatt” bakifrån, och någon hade lovat honom att göra detta. Och när Bertilda villigt placerat sig på alla fyra sparkade denne någon Bertilda i analöppningen. Alla vrålade av skratt. ”Man borde döda det äcklet” var de flesta överens om. Bland de som yttrade sig. Alla yttrade sig inte. Men även hos de som yttrade sig var detta endast skitsnack. Det var en sorts Bellmanhistorier. Men de fick tragiska konsekvenser för Bertilda.

 

Bertilda kunde ha dödats av misstag.
Han må ha varit Umeås första transperson men han bodde i Levar strax hitanför Nordmaling. Och hade moped. Under min tid på Mimer verkade Bertilda åka in till Umeå och sedan hem, varje dag, på sin moped. Det blev cirka tio mil per dag i 30-40 kilometer i timmen. Men något drog honom in till Umeå. Eftersom han troget körde sin gamla Velociped (jag tror det var en sådan som han hade, en blå, som det både gick att trampa och köra med) var det inte svårt att räkna ut vilken väg han skulle komma körandes på. Oskyddad på E4:an med sin redan då tunga trafik. Några hade lagt sig i bakhåll. De sköt på Bertilda med vad jag tror var ett luftgevär. Och träffade. Bertilda som efter vad jag kunde förstå, körde rakt mot skottet, fick en kraftig smäll. Du är alltid utsatt på en tvåhjuling på en större väg. Och om du störtade omkull på E4:an, eller endast vinglade till, kunde en bil bakifrån mycket väl ha dödat dig. Skottet hade och kunnat göra honom blind.

Förr i tiden kunde folk bli förklarade för fredlösa. Bertilda var fredlös. Det var till och med Ok att skjuta på honom efter E4:an. Det var inte lagligt men legitimt i vissa kretsar. Detta hände, det är jag nästan säker på, efter att jag hade lämnat Mimerskolan. Det stod om det i lokaltidningarna. Och det var för mycket.

Med tiden hade du hört variationer på samma historier, gång på gång på gång, om att en kompis till en kompis, som var raggare, hade lurat Bertilda tatt klä av sig och … Till slut var det inte möjligt att tro på historierna längre. De blev som Bellman-historier. Åtminstone för mig och de flesta som jag kände. Och beskjutningen gjorde att gränsen var nådd. Så fick inte ens Bertilda behandlas. Han var en människa.

 

”Vilka fina kavaljerer jag har”
Men tillbaka till Mimertiden. Gick du högstadiet där, så hade du tillgång till centrala Umeå. Speciellt när det var lunchrast kombinerad med en håltimme. Och då vi drog runt i mitt i Umeå. Vi träffade ofta på Bertilda då han varit och handlat. I grunden var det en hemsk upplevelse. Först var han en vuxen människa. Då jag växte upp var vuxna något som du skulle respektera. Även om tiden på Mimerskolan, och det framväxande föraktet mot, speciellt vissa lärare, som Galna Astrid, fick denna respekt att börja rämna. Men det var alltid med olust som jag gav mig på en vuxen. Även om det bara var verbalt. Och i sjuan var vi små och lite rädd när han låtsades börja jaga oss. Han var mycket större. Han var ju vuxen. Men å andra sidan var han något ofattbart, som liksom inte var naturligt, och som därför inte borde finnas. Vi testade ständigt olika gränser. Och att djävlas med Bertilda var en, av många, gränser. Hur långt sträckte sig vår makt?

Det var i slutet av sjuan och glassväder. Bertilda satt och åt glass. Han gjorde ingen förnär. Plötsligt hade vi omringat honom. Bertilda blev varse detta. Det var då jag för första gången fick höra de ord som jag alltid minns honom för. De tillhör den del av våldets och övergreppens tid på Mimer som jag aldrig kan glömma. Bertilda sa: ”vilka fina kavaljerer jag har”! Och log sitt lyckliga leende. Vi kom helt av oss.

Vi är inte dina kavaljerer ditt djävla äckel”. Sa någon. ”Ni är mina fina kavaljerer, allihopa”, upprepade Bertilda. Han fortsatte att le sitt lyckliga leende mot oss. Vad skulle man göra. Han var vuxen. Sådana fick inte behandla hur som helst. Och vi blev avväpnade av hans upprepande av att vi var hans ”fina kavaljerer”.Och av hans leende.

 

Inte som Christer Lindarw
Här kan jag inte tala för någon annan än mig själv. Å ena sidan sades det att han var ute efter småpojkar. Och han såg definitivt ut som som ett djävla missfoster. Han var motsatsen till Christer Lindarw. Glamour var det sista Bertilda kunde förknippas med i sin långhåriga, allt smutsigare gråtoviga jacka samt grova skäggstubb. Hur kom det sig att han fick gå lös? Han borde ju in på Umedalens sinnessjukhus. Men å andra sidan var han vuxen. Och det var svårt att finna någon ondska, eller något farligt, i hans fras om att vi var hans ”fina kavaljerer”. Alla hade hört denna kommentar. Både de som var 5 år äldre än en själv, de jämnåriga på andra högstadier i Umeå och i stort sett alla umebor. Skulle du skämta med en kompis, som stod och försökte snacka in sig hos en tjej, som du visste att han gillade, kunde du alltid vitsa till det genom att säga till henne: ”vilken fin kavaljer du har”. Och då skrattade de båda förläget. Ofta nöjt. Alla förstod skämtet. Så något gott förde han med sig, Bertilda, redan på den tiden.

 

Med ett förtvivlans mod
Bertilda var svår att hantera. En gång följde vi efter honom. Och skrek hemska saker. Han stannade, vände sig om, gång på gång, och varje gång sade han: ”vilka fina kavaljerer jag har”. Det fanns ett förtvivlans mod i det han gjorde. Han försökte förvandla den pöbel av plågoandar, som vi var en, av många, av, till något positivt. Och han försökte få oss att spela med i hans spel. Och så här efteråt inser jag att han gjorde så rätt. Utifrån att vara Umeås mest ensamma och utsatta människa (som bodde i Levar). Spelet gick ut på att han var en vacker människa som självklart hade beundrare.

Men det skydd som hans, omedvetet eller medvetet, uppträdande gav honom gjorde oss förbannade. Därför var det ibland någon som improviserade och slet till sig en av de plastpåsar som Bertilda ofta gick omkring med, på stan, som en signal att han köpt smink och ville klä sig till kvinna.

Bertilda ropade först med samma tonfall, att hans ”fina kavaljerer” skulle återlämna hans påse. Och vi kunde ju inte stjäla från en vuxen. Lösningen blev att hälla ut innehållet i blötsnön. Och innehållet gick förlorat för Bertilda. Men inför denna ”påsryckning”, där innehållet förstördes, blev Bertilda både ledsen och arg. Och började gå mot oss. Vi flydde. Jag hade blandade känslor. Det var en blandning av att vi klarade, en viss rädsla för att han skulle få tag i en. Men också en dovare känsla av insikt – av att det vi gjorde var fel. Men vem kunde stå emot trycket som krävde att du samlade meritpoäng för att få det skyddande ryktet av att vara en ”som inte backar”.

Vi var endast en bunt småglin. Bertilda hade äldre och farligare personer. Jag tänker på sådana som sköt på honom längst E4:an! Men tyvärr – vi deltog också i hetsen.

 

Då vuxenvärlden sanktionerade angreppen på Bertilda blev han fredlös
Jag minns att efter ett av våra verbala angrepp på Bertilda, som varit särskilt högljutt, kom en ”normal” vuxen man fram till oss. ”Nu djävlar kommer vi att få skäll” tänkte vi. Men till vår förvåning fick vi beröm av den normale vuxne mannen. Han berömde oss för att vi höll denna ”sjuka djävel” på plats. Detta var en chock. Vi hade trott att vuxenvärlden skulle hålla ihop. Men istället fick vi beröm. Detta skapade en olustig känsla. Då vi fick beröm av vuxenvärlden innebar det att Bertilda blev fredlös. Men samtidigt var det vi gjorde fel. (Som så mycket annat vi gjorde). Men då fick vi en massa skäll. Men inte denna gång då vi djävlades med en vuxen människa. Det var konstigt. Oroande. Men det bidrog till att göra Bertilda fredlös. Det hade vi (i alla fall delar av) vuxenvärldens ord på.

Detta hände före kulmen på denna berättelse. På vårterminen var vi befriade från Heinz Rogerssons terror. Han hade försvunnit under höstterminen. Det var vi som gick i nian och av dessa var det en viss grupp som bestämde. Om det blev hårda tag. Precis som Heinz var vi inte intresserade av att spöa små sjuor eller åttor. Den enda åtta jag var intresserad var en tjej på tegs Central, som via en kompis vidarebefordrade att hon var intresserad av mig, och som också hette Linda!

Jag hade ett ben i vardera lägret. En bland hårdingarnas. Detta rykte hade förbättrats på flera sätt. Jag hade tränat boxning (visserligen bara ett kort tag eftersom Linda II sagt att hon skulle göra slut om jag kom med fläskläpp eller blåöga). Jag höll även på att ta körkortet för lätt MC. Och jag slogs då och då. Allt var bra för mitt rykte som hårding. Å andra sidan gick jag i en av 9 G-klasserna och skulle därför in på gymnasiet. Detta var lite märkvärdigt på den tiden. Alla skulle nämligen inte dit. Det fanns de som gick i 9 H, tror jag det hette, och som snarast ville ut i arbetslivet plus de i 9 TP:arna (som inte skulle någonstans, i alla fall inte inom utbildningsväsendet). Så att gå 9 G var inte så tufft. Därför hade jag ett ben i vardera lägren. Detta har betydelse för historien.

 

Vänortsparken var stängd för Bertilda 
Bertilda hade köpt en lunchbricka (en strimlad parisare plus mos). Till saken hörde att han hade tagit extra mycket senap och ketchup. Och Bertilda skulle äta i parken mellan stadskyrkan och Mimer. Detta blev bara för mycket! Ett djävla missfoster satt och åt på vårt område. Han syntes på långt håll. Med sin allt fulare jacka och sina många påsar.

Vid denna tidpunkt var jag helt säker på att Bertilda var oskyldig till alla anklagelser. Och att alla historier som gick kring om honom var påhittade. Samtidigt hade tonfallet i hans ”mina fina kavaljerer”, även om han uttalade dem lika ofta, börjat få en anstrykning av desperation över sig. Jag tyckte att det nästan lät som om han uttalde en sorts besvärjelse mot ondskan.

Vi omringade Bertilda där han satt och åt sin lunchbricka. Vår ton var dovare denna gång. Vi ropade inte lika mycket. Våra trakasserier var aldrig resultatet av någon plan. De gånger vi djävlades med Bertilda var de gånger som vi såg honom, och inte hade något viktigare för oss. Men nu var han alltså i ”vår” park. Detta gjorde situationen annorlunda.

Vissa gick dit för att de verkligen villa driva bort honom från vårt territorum. Andra för att de var nyfikna. Själv gick jag dit för att bevara min plats i hackordningen. Det gällde att synas i samband med händelser som kunde utmynna i våld. Ingen hade glömt Heinz herravälde och ingen ville hamna under någon annans tumme. Eller några andras tummar.

Bertilda kände på sig att stämningen var annorlunda. Vi var nior och mycket större nu. Den krets som gick till parken var de som bestämde på skolan. Om det krädes hårda tag. Även om olika initiativ till djävulskap togs av mycket mindre grupper, exempelvis av två eller tre grabbar, drog ett sådan här tillfälle till sig en större krets. Jag tror att det var många som jag gjorde. Vi var minst 20 stycken och Bertilda, som provocerade oss med sin närvaro, skulle få någon form av straff.Det visste vi alla. Utan ord.

Bertilda led nämligen av en stor missuppfattning. Han trodde att han satt på en kommunal bänk på en allmän plats. Och att han rätt till detta. Men han hade han väldigt fel!

En kille, som jag tror kom från en av de tuffa ”brödrafamiljerna” på Sofiehem,gav bryskt Bertilda order att han skulle sticka därifrån. Och detta fort utav bara fan. Och ta sin äckliga mat och djävla påsar med sig. Men det var varmt och soligt. Och Bertilda ville äta klart. Detta innebar att en fysisk konfrontation var oundviklig. Och denna dag var vi alltså inte sjuor som han kunde jaga iväg. Stämningen var hotfull. Den som för tillfället förde ordet, för Mimerskolans hårdingar, sopade blixtsnabbt till lunchbrickan med mos och strimlad korv med för mycket av senap och ketchup på. I nästa sekund återfanns nästa hela lunchen på Bertildas ansikte, händer och kläder.

I detta läge fanns det några av oss som ansåg att det som hände var fel. Fruktansvärt fel. Vi trodde inte längre på att Bertilda någonsin hade gjort något ont, utan att han bara var en kuf som ville gå i kvinnokläder. Vi kunde ha försökt rädda honom från förnedringen på Mimer. Men det hade kostat för mycket. Det skulle ha kunnat sluta med ett våldsamt slagsmål – vars utgång hade varit oviss (vilka skulle ta vilkas parti), tappad respekt och nedflyttning i hackordningen. Ingen ville ta den risken och offra sig för Bertilda. Hela ditt skyddande rykte som hårding kunde ryka. Det var något som du byggt upp under alla dina tre år på Mimer. Få som läser detta förstår vad detta betydde. Att detta kom att bli ett av mina stora svek, mot en annan människa och mot mig själv, insåg jag inte då. Men insikten kom bara 20 sekunder senare.

I detta läge hade Bertilda fått nog. Inga vänliga ord om ”fina kavaljerer” längre. Han stegade fruktansvärt arg och förnedrad – det var som om av alla år av sabotage av mopeddäck och andra elakheter plötsligt bröt fram och överväldigade honom – ut från parken, över Kungsgatan, över skolgården, in genom de tunga dubbeldörrarna till Mimerskolan och fram till första trappsteget på den första trappen. På vägen halvskrek han att han skulle tala med rektorn.

 

Med korv, mos, ketchep och senap rinnande från händer, kläder och ansikte.
Rektorn, som måste ha suttit i lärarrummet och följt händelseutvecklingen, stod redan längst upp på samma trapp och väntade. Han högst upp på trappan. Bertilda längst ned, tillsammans med sina plågoandar, just den dagen. Symboliken var övertydlig flög det genom min skalle. Rektorn, Stygge Stig himself, mot Bertilda. Inte med Bertilda – som det kom att visa sig.

Men först: Vad representerade rektorn? För mig. Han representerade hela denna djävla skola. Alla dessa stölder av vår fritid. De 315 ”kvartar” som vi tvingats att närvara på i aulan, just under vår fritid, varje stressig morgon. Han representerade att alla dessa ”kvartar” som alltid innehöll dessa försök att hjärntvätta oss i det kristna budskapet (som inte var något kärleksbudskap, utan, som jag skrev i min förra blogg, innebar att vi bland annat blev hotade med kärnvapenkrig och jordens undergång i samband med 6-dagarskriget 1967 och som chockade alla). Under dessa tre år minns jag endast två av dessa ofrivilliga 15-minutersperioder som inte innehöll kristen hjärntvätt. (Moderata Muf fick hålla i en av de 315 ”kvartarna”, och, genom vad som måste ha varit något sorts misstag, fick FNL-grupperna hålla i en annan av de 315 ”kvartarna”). Men för de andra 313 kvartarna var det kristen hjärntvätt som gällde. Och rektorn var personligt ansvarig. I mina ögon.

När Heinz pennalism gav vissa killar mentala men, kanske för livet, genom att ställa dem inför valet att stå på knä med knäppta händer och tvingas be om ursäkt för att de fanns till, eller att bli slagna blodiga, var rektorn personligen ansvarig för att ingen lärare såg att detta utspelade sig under rasterna. När tjejerna fick en hand mellan benen, och sedan en på vardera bröstet, av Heinz, var rektorn personligen ansvarig för att inga rastvakter såg detta. När slöjdläraren, i trä- och metall, tafsade på tjejerna i klassen så att de inte vågade gå in i materialrummet utan beskydd från oss killar i klassen, var rektorn personligt ansvarig för att detta as till slöjdlärare fick vara kvar.

Så hur skulle rektorn reagera på att Bertilda blivit förödmjukad. Bertilda stod nämligen nedanför Stygge Stig, men korvstrimlor, mos, ketchep och senap rinnande från händer, kläder och ansikte. Och berättade vad han utsatts för.

 

Mimerskolans kristne rektor ställde sig på vår sida
Vanligen var dessa killar ett rött skynke för rektorn. Det var en stort antal elever från 9 TP vilka var rektorns verkliga huvudvärk. Och vi hade uppenbarligen skymfat en oskyldig vuxen brutalt. Så rektorn skulle naturligtvis ha ställts sig på den utsattes sida. Enligt all logik skulle rektorn ha fått ett utbrott över oss för vårt tilltag. Men nu handlade övergreppet mot Bertilda. Ju mer Bertilda talade desto tydligare spred sig det hånfulla uttrycket i rektorns ansikte. Jag kommer aldrig att glömma detta. Det var naket förakt. Rektorn agerade med samma likgiltighet, kombinerat med förakt, mot Bertilda som han alltid gjort mot oss. Rektorn egentligen vårt parti. Det var snarare så att Bertilda stod ännu lägre ned i hans rangordning än vad vi gjorde.

Slutligen ansåg rektorn att han hört nog. Han gav Bertilda rådet att han skulle hålla sig borta från parken. Precis vi sagt till Bertilda. Rektorn hade heller inte ett enda förmaningens ord till oss elever. Inte ens till bråkstakar i 9TP. Rektorns signal till oss elever var detsamma som det budskap vi fått av mannen på stan då vi gick i sjuan: bra gjort! Rektorns signal underströk  Bertildas ställning fredlös.

Det var då jag insåg den fulla vidden i mitt svek. För sveket mot Bertilda var ett svek mot oss. Rektorn hade lyckats utnyttjat oss som ett instrument för sitt förakt mot missfostret Bertilda. Det gjorde mig ursinnig att jag låtit mig utnyttjas av den rektor som svikit oss i allt. Hade jag skrikit ”nu tar vi det lugnat”, då vi gick över Kungsgatan till parken där Bertlda satt, är det mycket möjligt att jag hade kunnat påverka stämningen påtagligt. Men det hade jag alltså inte gjort.

 

Det fanns ingen nåd på Mimer.
Det fanns ingen nåd på Mimerskolan. Varken för elever som råkade ut för Heinz. Eller för en transperson som råkade ut för Mimers elever, och försökte få upprättelse hos skolans rektor. På Mimerskolan fanns ingen nåd. Den kristna lärarkåren var den minst empatiska samling människor jag någonsin träffat.

 

Ett minnesmärke över Bertilda
Det var Pride i förrgår. Jag som minns Umeås första transperson – även om han bodde i Nordmalings kommun – vill bidra till ett minnesmärke över Bertilda. Han måste ha varit fruktansvärt olycklig i sin ensamhet och utsatthet. Men Bertilda var också fruktansvärt stark. Och modig. Idag beundrar jag honom. Vi som bryr oss borde hitta en plats och hedra honom med ett minnesmärke. Det är det allra minsta som vi, hans ”fina kavaljerer”, skulle kunna göra för att denne sorgsne men modige föregångare ska bli ihågkommen.Det är Bertilda värd. Tio gånger om.

*              *                *               *              *               *               *              *                *

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: den 19, 24 och 29 augusti samt den 10, 15, 24 och 25 september.

Nazisternas nederlag totalt i Göteborg – i morgon ” så behandlades transpersonen Bertilda av Mimers kristne rektor”

Polisen stoppade nazisternas demonstration i Göteborg efter cirka 15 meters marsch. Det var ett uppenbart mycket väl förberett ingripande. De som tror att detta var något som polisen improviserade fram på plats tror fel. Förberedelser måste ha skett på det rättsliga området, när det gäller mobiliseringen av antalet poliser samt vad gäller taktiken på platsen. Detta var naturligt med tanke på Göteborgskravallerna 2001.

I skrivande stund uppger Sveriges Radio P1 att antalet gripna nazister just nu uppgår till 29. Det uppges även att nazisternas medlöpare, i besvikelse över den uteblivna marschen, har gett sig på bland annat fotografer och journalister. Men vad nazisterna, och deras medlöpare, nu än gör kan inget dölja att deras nederlag i Göteborg var totalt.

Myndigheterna lurade helt enkelt nazisterna.

Bra.

Mindre bra var att tillresta motdemonstranter (från ”vänster”), i besvikelsen över uteblivna slagsmål, började kasta sten på polisen.

*                              *                              *                                  *                                 *

I morgon publicerar jag en ny berättelse från högstadiet på Mimerskolan. Den kommer att handla om hur den första (öppna) transpersonen ”Bertilda” blev behandlad av den kristne rektorn på Mimer (Stygge Stig). Detta sedan Bertilda först fått veta hur vi såg på sådana konstiga individer som honom på våren 1969.

Jag kommer inte att använda dagens uttryck eller värderingar. Min berättelse om Mimer handlar om hur det verkligen var. Detta är inte en berättelse av Astrid Lindgren som slipas till i efterhand.

Då gör den ingen nytta.

Vi hörs i morgon.

Polisen stoppade nazisternas demonstration i Göteborg efter cirka 15 meters marsch. Det var ett uppenbart mycket väl förberett ingripande. De som tror att detta var något som polisen improviserade fram på plats tror fel. Förberedelser måste ha skett på det rättsliga området, när det gäller mobiliseringen av antalet poliser samt vad gäller taktiken på platsen. Detta var naturligt med tanke på Göteborgskravallerna 2001.

I skrivande stund uppger Sveriges Radio P1 att antalet gripna nazister just nu uppgår till 29. Det uppges även att nazisternas medlöpare, i besvikelse över den uteblivna marschen, har gett sig på bland annat fotografer och journalister. Men vad nazisterna, och deras medlöpare, nu än gör kan inget dölja att deras nederlag i Göteborg var totalt.

Myndigheterna lurade helt enkelt nazisterna.

Bra.

Vi hörs i morgon.

Arbetarpartiet håller sina uppgörelser – något som tydligen är helt främmande för V

Mattias Sehlstedt (V) har angripit mig på sin VK-blogg för att jag lade ned min röst på Kommunstyrelsen. Detta angrepp avslöjar en väldigt stor skillnad mellan Arbetarpartiet och V. Skillnaden mellan våra respektive partier består i att Arbetarpartiet håller sina uppgörelser – något som tydligen är helt främmande för V.

Efter alla val ingår partierna olika sorters valtekniska uppgörelser. Detta sker i alla Sveriges 290 kommuner och 20 landsting/regioner. Det har ingenting med politik att göra utan det handlar om varje partis vilja att bli representerad i så många politiska nämnder som möjligt. Arbetarpartiet ingick en sådan uppgörelse med V och MP efter valet 2002. Detta innebar på intet sätt att vi samordnade vår politik med dessa båda partier. En valteknisk samverkan har nämligen ingenting med politik att göra. Det var annorlunda då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gjorde upp efter valet 2010. Då handlade det om en politisk uppgörelse och ledde till att Vänsterpartiet bröt sitt vallöfte om att inte flytta Stadsbiblioteket (detta genom att V röstade för byggandet av kulturhuset Väven).

Efter valet 2014 gjorde Arbetarpartiet en valteknisk uppgörelse med Socialdemokraterna. Det vi ville ha var insyn i kommunstyrelsen. Det gör att vi bättre kan företräda våra väljare. Detta exempelvis genom föredragningar från de kommunala bolagen, där det framkommer information som annars inte skulle komma oss till del. Dessutom får vi ta del av de handlingar som ska gå vidare till kommunfullmäktige på ett tidigare stadium, vilket ofta är av avgörande betydelse för att vi inte bara ska kunna säga ”nej” utan även utarbeta ett eget positivt motförslag.

I vår uppgörelse med Socialdemokraterna avstod detta parti en ersättarplats till oss i kommunstyrelsen. Syftet var att vi skulle få denna insyn. Det är på sin plats att betona att det var S som avstod denna ersättarplats. Det var inte MP, det var inte M, det var inte C, det var inte L och det var inte KD. Det var S som avstod en ersättarplats – för att Arbetarpartiet skulle få insyn.

Arbetarpartiet sände ut signalen att vi var ute efter en sådan plats efter valet 2014 även till Vänsterpartiet. Men detta parti var uppenbarligen inte intresserade av att ge oss denna insyn. När Socialdemokraterna erbjöd oss ett valtekniskt samarbete och var beredda att avstå en ersättarplats i KS gick vi naturligtvis med på detta.

Vad hände på kommunstyrelsen?

Det fanns 13 beslutsärenden. Det fanns en socialdemokrat för lite. Det uppstod en situation där jag blev tjänstgörande eftersom så många socialdemokrater var borta. I detta läge frågade jag mig vad vår tekniska uppgörelse med S bestod i. Bestod den i att Arbetarpartiet skulle få insyn? Eller bestod den i att Arbetarpartiet skulle ersätta Socialdemokraterna, då dessa var frånvarande, för att driva politik?

Anledningen till att Mattias Sehlstedt angriper mig beror på att jag inte röstade för deras överklagande. Detta var ett beslutsärende. Men det fanns som sagt totalt 13 beslutsärenden på kommunstyrelsen. Jag avstod ifrån att använda min rösträtt i alla 13 ärenden. Efter föredragningslistan bad jag att få ordet för att förklara mitt agerande. Jag sa till alla närvarande att Arbetarpartiets uppgörelse med S inte handlade om politik utan om att ge Arbetarpartiet insyn. Om jag skulle ha använt min rösträtt hade jag brutit mot uppgörelsen. Inom Arbetarpartiet håller vi våra uppgörelser – i alla 13 beslutsärenden. Det är det enda hederliga.

Det finns ett gammalt resonemang som handlar om lagens bokstav och lagens anda. Ibland kommer dessa i konflikt med varandra. Då man använder lagens bokstav för att bryta mot lagens anda brukar detta ofta kallas för ”brännvinsadvokatyr”. Detsamma gäller för uppgörelser mellan partier. Då vi i Arbetarpartiet inte består av brännvinsadvokater ”passar vi inte på” att rösta bara för att lagens bokstav ger oss denna rätt. Istället håller vi oss till lagens anda. Och det är, som tidigare sagts, här vi och V skiljer oss åt.

När det gäller kommunstyrelse och kommunfullmäktige

Det finns ingenting som hindrar att Vänsterpartiet skriver en motion till Umeå kommunfullmäktige och föreslår att de 1601 bostäder som såldes ut av Bostaden AB återkommunaliseras. I detta läge kommer kommunfullmäktige att få en chans att avgöra frågan.

Till sist: På senaste kommunfullmäktige riktade vi i Arbetarpartiet en mycket skarp kritik mot handläggningen av försäljningen av de 1601 bostäderna. Det råder ingen tvekan om att vi tycker att denna handläggning var minst sagt undermålig. Just därför blir det desto viktigare för oss att själva uppträda korrekt.

Det finns andra partiet som borde ta lärdom.

På Mimer fick du välja – slås blodig eller rulla en halv kilometer i snön fram till ÖK. Jag borde ha stoppa Heinz – men svek

Hur upprätthåller du din mänskliga värdighet?

Ska du låta dig slås blodig – eller ska du gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du finns? Inför en stor publik. Hur upprätthåller du din mänskliga värdighet efter att du har gått ned på knä – efter denna omänskliga förnedring? Hur klarar du av att leva vidare: Inför andra. Inför dig själv?

Du var för ung för att kunna formulera dessa frågor. Men du var inte för ung för att, sedan chocken och smärtan klingat av, oroa dig för hur dina kompisar skulle reagera. Skulle de ta avstånd från dig. Eller skulle de söka upp dig och säga att den där Heinz borde dödas? Och hur skulle HON reagera? Hon du var kär i. Skulle hon dra sig undan. Dra sig undan för att du var en fegis som inte hade slagits? Du kunde inte veta.

 

Min kompis tvingades rulla på marken, från Mimer, runt det som idag är Navet, över ÖK och ett halvt kvarter till
Jag märkte att något ovanligt var på gång eftersom så många elever gick i en så tät klunga och var så högljudda. Det jag ska berätta hände i åttan. Det var då som Heinz vansinne slog ut i full blom. Han hade etablerat sitt terrorvälde i sjuan. Åtminstone över oss andra sjundeklassare. Men i åttan räckte inte detta längre. Det var då han började ställa oss killar inför ett ”omöjligt” valet: att bli slagna blodiga – eller gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att vi fanns. Eller både och. Och helst inför en så stor publik som möjligt. Detta skolår inleddes hösten 1967 och avslutades våren 1968.

Situationen gjorde att jag och den ena av mina bästisar ”Linn” hade ingått en allians som innebar att vi strävade efter att aldrig gå mer än en meter ifrån varandra vid farliga tider och på farliga platser. Det vill säga då vi riskerade att träffa på Heinz. Min allians med Linn inkluderade inte Sam. Jag vet inte varför. Jag och Linn brukade träna tillsammans. Jag och Sam brukade tävla om vem som fick högst betyg. Speciellt i historia. Vi brukade spela ”Risk” och diskutera andra världskriget. Men i åttan drog jag mig undan från alla killkompisar. På fritiden. Det var inget medvetet beslut. Det var ett resultat av att jag var ihop med Linda. För att vara i högstadiet räckte vårt förhållande väldigt länge. Vi blev ihop i mars i sjuan och höll ihop ända till någon gång på hösten i nian efter valet (som vi nervöst lyssnade på tillsammans i radion). Så under hela åttan, då många andra killar skaffade moped – som de trimmade och sedan greps av polisen för – umgicks jag huvudsakligen med Linda.

Den där dagen fick det plötsligt stor betydelse att alliansen inte omfattade Sam. Jag minns inte om Linn var med. Jag minns bara det sjuka och skräckinjagande övergrepp som jag såg. Sam låg på marken framför fötterna på Heinz. ”Helvete”, tänkte jag. Sedan insåg jag att Sam inte låg framför fötterna på Heinz. Det hela var mycket värre än så. Sam rullade framför fötterna på Heinz! Han hade tvingats ned på marken, som var täckt med snö, eftersom detta utspelades i februari eller i mars 1968.

Min kompis tvingades sedan att rulla från baksidan av Mimerskolan, över Skolgatan, rakt ned efter Västra Kyrkogatan (inte Östra som i ÖK) ända fram till Nygatan, sedan tvingades han svänga, fortfarande liggande på marken, och fortsätta att rulla i snön längs efter Nygatan ända fram till ÖK, sedan över ÖK, och vidare ett halvt kvarter ytterligare längs efter Nygatan tills vi var framme vid ”matan”. Alternativt uttryckt: Sam tvingades att rulla från Mimerskolans baksida, runt den gamla grusplanen där äventyrsbadet Navet nu är beläget, över ÖK och sedan ett halvt kvarter till. I snö som var blöt. För tyvärr lyste solen den dagen. Om jag minns rätt. Och allt utspelade sig inför en mycket stor och mycket högljudd publik.

Jag följde efter i ett chocktillstånd.

Det enda riktiga hade varit att gå ifatt pöbeln – bestående av Heinz, hans skrikande fan club, och alla andra högljutt nyfikna – för att tränga sig fram för att sätta stopp för det mest utdragna och förnedrande övergrepp jag någonsin har sett med egna ögon. I en skola. För även om jag just då nästan bara umgicks med min tjej Linda så var Sam och jag fortfarande bästisar. Vi gick i samma klass och diskuterade ständigt: musik, andra världskriget och allt mer om Vietnam. Det var min skyldighet att hjälpa honom. Det övergrepp han utsattes för var oacceptabelt. Det kunde vara fysiskt skadligt. Men främst var det psykiskt skadligt. Jag borde ha satt stopp för detta även för att kunna bevara min egen självrespekt. Och för att visa alla andra på Mimer att det fanns någon djävla gräns. Men jag svek. Jag svek Sam, mig själv och alla andra.

Heinz skulle inte ha klarat sig mot mig och min andra bästis Linn. Som var övernaturligt stark. Heinz försökte därför aldrig slåss med någon av oss. Inte så länge Linn och jag höll ihop. Heinz skulle, troligen, inte heller ha klarat sig mot mig och Sam. Om vi hade resonerat ihop oss först. Eller skulle han det. Det var en öppen fråga. Hade jag försökt att sätta stopp för det som utspelade sig hade vi fått svaret. Det hade också varit detsamma som att utmana Heinz makt över skolan. Det hade kunnat jämföras med en titelmatch.

Jag visste att Heinz saknade spärrar. Sam visste också att Heinz saknade spärrar. Alla visste det. Han var ibland beväpnad med en kniv av typen butterfly. Så även om jag hade försökt stoppa övergreppet mot Sam, inte för att ta kontroll över skolan, så hade detta oundvikligt utvecklats till en maktkamp. För om Heinz hade förlorat mot mig och Sam hade han också förlorat kontrollen över skolan. Sedan spelade det ingen roll att varken Sam eller jag hade en tanke på att själva försöka ta över efter Heinz. Vi ville bara gå ut högstadiet, så snabbt och enkelt som möjligt, för att komma in på gymnasiet. Men Heinz skulle ha gjort vad som helst för att behålla sin kontroll över skolan. Heinz var beredd att slå den sönder och samman som försökte stoppa övergreppet och därmed utmana hans kontroll över skolan.

 

The ”summer of love nådde aldrig Mimer
Det slår mig, när jag skriver detta, att i TV-programmen om 1960-talet brukar året 1967 förknippas med begreppet ”The Summer of Love”. Beatles legendariska LP-skiva ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” gavs ut den sommaren. Det var 50 år sedan. Men stämningarna från ”The Summer of Love”, som hade sitt epicentrum i hippiekvarteren i San Francisco, nådde aldrig fram till Mimer.

 

I slutänden var jag ensam om beslutet – och för feg
Jag hade velat hålla ett krigsråd tillsammans med mina två bästisar Linn och Sam. Vi hade behövt ställa oss frågan om vi var beredda att gå för fullt redan från början med sikte på att slå ut Heinz. Men Linn var inte där. Det hade dock troligen räckt även om bara jag och Sam hade kunnat hålla ett krigsråd. Jag hade velat höra om han ansåg att vi skulle ta striden. Om vi båda var beredda att gå för fullt från allra först slaget. För det var exakt vad Heinz skulle göra när han insåg att det var hans kontroll över skolan som stod på spel. Vi behövde också värdera styrkan hos hans fan clubb. Var Sam var överens med mig om att vi kunde bortse ifrån den? (För mig framstod individerna i denna inte som något hot, bara som fega kräk). Men ett krigsråd var omöjligt. Sam var en vintergata bort. Rullandes på marken. Framför Heinz skor. Han visste inte ens att jag var i närheten. Han låg på marken, med sitt inre i uppror, och tänkte på hur han skulle överleva. Vad skulle han annars ha kunnat tänka på?

Jag insåg att i slutänden var det jag ensam som måste ta beslutet. Jag var tvungen att springa fram och ställa mig, öga mot öga, framför Heinz. Sedan måste jag skrika åt Sam ”upp för fan, det får vara nog nu, vi tar den djäveln en gång för alla”. Jag hade måste lita på att Sam var tillräckligt OK för att komma upp snabbt och dessutom med på noterna.

Jag borde ha fattat detta beslut. Oavsett konsekvenserna. Sams liv hade blivit bättre. Mitt också. Och många andras.

 

Därför vilade ansvaret på mig
”Varför ställer du dessa krav på dig själv”, tänker kanske någon som kanske tycker att jag gör mig märkvärdig. ”Sam hade väl lika stor anledning att ställa upp för sig själv som du hade”. Ni som tänker så har inte tänkt. Ni har inte haft snart 50 år på er att ångra er. Ni anser kanske inte heller att våld är rätta sättet att lösa en sådan konflikt på. Så ni försöker hitta en utväg åt mig – och därmed en utväg åt er själva. Kanske?

Men tänk nu efter. När Sam tvingades ned tittade han sig garanterat omkring först. Han ville försöka behålla sin mänskliga värdighet. Och ändå inte slås sönder och samman. Han letade, som alla andra jag sett, efter en allierad. Exempelvis efter mig. Men han såg ingen. Han var helt ensam. Därför hamnade han på marken. Med eller utan hjälp.

Men när jag, däremot, kom och såg det pågående övergreppet kunde jag utgå ifrån att jag inte skulle behöva slåss ensam. Om jag hade valt att stoppa övergreppet skulle Sam ha stigit upp. Med största säkerhet. Då hade vi varit två. Det är därför som jag hade ett så mycket större ansvar än Sam. För jag förstår hans val. Medan jag, däremot, hade en chans att vända på situationen, till Sams (min och alla andras) fördel. Och jag svek mitt ansvar.

Och när det gäller våld. Hur tror ni att det går till att stoppa ett pågående övergrepp av denna art från en person som Heinz? Genom att gå fram och säga: ”Min vän, har du tänkt på att det finns olika sätt att lösa konflikter, det går även att tala med varandra?” Problemet med detta var att Heinz ville skapa konflikter. Han ville inte lösa konflikter. Han ville slå andra blodiga. Eller förnedra dem. Eller både och. Helst inför en så stor publik som möjligt.

Det fanns ett enda sätt att stoppa detta övergrepp – ett övergrepp som byggde på Heinz överlägsenhet vad gäller styrka och på hans större villighet att använda våld – och det var genom att mobilisera en lika stor styrka. Minst. Och genom att använda lika mycket våld. Minst.

 

Jag har aldrig kommit över mitt svek
Därför var det jag som skulle ha utmanat Heinz. Det är inte så farligt att få en smäll på käften. Eller två. Eller tre. Däremot är det farligt att bli sparkad i huvudet om du ligger. Som Sam gjorde. Men Heinz hade inte kunnat spöa mig värre än vad boxaren Björn kom att göra sommaren 1969. Ett och ett halvt år senare. Hade jag försökt stoppat den här psykiska misshandel, och det fysiska övergreppet, hade kanske inte bara Sam anslutit sig. Kanske hade även andra slutit upp. För Heinz blev mer och mer hatad.

Hade jag vetat vad jag vet nu, att mitt svek mot Sam skulle komma att sammanfatta all skit under hela min tid på Mimer, och dessutom allt annat under alla nio åren i grundskolan, och förgifta mitt liv, så hade jag absolut utmanat den djäveln. I mina ögon förtjänade han att dö. (Som situationen var då, 1968, och jag just skulle fylla femton). Men jag svek. Och detta kom att innebära att jag, i mina ögon, var en nästan lika dålig människa som Heinz. Jag var en svikare.

 

Heinz hot mot Linda förde mig en viskning ifrån titelmatchen
Det felaktiga i mitt beslut underströks en kort tid därefter. Detta var alltså i åttan då Heinz blev vansinnig. Han började även ge sig på tjejerna. Först en hand mellan benen. Då tjejen skrek, och försökte slå undan hans hand, flyttade han snabbt sina båda händer till tjejens bröst. Och tryckte till. Detta utspelade sig cirka tio meter ifrån dörren till lärarrummet. Under en rast då lärarna kom och gick. Men lärarna såg inget – och fick heller aldrig veta vad Sam hade utsatts för – eller tjejerna. Varken från elevhåll eller från något annat håll. Detta visar hur lite dessa lärare betydde.

Till baka till hotet mot Linda. Jag stod vid mitt skåp och kunde se att Heinz gav sig på var tredje, eller var fjärde, tjej. Speciellt de som såg ut som Linda. Och nu kom hon, intet ont anandes, leende mot mig, men samtidigt gick hon också mot Heinz, helt  ovetandes om den hotande faran. Jag slängde blixtsnabbt in böckerna och skolväskan i mitt skåp och låste. Allt medan adrenalinet sprängde sig fram genom kroppen. Tillsammans med rädslan. Men rörde Heinz så mycket som ett hårstrå på Linda blev en titelmatch oundviklig. Jag skulle slåss. Ensam. Och jag skulle förlora. Blodigt. Men sådana var de oskrivna reglerna. Du försvarade din tjej mot övergrepp. Oavsett konsekvenserna. Och Linda var värd allt detta. Och så mycket, mycket mer.

 

Ska du slåss trots att det blir ett blodigt nederlag?
Eller ska du gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du finns. Inför publik?
Hur upprätthåller du sedan din mänskliga värdighet – efter att du har gått ned på knä – efter denna förnedring?
Klarar du av att leva vidare: Inför andra. Inför dig själv?

Går frågan till mig så har jag ett svar.

Jag höll ju på att tvingas gå en titelmatch mot Heinz, för att skydda Linda, strax efter övergreppet mot Sam. Sju månader senare fanns Linda inte längre kvar i mitt liv (inte på samma sätt, även om jag alltid kommer att minns henne med glädje, och ömhet). Men Sam och jag håller ännu regelbunden kontakt. Vi diskuterar fortfarande allt. Musik och politik. Så svaret är att jag skulle ha gått matchen. Kosta vad det kosta ville.

Då jag tog upp frågan med Sam, 35 år efter händelsen, sade han att det inte behövdes något förlåt. Han hade kommit över det som hänt. Men det var precis vad rektorn på min dotters skola sa år 2004, då jag tog upp det vi hade gjort mot honom i sjuan, på Mimer. Det är svårt att erkänna hur mycket dessa övergrepp, och sadismen, på Mimerskolan har påverkat ens liv. På ett negativt sätt. Svårt att erkänna ens för sig själv. Men minns Kim, vår klasskompis, som inte ville komma på återföreningsträffen, 40 år efter att vi gått ut nian. Hon sade som sanningen var. Vissa saker kommer du aldrig över.

Jag kan inte förlåta mig själv. Jag förlorade min självrespekt. Istället har jag levt vidare med ett ständigt närvarande ursinne och ett självförakt. Så än en gång: fick jag göra om det hela så skulle jag ha gått matchen. Även om den hade blivit blodig och blodet hade varit mitt.

 

Men tjejerna då?

Jag har ingen fullständig lösning på någonting. För då lärarna svek – de inte bara valde att titta bort utan deltog själva i övergreppen (badhuset) – kan ingen elev på 15 år presentera någon lösning. Men jag vet en sak: redan i mellanstadiet ingicks det överenskommelser om ”beskydd” där jag och Linn beskyddade två mindre grabbar (det var mest på skoj, men beskydd fick dom, mot alla utom mot Linn och mig). Och jag hade hellre dött än låtit Heinz behandla Linda som ett stycke kött. Och då vår slöjdlärare tafsade på tjejerna i vår klass, inne i materialrummet, behövde en tjej bara söka efter en killes blick så kom vi till undsättning och ställde oss demonstrativt i dörröppningen till materialrummet och stirrade på lärardjäveln.

Det fanns hjälp att få. Men tyvärr gällde detta bara för vissa.

 

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: den 19, 24 och 29 augusti samt den 10 och 15 september.

På Mimer fick du välja – slås blodig eller rulla en halv kilometer i snön fram till ÖK. Jag borde ha stoppa Heinz – men svek

Hur upprätthåller du din mänskliga värdighet?
Ska du låta dig slås blodig – eller ska du gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du finns? Inför en stor publik. Hur upprätthåller du din mänskliga värdighet efter att du har gått ned på knä – efter denna omänskliga förnedring? Hur klarar du av att leva vidare: Inför andra. Inför dig själv?

Du var för ung för att kunna formulera dessa frågor. Men du var inte för ung för att, sedan chocken och smärtan klingat av, oroa dig för hur dina kompisar skulle reagera. Skulle de ta avstånd från dig. Eller skulle de söka upp dig och säga att den där Heinz borde dödas? Och hur skulle HON reagera? Hon du var kär i. Skulle hon dra sig undan. Dra sig undan för att du var en fegis som inte hade slagits? Du kunde inte veta.

 

Min kompis tvingades rulla på marken, från Mimer, runt det som idag är Navet, över ÖK och ett halvt kvarter till
Jag märkte att något ovanligt var på gång eftersom så många elever gick i en så tät klunga och var så högljudda. Det jag ska berätta hände i åttan. Det var då som Heinz vansinne slog ut i full blom. Han hade etablerat sitt terrorvälde i sjuan. Åtminstone över oss andra sjundeklassare. Men i åttan räckte inte detta längre. Det var då han började ställa oss killar inför ett ”omöjligt” valet: att bli slagna blodiga – eller gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att vi fanns. Eller både och. Och helst inför en så stor publik som möjligt. Detta skolår inleddes hösten 1967 och avslutades våren 1968.

Situationen gjorde att jag och den ena av mina bästisar ”Linn” hade ingått en allians som innebar att vi strävade efter att aldrig gå mer än en meter ifrån varandra vid farliga tider och på farliga platser. Det vill säga då vi riskerade att träffa på Heinz. Min allians med Linn inkluderade inte Sam. Jag vet inte varför. Jag och Linn brukade träna tillsammans. Jag och Sam brukade tävla om vem som fick högst betyg. Speciellt i historia. Vi brukade spela ”Risk” och diskutera andra världskriget. Men i åttan drog jag mig undan från alla killkompisar. På fritiden. Det var inget medvetet beslut. Det var ett resultat av att jag var ihop med Linda. För att vara i högstadiet räckte vårt förhållande väldigt länge. Vi blev ihop i mars i sjuan och höll ihop ända till någon gång på hösten i nian efter valet (som vi nervöst lyssnade på tillsammans i radion). Så under hela åttan, då många andra killar skaffade moped – som de trimmade och sedan greps av polisen för – umgicks jag huvudsakligen med Linda.

Den där dagen fick det plötsligt stor betydelse att alliansen inte omfattade Sam. Jag minns inte om Linn var med. Jag minns bara det sjuka och skräckinjagande övergrepp som jag såg. Sam låg på marken framför fötterna på Heinz. ”Helvete”, tänkte jag. Sedan insåg jag att Sam inte låg framför fötterna på Heinz. Det hela var mycket värre än så. Sam rullade framför fötterna på Heinz! Han hade tvingats ned på marken, som var täckt med snö, eftersom detta utspelades i februari eller i mars 1968.

Min kompis tvingades sedan att rulla från baksidan av Mimerskolan, över Skolgatan, rakt ned efter Västra Kyrkogatan (inte Östra som i ÖK) ända fram till Nygatan, sedan tvingades han svänga, fortfarande liggande på marken, och fortsätta att rulla i snön längs efter Nygatan ända fram till ÖK, sedan över ÖK, och vidare ett halvt kvarter ytterligare längs efter Nygatan tills vi var framme vid ”matan”. Alternativt uttryckt: Sam tvingades att rulla från Mimerskolans baksida, runt den gamla grusplanen där äventyrsbadet Navet nu är beläget, över ÖK och sedan ett halvt kvarter till. I snö som var blöt. För tyvärr lyste solen den dagen. Om jag minns rätt. Och allt utspelade sig inför en mycket stor och mycket högljudd publik.

Jag följde efter i ett chocktillstånd.

Det enda riktiga hade varit att gå ifatt pöbeln – bestående av Heinz, hans skrikande fan club, och alla andra högljutt nyfikna – för att tränga sig fram för att sätta stopp för det mest utdragna och förnedrande övergrepp jag någonsin har sett med egna ögon. I en skola. För även om jag just då nästan bara umgicks med min tjej Linda så var Sam och jag fortfarande bästisar. Vi gick i samma klass och diskuterade ständigt: musik, andra världskriget och allt mer om Vietnam. Det var min skyldighet att hjälpa honom. Det övergrepp han utsattes för var oacceptabelt. Det kunde vara fysiskt skadligt. Men främst var det psykiskt skadligt. Jag borde ha satt stopp för detta även för att kunna bevara min egen självrespekt. Och för att visa alla andra på Mimer att det fanns någon djävla gräns. Men jag svek. Jag svek Sam, mig själv och alla andra.

Heinz skulle inte ha klarat sig mot mig och min andra bästis Linn. Som var övernaturligt stark. Heinz försökte därför aldrig slåss med någon av oss. Inte så länge Linn och jag höll ihop. Heinz skulle, troligen, inte heller ha klarat sig mot mig och Sam. Om vi hade resonerat ihop oss först. Eller skulle han det. Det var en öppen fråga. Hade jag försökt att sätta stopp för det som utspelade sig hade vi fått svaret. Det hade också varit detsamma som att utmana Heinz makt över skolan. Det hade kunnat jämföras med en titelmatch.

Jag visste att Heinz saknade spärrar. Sam visste också att Heinz saknade spärrar. Alla visste det. Han var ibland beväpnad med en kniv av typen butterfly. Så även om jag hade försökt stoppa övergreppet mot Sam, inte för att ta kontroll över skolan, så hade detta oundvikligt utvecklats till en maktkamp. För om Heinz hade förlorat mot mig och Sam hade han också förlorat kontrollen över skolan. Sedan spelade det ingen roll att varken Sam eller jag hade en tanke på att själva försöka ta över efter Heinz. Vi ville bara gå ut högstadiet, så snabbt och enkelt som möjligt, för att komma in på gymnasiet. Men Heinz skulle ha gjort vad som helst för att behålla sin kontroll över skolan. Heinz var beredd att slå den sönder och samman som försökte stoppa övergreppet och därmed utmana hans kontroll över skolan.

 

The ”summer of love nådde aldrig Mimer
Det slår mig, när jag skriver detta, att i TV-programmen om 1960-talet brukar året 1967 förknippas med begreppet ”The Summer of Love”. Beatles legendariska LP-skiva ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” gavs ut den sommaren. Det var 50 år sedan. Men stämningarna från ”The Summer of Love”, som hade sitt epicentrum i hippiekvarteren i San Francisco, nådde aldrig fram till Mimer.

 

I slutänden var jag ensam om beslutet – och för feg
Jag hade velat hålla ett krigsråd tillsammans med mina bästisar Linn och Sam. Vi hade behövt ställa oss frågan om vi var beredda att slå Heinz sönder och samman. Men Linn var inte där. Men det hade troligen räckt om jag och sam hade kunnat hålla ett krigsråd. Jag hade velat höra om han ansåg att vi skulle ta striden. Om vi båda var beredda att gå för fullt från allra först slaget för att slå Heinz sönder och samman. För det var exakt vad Heinz skulle göra – när han insåg att hans makt över skolan stod på spel. Vi behövde också värdera styrkan hos hans fan clubb. Var Sam var överens med mig om att vi kunde bortse från den? (För mig framstod individerna i denna inte som något hot, de var bara fega kräk). Men ett krigsråd var omöjligt. Sam var en vintergata bort. Rullandes på marken. Framför Heinz skor. Han visste inte ens att jag var i närheten. Han låg på marken, med sitt inre i uppror, och tänkte på hur han skulle överleva. Vad skulle han annars ha kunnat tänka på?

Jag insåg att i slutänden var det jag som måste ta beslutet om titelmatchen själv. Jag var tvungen att springa fram och ställa mig, öga mot öga, framför Heinz. Sedan måste jag skrika åt Sam ”upp för fan, det får vara nog nu, vi tar den djäveln en gång för alla”. Jag fick lita på att Sam var tillräckligt OK för att komma upp snabbt och med på noterna.

Jag borde ha tagit initiativet till matchen. Oavsett konsekvenserna. Sams liv hade blivit bättre. Mitt också. Och många andras.

 

Därför vilade ansvaret på mig
”Varför ställer du dessa krav på dig själv”, tänker kanske någon som kanske tycker att jag gör mig märkvärdig. ”Sam hade väl lika stor anledning att ställa upp för sig själv som du hade”. Ni som tänker så har inte tänkt. Ni har inte haft snart 50 år på er att ångra er. Ni anser kanske inte heller att våld är rätta sättet att lösa en sådan konflikt på. Så ni försöker hitta en utväg åt mig – och därmed åt er själva. Kanske?

Men tänk nu efter. När Sam tvingades ned tittade han sig garanterat omkring först. Han ville försöka behålla sin mänskliga värdighet. Och ändå inte slås sönder och samman. Han letade, som alla andra jag sett, efter en allierad. Exempelvis mig. Men han såg ingen. Han var helt ensam. Därför hamnade han på marken. Med eller utan hjälp.

Men när jag, däremot, kom och såg det pågående övergreppet kunde jag utgå ifrån att jag inte skulle behöva slåss ensam. Om jag hade valt att stoppa övergreppet skulle Sam ha stigit upp. Då hade vi varit två. Det är därför som jag hade ett så mycket större ansvar än Sam. Ett ansvar som jag svek.

Och när det gäller våld. Hur tror ni att det går till att stoppa ett pågående övergrepp av denna art från en person som Heinz? Genom att gå fram och säga: ”Min vän, har du tänkt på att det finns olika sätt att lösa konflikter på, det går även att tala med varandra?” Problemet med detta var att Heinz ville skapa konflikter. Han ville inte lösa konflikter. Han ville slå andra blodiga. Eller förnedra dem. Eller både och. Helst inför en så stor publik som möjligt.

Det fanns ett enda sätt att stoppa detta övergrepp som byggde på Heinz överlägsenhet vad gäller styrka och på hans större villighet att använda våld. Och det var genom att mobilisera en lika stor styrka. Minst. Och genom att använda lika mycket våld. Minst.

 

Jag har aldrig kommit över mitt svek
Därför var det jag som skulle ha utmanat Heinz. Det är inte så farligt att få en smäll på käften. Däremot är det farligt att bli sparkad i huvudet om du ligger. Som Sam gjorde. Men Heinz hade inte kunnat spöa mig värre än vad boxaren Björn kom att göra sommaren 1969. Ett och ett halvt år senare. Hade jag försökt stoppat den här psykiska misshandel, och det fysiska övergreppet, hade kanske inte bara Sam anslutit sig. Kanske hade även andra slutit upp. För Heinz blev mer och mer hatad.

Hade jag vetat vad jag vet nu, att mitt svek mot Sam skulle komma att sammanfatta all skit under hela min tid på Mimer, och dessutom allt annat under alla nio år i grundskolan, och förgifta mitt liv, så hade jag absolut utmanat den djäveln. I mina ögon förtjänade han att dö. Men jag svek. Och detta kom att innebära att jag, i mina ögon, var nästan lika dålig som Heinz. Jag var en svikare.

Heinz hot mot Linda förde mig en viskning i från titelmatchen
Det felaktiga i mitt beslut underströks en kort tid därefter. Detta var alltså i åttan då heinz blev vansinnig. han började även ge sig på tjejerna. Först en hand mellan benen. Då tjejen skrek, och försökte slå undan hans hand, flyttade han snabbt sina båda händer till tjejens bröst. Och tryckte till. Detta utspelade sig cirka tio meter från dörren till lärarrummet. Under en rast då lärarna kom och gick. Men lärarna såg inget – och fick heller aldrig veta vad Sam hade utsatts för. Varken från honom själv eller från någon annan. Detta visar hur lite dessa lärarna betydde.

Till baka till hotet mot Linda. Jag stod vid mitt skåp och kunde se att Heinz gav sig på var tredje, eller var fjärde, tjej. Speciellt de som såg ut som Linda. Och nu kom hon intet ont anandes, leende mot mig, fram mot Heinz. Jag slängde blixtsnabbt in böckerna och skolväskan i mitt skåp och läste. Allt medan adrenalinet sprängde sig fram genom kroppen. Tillsammans med rädslan. Men rörde Heinz så mycket som ett hårstrå på Linda blev en titelmatch oundviklig. Jag skulle få slåss. Ensam. Och jag skulle förlora. Blodigt. Men sådana var de oskrivna reglerna. Du försvarade din tjej mot övergrepp. Oavsett konsekvenserna. Och Linda var värd allt detta. Och så mycket, mycket mer.

 

Ska du slåss trots att det blir ett blodigt nederlag?
Eller ska du gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du finns. Inför publik?
Hur upprätthåller du sedan din mänskliga värdighet – efter att du har gått ned på knä – efter denna förnedring?
Klarar du av att leva vidare: Inför andra. Inför dig själv?

Går frågan till mig så har jag ett svar.

Jag höll ju på att tvingas gå en titelmatchen för att skydda Linda – strax därefter. Sju månader senare fanns Linda inte längre kvar i mitt liv (inte på samma sätt, även om jag alltid kommer att minns henne med glädje). Men Sam och jag håller ännu regelbunden kontakt. Vi diskuterar fortfarande allt. Musik och politik.Jag skulle ha gått matchen. Kosta vad det kosta ville.

Då jag tog upp frågan med Sam sade han att det inte behövs något förlåt. Han hade kommit över det där. Men jag kan inte förlåta mig själv. Jag förlorade min självrespekt. Istället har jag levt vidare med ett väldigt självförakt. Så än en gång: fick jag göra om det hela så skulle jag ha gått matchen. Även om den hade blivit blodig och blodet hade varit mitt.

 

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: den 19, 24 och 29 augusti samt den 10 och 15 september.

Vägen till våldet på Mimer gick via misshandel av nakna tioåringar i dödsångest – medan lärarna såg på

Nakna med dödsångest
I fjärde klass, i mellanstadiet, skulle vi lära oss att simma. Det var i det lilla gamla gröna badhuset som låg i närheten av Scharinska villan, och som höll på att spränga hela kvarteret i luften, när klorgas läckte ut. Vi gick då på Sofiehemsskolan. Jag tror att det fanns två parallella klasser för varje årsklass. Så vi killar hade sammanslagen gympa med killarna från den andra fyran och tjejerna hade sammanslagen gympa med sin parallellklass. När vi skulle lära oss att simma for killarna ned till badhuset, medan tjejerna hade ett ”läsämne”, som exempelvis matte. Och då tjejerna for ned för att lära sig simma var det tvärt om. Killarna hade matte. Lycklig var den som inte behövde åka ned till badhuset. För där nere gick många barn sönder.

Ångesten började redan med lukten av klor. Än idag får jag ångest av klorlukt. Du som läser detta ska veta att jag kommer ihåg det hela som igår. Det började på hösten 1963. Samma höst som John F. Kennedy sköts till döds i Dallas, Texas, USA. En hel värld sörjde. Även vi småglin på Sofiehemsskolan sörjde. Jag och lång-Tore talade med varandra om mordet. Han sa något om att Kennedy måste ha lidit eftersom han sköts i huvudet. Jag svarade att min pappa hade sagt att världen hade förlorat en stor ledare, men att Kennedy, som tur var, inte behövde plågas. Just eftersom han blivit skjuten i huvudet. Vi var tio år då. Och vi led. Men mest på grund av badhuset.

Vi skulle ta av oss kläderna. Detta var normalt. Men det var i en ålder då könsmognaden satte in. För vissa tidigare än för andra. Och alla glodde på de övriga. Sedan fick vi gå genom duscharna. Detta var normalt. Men i en ålder då könsmognaden satte in. För vissa tidigare än för andra. Och alla glodde på de övriga. De flesta, alltså alla, försökte att skyla sig med en eller med båda händer. Även i duschen. Men lärarna tvingade oss att att använda tvål vilket gjorde det omöjligt att skyla sig inför de övriga. De gloende. Jag undrar än idag: Varför fick inte vi killar ha badbyxor på oss. Och varför fick inte tjejerna ha en baddräkt på sig. Ska det vara så förbannat svårt att fatta vad effekten blir om vuxna tvingar barn att vara nakna inför varandra. I denna ålder. Och dessutom i samband med en aktivitet som för många var så ångestladdad. Var ni idioter? Var ni sadister? Ni som ansvarade för skolan och dess simundervisning.

Situationen var otroligt pinsamt. Efter duschen fick vi sitta på träbänkarna inne i själva rummet där den lilla simbassängen fanns och vänta på att få hoppa i. Och bara för att du som läser detta ska förstå hur extra obeskrivligt hemskt utsatta vi var ska jag berätta något som du redan vet. Men som du säkert inte tänkt på i ett sammanhang som detta. Det är så att även pojkar på tio år kan få ett ofrivilliga ”stånd” vid olämpliga tillfällen. Kanske på grund av rädsla. Jag tror inte att det går att uttrycka, i ord, vilken känsla av utsatthet som detta skapade för de som hamnade i denna belägenhet på badhuset. För ungar djävlas alltid med varandra. Men nakna på badhuset var skyddslöshet total. Så om någon större ville djävlas med någon mindre, som försökte skyla sig, så blev effekten obeskrivlig. Jag saknar de rätta orden för att kunna beskriva hur det kändes för de mest utsatta i samband med besöken på badhuset.

Det var lika hemskt för tjejerna. Även de skulle vara nakna. Totalt nakna. Ojämnheten i könsmognad, och gloendet, fanns i samma utsträckning bland tjejerna. Jag vet hur svårt många av dem led. Och tjejerna hade två ställen att skyla. I denna situation av total utsatthet skulle vi sedan lära oss att simma. Nakna på alla lektioner under två terminer. Varför fick inte vi killar ha badbyxor? Varför fick inte tjejerna ha baddräkter? Jag har aldrig träffat någon elev, inte av idag, inte i min egen ålder, som utsatts för det som drabbade oss. Det handlade om ett rent övergrepp. Ni som var ansvariga – och organiserade simundervisningen för barn, och ni lärare som lät det hela ske – ska veta att jag aldrig kommer att förlåta er. Det spelar ingen roll om ni lever eller är döda. Jag förlåter er aldrig.

Sedan skulle vi ned i bassängen på den delen där alla ”bottnade”. Även de kortaste. Vi fick en träbräda som flöt – och som hade ett namn som skulle vara skojigt. Jag ville såga sönder denna djävla bräda. Sedan var det tänkt att vi skulle hålla oss i brädan och sedan börja simma ut på den djupa delen av bassängen där ingen bottnade. Det förekom säkert några förövningar i den del av bassängen där alla bottnade. Men det minns jag inget av. Vissa var så rädda för den djupa delen av bassängen, där de inte bottnade, att de inte kunde tala om annat i bussen på vägen till badhusen. Och det var väldigt många som inte kunde somna kvällen innan.

Själv minns jag den förnedrande nakna utsattheten som det värsta. Men jag vet att mitt helvete var mindre hett än de flesta av mina klasskamrater. Jag hade nämligen redan lärt mig simma. Mamma ville alltid att jag skulle ha en fördel i förhållande till mina jämnåriga. Ibland drev hon mig mycket hårt. Men där, i vattnet på badhuset, då skräcken lyste ur ögonen på så många andra småkillar, blev jag plötslig oändligt tacksam mot mamma.

Jag hade lärt mig att simma rätt långt under vattnet, med ögonen öppna, redan då jag var sex år. Då var allt en lek. Det var däremot ingen lek då jag lärde mig att simma ovan vattnet. Det gjorde jag under sommaren innan jag skulle börja i fyran. Simlektionerna sabbade stora delar av mitt sommarlov. Och då var jag sur på mamma för att hon tvingade mig att ta simborgarmärket i Sörmjöle havsbad. Det var alltid kallt där. Och vågigt. Vi höll ju till i havet. Vid ”examenstillfället” blåste det extra mycket, varför vågorna var extra höga, och det var endast 12 grader i vattnet. Jag hade dessutom feber. Men efter allt elände med simlektioner som sabbat sommarlovet krävde jag själv att få avlägga provet och få detta förbannade simborgarmärke. Tjurig som jag var. Så påhejad av mormor, som cyklade med mig till simskolan varje dag, lyckades jag simma så långt som det krävdes.

Och nere i vattnet, i det gröna äckliga badhuset, kände jag plötsligt en oändlig tacksamhet mot mamma. Jag visste att jag kunde dyka rakt ned i den djupa delen i bassängen, från andra våningen om jag så ville, och sedan simma under vattnet i minst tio meter, för att elegant dyka upp ur vattnet och blixtsnabbt ta mig upp från kanten. Om jag ville. Det var en ren barnlek. Min kompis Sam var ännu bättre på att simma än vad jag var. Han kunde ryggsim och vann, simmandes på rygg, den simtävling som vi tvingades delta i på badhuset innan vi gick ut fyran. Min andra bästis Linn kunde också simma, tror jag. Men de övriga! De övriga drabbades av svår dödsångest då de kom ut i den djupa delen av bassängen. De var, naturligtvis, rädda för att drunkna. Nakna!

Och i denna totala utsatthet, fyllda av dödsångest för att drunkna, och skam för sin nakenhet, var eleverna inte särskilt mottagliga för instruktioner om hur det går till att simma. Många var gråtfärdiga, med munnarna hårt sammanpressade som i kramp, och med kramp även vad gällde tankeverksamheten. Dödsångest och förnedring skapar helt enkelt inte den optimala situationen för inlärning. De som gillar svart humor skulle kunna säga att många av mina klasskompisar saknade flyt dessa dagar. Det var så vi skämtade om denna period. Efteråt. Många år efteråt.

Medan lärarna och andra vuxna såg på – eller själva deltog i övergreppen
Allt utspelade sig medan lärarna såg på. Eller medan lärarna själva deltog i övergreppen. Sedan hade vi överdjävulen själv, badmästaren, som ledde ”simundervisningen”. Han var inte exakt den bästa pedagog som världen skådat. Jag minns att han höll i en lång stång av lättmetall, med en ögla längst fram, som var menad att använda för att rädda oss i från att drunkna. Men badmästaren hittade nya användningsområden för metallstången. Då det var min tur så simmade jag glatt ut i den djupa delen av bassängen. Utan den djävla träbrädan. Till badmästarens missnöje. ”Du ska inte simma som en groda”, skrek han. ”Först ska du sparka utåt-bakåt med benen, sedan pressa ihop benen samtidigt som du håller armarna rakt fram och glider på vattnet. Först därefter ska du föra armarna bakåt. Men du gör allting samtidigt, som en groda”. Jag mins att jag hatade honom för hans skrikande. Hatade honom. Men eftersom jag inte alls var rädd för vattnet, eller för den djupa delen av bassängen, eller för att få huvudet under vattnet, kunde jag uppfatta vad badmästaren sa. Och förstå. Så jag kunde förfina mitt simsätt.

Men många andra, för ångestladdade för att förstå instruktionerna, fick lära känna metallstången på ett sätt som jag inte tror att den var menad till. De blev slagna i huvudet med stången! Av badmästaren. Detta skedde mitt framför ögonen på våra förrädare till lärare. Den förnedrande utsattheten i att tvingas uppträda naken inför sina jämnåriga var inte nog. Dödsångesten för att drunkna var inte nog. Till detta kommer att vi tioåriga barn, både pojkar och flickor, blev slagna i huvudet med en stång av lättmetall. Hur kunde vuxna, lärare och andra, tillåta att detta hände?

Ute i Sörmjöle havsbad skulle våra föräldrar ha dränkt simläraren, om han försökt sig på något liknande, och efteråt sagt till polisen att han var sadist. Skulle simläraren i Sörmjöle ha försökt få oss att ta av kläderna skulle han också ha blivit dränkt, av våra föräldrar, för sitt osunda intresse för nakna barn. Så hur i helvete kunde detta ske på ett kommunalt badhus med våra egna lärare närvarande? Vad var det för fel på er?

Då stången var av lätt metall dog ingen. Ingen drunknade heller. Men en av mina bästisar på lågstadiet, Britt-Marie, kunde aldrig sova nätterna före besöken på badhuset. Dessutom fick hon stopp i magen och tvingades uppsöka lasarettet för detta. Britt-Marie var, som antytts, inte alls den enda som inte kunde sova natten före besöken på badhuset. Nästan alla som jag har kontakt med från den tiden känner fortfarande stark olust, eller ren ångest, när de känner doften av klor. För vissa har det till och med varit riktigt svårt att gå till badhuset tillsammans med sina egna barn. Jag känner själv alltid starka olustkänslor då det luktar klor. Det berodde inte för att jag var rädd för att drunkna. Det berodde på förnedringen.

Jag tror att vi åkte till badhuset två gånger i veckan under hela fjärde klass. Bussen luktade av äpplen, klor – och ångest. Mest av ångest. Till slut var det någon förälder som talade med vår klassföreståndare, och som i sin tur förde budskapet vidare, till badmästaren. Denne barnplågare fick höra, försiktigt, av vår lärare att han måste ta det lite lugnare med oss. Jag tror att det var Britt-Maries pappa som ringde till vår klassföreståndare. Det var bra. Och badmästaren slutade med att slå oss i huvudet med stången. Men han blev inte mer förstående inför den dödsångest som vissa elever aldrig kom över under hela det år som tortyren till ”simundervisning” varade. Det är Sofiehemsskolans lärare som jag håller ansvariga för detta. Och badmästaren. Och alla andra kräk till vuxna som var inblandade. Ni både såg och deltog själva. Umeå hade behövt mer civilkurage även på den tiden!

Säkert är det många som tänkt att nu tar han väl i, den där Hägglund, då han skrev rubriken till detta blogginlägg. ”Vägen till våldet på Mimer via misshandel av nakna tioåringar i dödsångest – medan lärarna såg på”. Men jag skulle ha skrivit ”medan lärarna deltog”. Allt som jag skrivit är sant. Och jag hoppas att du läser vidare om hur det kunde gå till på Umeås skolor. Jag skriver främst för de som var med på den tiden. Jag skriver för att betala av på den skuld som jag har. För jag var med och gjorde andra illa.

De små tennsoldaterna
Jag anser att övergreppen mot oss började redan i lågstadiet. Då vi var sju år. Redan i första klass tvingades vi ställa oss upp bredvid vår trämodul – stol och skrivbord i ett stycke – och stående vänta på att få tillåtelse att besvara våra lärarinnors frågor. Och vi fick förbli stående, medan våra klasskamrater skrattade, om vårt svar hade varit felaktigt. Vi fick förbli stående, med blossande kinder och ett inre i uppror, till dess att fröken gav oss tillåtelse att sätta oss ned. Denna tillåtelse att sätta oss ned fick vi först efter att någon annan elev, som fröken valt ut, hade delgett klassen det rätta svaret. Under den tid som du stod upp, ensam inför hela klassen och ensammast i hela världen, medan alla skrattade åt din okunnighet, var du oerhört oskyddad. Men vi följde order. Vi stod i givakt som små tennsoldater. Fulla av smärta. Vi var bara sju år då vi började att drillas. Det var på hösten 1960. Den höst då John F. Kennedy valdes till USA:s president. Vi var små, och så oskyddade, att vi var nakna. Bildligt talat. Och ändå älskade vi våra lärarinnor. Detta var en verklig paradox.

Aldrig på dass under rast  på tre år
Den insikt jag anser mig ha fått är denna: när vi kom till Mimerskolan i sjuan, 13 år gamla, hade vuxenvärlden i form av lärare och annan skolpersonal, redan försuttit sin chans. För många av oss hade lärarna och övrig skolpersonal straffat ut sig. De svek som jag beskrivit var fruktansvärda. Den hämnd som vi tog – på varandra, på lärarna och på ting som gick att förstöra (exempelvis på matvaror, hushållsapparater och porslin) i ämnet hemkunskap – var också fruktansvärd. Vi fick fyra kvinnliga lärare att bryta ihop under två terminer. Vi hade hemkunskap redan i sjuan på den tiden (osmart). Det krävdes en femte, kvinnlig, lärare för att orka med oss fram till slutet av vårterminen då hemkunskapsundervisningen var avslutad på högstadiet. Om vuxenvärlden velat ha verkligt inflytande på oss under högstadiet hade de behövt göra något långt tidigare än i sjuan. Men jag uppfattade aldrig att lärarna ville ha något inflytande på hur vi behandlade varandra. De titta alltid bort. Därför gick allt fullständigt åt helvete i högstadiet.

För att förstå något av den brutalitet som präglade vardagen på högstadiet ska jag avsluta detta blogginlägg med att berätta om killtoaletten. Brutaliteten på Mimer satt nämligen även i väggarna. Den satt inte bara i Holtz knytnävar. Eller, rättare sagt,  brutaliteten fanns i dörrarna. Eller, ännu rättare sagt, i bristen på dörrar! Och detta är bokstavligt. Precis som nakenheten var bokstavlig då vi skulle lära oss att simma i fyran.

Nere på killtoaletten fanns nämligen inga dörrar. Jag avser inte pissränna som ryktet sa att du kunde få ansiktet nedtryckt i, vilket alla var rädda för att få, även om jag aldrig minns att just detta öde drabbade någon. Då jag närvarade. Det jag avser är båsen där vi killar skulle uträtta de toalettbehov vi alla gör sittande. Jag använde båsen själv. Självklart. Det gjorde alla. Men bara under mycket speciella villkor. Det fanns nämligen inga dörrar till dessa bås för toalettstolarna! Det var inte så att någon glömt att köpa in och sätta upp dörrarna. Det var så att det aldrig varit menat att sitta några dörrar för båsen. Det fanns inga gångjärn vid dörröppningen och det hade heller aldrig funnits några!

Så om du satt på dass, med byxorna neddragna, kunde detta ses på fem meters hålls. Minst. Det var fri sikt in. Är det någon som tror att en enda kille gick på dass under rasterna? Fundera på vad som kunde ha hänt om Heinz, tillsammans med fem – tio ur hans fanclub, hade överraskat dig med byxorna bokstavligen nere inne på killtoaletten? Vi som gick på Mimer kunde föreställa oss detta. Mycket väl. Därför gjorde vi allt för att denna situation inte skulle uppstå.

Under mina tre år på Mimer gick jag aldrig på dass under en enda rast. Inte under en kortrast mellan två ämnen. Inte under en frukostrast. Däremot gjorde jag som alla andra killar. I min klass och i andra klasser. Jag räckte upp handen för att få gå på dass under lektionstid. Efter lunch kunde flera killar som räckte upp handen under samma lektioner. Det blev ett ständigt spring. Lärarna blev naturligtvis arga. De trodde att vi djävlades med dem. Det var begripligt. Samtidigt så reagerade de manliga idioterna till lärare aldrig på att det saknades dörrar på killtoaletten då dom någon gång patrullerade denna. Därför förtjänade de inte att få veta sanningen. Vi vågade helt enkelt inte gå på dass annat än under lektionstid.

Bäst var det att gå två och två. Då kunde en hålla vakt medan den andre gjorde sitt, och sedan gällde ombytta roller. Och alltid så snabbt som möjligt. Vi ville inte missa undervisningen. Dessutom fanns alltid risken för att dina fiender kunde dyka upp. Oftast gick du dit ensam. Och det behövde inte vara Heinz som kom. Det räckte med att vilken som helst av dina fiender kom för att situationen skulle ha kunnat bli förödande. För dig. Den som satt med byxorna nere var ett tacksamt offer.

Killtoaletten var en extremt farlig plats.

Röd tråd av naken utsatthet
På Mimer var det inte bara slagen som tog hårdare. Skammen över att bli förnedrad tog väldigt mycket hårdare. Vi var mindre av barn på högstadiet. När jag nu skriver detta inser jag att vi – jag och många klasskompisar – vid mycket tidig ålder hade blivit berövade en stor del av våra förväntningar på vad livet skulle kunna ge. Istället hade vi – redan på låg och mellanstadiet – börjat lära oss att acceptera nästan allt. Trots att skolagan hade klingat bort stegvis på mer moderna skolor, och hade varit totalförbjuden i 1½ år när jag började skolan, agades vi fortfarande under de första åren på Östermalmsskolan. Det var luggar i nackhår och öron, eller ett rapp med trälinjalen över fingrarna, om vi viskade mellan bänkraderna. Eller skickade lappar. Och blev påkomna. Jag har berättat om sadismen och övergreppen i samband med ”simundervisningen. Och i tidigare blogginlägg har jag berättat om hur det kunde gå till på skolgården på Sofiehem. Speciellt då vi kom dit, utifrån, i fyran.

Det var bland annat därför vi hade så lätt att ta till oss de oskrivna reglerna på Mimerskolan om att aldrig blanda in ”plitarna”. Vi befann oss i ett fängelse. Fast hos oss kallades plitarna för lärare. Jag förväntade mig aldrig någon nåd. Bara våld. Från de killar som var större och, ibland, starkare än jag. Och jag förväntade mig absolut inget skydd av lärarna. De fanns inte med i bilden hos någon som jag kände som en faktor när det gällde att stoppa våld och pennalism. Eller det som idag kallas för sexuella trakassioner.

Vi saknade förmågan att förstå att det som drabbat oss på låg- och mellanstadiet var orimligt. Jag tänker på drillen i Östermalmsskolan och på ”simundervisningen” på Sofiehem. Bland annat. Vuxenvärlden, i form av lärare och annan skolpersonal, hade inte bara vänt sig bort ifrån oss. De hade deltagit i misshandeln av oss. Både på Östermalm och på Sofiehem. Både mentalt och fysiskt.

Heinz maktställning på skolan berodde därför inte endast på hans styrka. De vuxna, lärare och vaktmästare, kunde ju ha stoppat honom. Men som jag tidigare har skrivit: Lärarna hade helt enkelt inte med saken att göra. De hade inte med brutaliteten som pågick mellan lektionerna att göra. De hade inte heller med brutaliteten under lektionstid, som på gympan och på hemkunskapen, att göra. De vuxna på skolan, lärare och vaktmästare, hade straffat ut sig själva för länge sedan i mina och andras ögon. I mina redan på mellanstadiet. De vuxnas, lärarnas och vaktmästarnas, regler gällde inte. Det var våra regler som gällde. Även om det var Heinz som skapade våra regler. Det tog mig lång tid att inse detta. För mig gällde dessa oskrivna regler under lång tid. Långt efter tiden på Mimer. Skulle du rädda dig undan måste du träna styrka och bilda en allians. Och under min lumpartid utmana folk på verkliga slagsmål. Farliga slagsmål eftersom dessa då hade ägt rum i kroppsligt fullvuxen ålder. Mellan killar som övat närstrid.

Från offer till förövare
Det vi varit med om tidigare innebar därför att lärarna inte längre var något alternativ då vi kom till högstadiet på Mimer. Och utsattes för det råaste våldet dittills. Inte undra på att det var självklart att vi accepterade de oskrivna lagarna om att aldrig blanda in lärarna. Vi tog istället hämnd på lärarna. Som kollektiv. Det fanns lärare som slapp undan. De som visste att sätta sig i respekt. Men annars gällde samma regler för en lärare som för en elev. Den som visade tecken på svaghet var det ute med. Utom för plugghästarna. Dessa trakasserades visserligen, men ganska förstrött.

Av sms och mail, som jag har fått sedan jag har börjat skriva om högstadiet på Mimer, har jag förstått att de flesta tjejer inte hade det lika djävligt som vi killar. Detta gällde alltså för de flesta tjejer. Men det är ingen tröst för Kim, som inte ville komma på vår återföreningsträff, trots att det gått 40 år. Du kanske inte tror mig Kim, men jag vet att jag är så ledsen, och jag vet att detta även gäller för andra – både killar och tjejer – för det lidande vi utsatte dig för. Jag hoppas att du kan förlåta mig. Oss. Även om vi inte förtjänar det.

Jag skrev nyss att jag aldrig förväntade mig någon nåd.

Bara våld. Det som sedan hände, steg för steg, slag för slag, själva förvandlas och började förtrycka andra. Det hände mig och det hände många andra. Efter ett par år på Mimer spöade du själv upp killar. Ibland för att inte åka ned i hackordningen. Ibland för att du inte gillade någon. Och för att du hade hade upptäckt att du kunde vinna slagsmål. Och därför började vissa andra se på dig med rädsla. Visserligen blev ingen någon ny Heinz. Men för de som var rädd för att gå förbi dig i korridoren var det en klen tröst att det fanns de som hela skolan var rädda för.

Det fanns en röd tråd genom hela min grundskola. Den handlar om utsatthet. Denna utsatthet var ibland så total att den omvandlades till nakenhet. Och jag har försökt beskriva att denna nakenhet inte endast var bildlig. Ibland var nakenheten även bokstavlig.

Dödslekar mot ångest som terapi
Vissa av oss förvandlades alltså från offer till både till offer och förövare. Och det är svårt att leva detta. Det har visat sig oändligt mycket svårare än vad jag trodde då vi gick ut nian. Jag trodde att vi hade lämnat Mimer bakom oss. Men istället började en sanslöst destruktiv tid i mitt liv. Och i många andras. I min krets, vars ryggrad bestod av killar från Mimer, började vi spela våra egna varianter av ”rysk roulette”. Rysk roulette innebär att du sätter ditt eget liv på spel i andras närvaro, ofta på en fest, och med alkohol med i bilden.Jag ska återkomma till dessa spel.

Jag kan inte lägga skulden på andra. Jag måste ta på mig den största delen av skulden själv. Det är därför det som hände är så svårt att komma över. Eller omöjligt att komma över. Sanningen är den: jag kan aldrig förlåta mig själv. Som jag skrivit tidigare: Skuggan av Mimer är väldigt lång.

Jag har länge försökt undvika att berätta om mitt svek mot Sam. Jag har skrivit att det ska komma, vid flera tillfällen, men varje gång har jag backat. Jag har inte förmått mig att publicera det jag skrivit. Men förhoppningsvis har jag ändå berättat något av värde på vägen. Men jag ska stiga upp tidigt i morgon. Och titta igenom det hela en sista gång. Sedan ska jag lägga ut det. I morgon lördag.

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: 19, 24 och 29 augusti samt den 10 sept.

 

Vi lämnade helvetet på Mimer 1969. Fyrtio år senare träffades klassen för att fira detta. Men du kom inte. Detta är till dig.


Detta blir min fjärde berättelse om grundskolan. Och den tredje som handlar om just Mimerskolan.Varför skriva detta just nu? Jag har försökt tidigare. I radion. Jag skrev till Sveriges Radio våren 2010 och bad att få berätta min historia i radioprogrammet ”Sommar” det året. Jag skrev att mitt högstadium, en vanlig grundskola under andra halvan på 60-talet, hade varit lika hemsk som filmen Ondskan. Men folket på radion verkade enbart roade över att en icke-kändis ville få programtid. Skälet till att jag gjorde ett första försök att berätta om det jag upplevt, och som jag aldrig kommer att bli fri ifrån, var att en av tjejerna inte ville komma till vår klassåterförening hösten 2009.
Elevträffen 40 år efter att vi lämnat Mimer.
Vi som höll i arbetet med att spåra och organisera alla från gamla 7F – den klass som börjat tillsammans hösten 1966 – och vars stomme bestod av killar och tjejer som hållit ihop ända sedan tiden på Sofiehemsskolan, fick en väldig respons. Vi nådde nästan alla. Och vi fick ett fantastiskt gensvar. Det var några som inte kunde komma och som djupt beklagade detta. Men det var alltså en tjej som inte ville komma. Hon hette Kim Ulvéus. När Anki berättade detta för oss andra – vi var två tjejer och två killar i kommittén plus Kerstin på distans – blev vi alldeles tysta. Både killar och tjejer på 56 år.Jag mindes att det var svårt att se på de andra tre vid bordet. Vi visste alla. För en stund kände vi oss förlägna för varandra. Och skamsna. Tiden hade hunnit ikapp oss.Vi hade varit vedervärdiga mot Kim. Vi killar hade på ett handfast sätt förvandlat hennes liv till ett helvete. Snöbollar var bara en metod. Vi hade markerat att hon inte tillhörde gemenskapen på ett fysiskt sätt. Tjejerna hade frusit ut henne. Det hade varit deras metod att visa Kim att hon inte utgjorde en del av gemenskapen. Därför satt vi tysta, alla fyra i kommittén, då Anki gav beskedet om att Kim inte ville komma. Jag vet inte vad de andra fyra hade gjort mot Kim. Jag visste bara vad jag hade gjort. Men vi visste alla att vi bar på en kollektiv skuld. Det var en fruktansvärd stund. Den varade inte länge. Det gör sådan stunder sällan. Det är ett av minnets trick. För det kan kännas som om smärtsamma ögonblick varar i en evighet.Vi i kommittén träffades på fiket intill Filmstaden och det var full rulle där inne. Folk var högljudda och sprang omkring. Jag tror även att musiken spelade. Allt var en djävla kakafoni. Men för mig försvann hela världen för en stund. Det slog mig återigen, hur fruktansvärt Kim måste ha lidit, och att smärtan fortfarande fanns kvar hos henne. Hon ville inte komma.

De av oss som inte hade gjort henne illa, aktivt, hade inte försvarat henne. Eller så hade de stött bort henne. Trots hennes utsatthet. Vår skuld var verkligen kollektiv. Därför satt vi tysta, alla medvetna om sin del av skulden, som plötsligt blev så brutalt tydlig. Kontrasten gjorde det hela värre. För de som ringt runt, jag och de övriga, hade alla fått en sådan positiv respons. Majoriteten av klassen kunde komma till vår återförening. De hade alla varit positiva. Glada. Till och med jätteglada. Över initiativet och över möjligheten att åter träffa de övriga. Och de som inte kunde komma till återföreningsfesten hade varit påtagligt ledsna över detta. Vi i kommittén hade känt oss ordentligt uppskattade. Kerstin, som hade värvat mig till kommittén, och som själv inte bodde kvar i Umeå, men som hölls informerad av oss andra, var också glad. Och så, mitt i alla denna glädje, detta Nej från Kim.

Det finns ett uttryck på engelska, som ofta sägs av någon av huvudkaraktärerna i en film, exempelvis när de fått höra att deras partner har varit otrogen med en nära vän vilket gjort att filmkaraktären drabbats av en chock. Uttrycket lyder: ”I didn´t see that one coming”.

Men när Anki redogjorde för de hon ringt, och slutligen kom till Kim, var det som om taket ramlade ned i huvudet på mig. Men först hängde taket löst. Och hotfullt. För jag minns att jag hann tänka ”måtte hon ha sagt Ja till att komma – så jag får en chans att be henne om förlåtelse”. Jag tror faktiskt att jag slutade andas när Anki kom till Kims namn. Men taket ramlade ned. För Kim ville inte komma. ”And I did see that one coming”.

Mina minnen gick till gågatan. Samma gågata som idag. Just sedan du gått över Vasagatan i riktning mot Rådhustorget. Vi ska strax dit.

Med minnet som källa.
Innan jag går vidare vill jag reda ut en sak. Jag vet att minnet är en opålitlig källa. Minnet tar fasta på fragment av ens egna minnen samt av andras (berättade) minnesfragment. Och ur denna samling av fragmentariska minnen lägger hjärnan ett sorts pussel. Men inte nog med det. Hjärnan accepterar inte tomrum. Så då minnesfragmenten inte räcker till för att skapa en logisk helhet så fyller hjärnan själv ut tomrummen. Därför är verkligheten sällan eller aldrig som vi minns den. Även för de av oss som, liksom jag, har ett smärtsamt bra minne var verkligheten sällan som vi trodde.

Det har visat sig att saker som jag varit bombsäker på har varit felaktiga när jag kollat olika händelser mot fakta som ibland finns tillgängliga. Eller när jag jämför mina minnen med andras. För även om andra oftast accepterar min version, eftersom jag ofta minns mycket mer och mycket tydligare än andra, så är inte ens mitt minne pålitligt. Minnet spelar oss ständiga spratt.Minnet ljuger!

Men den känsla som lever kvar kring händelserna på Mimer ljuger inte.

Förödmjukelser som inte går att komma över.
Vi killar löpte risken att inför alla elever på hela skolgården – också inför den du var kär i och inför dina bästa kompisar – tvingas gå ned på knä, knäppa händerna och sedan be om ursäkt för att du var så djävla ful (eller så djävla dum). Antingen det eller slås blodig. Och det var heller ingen lögn att du var rädd för detta ögonblick, även om ögonblicket aldrig kom, under hela skoldagen. Speciellt under åttan. Vi levde under ett ständigt hot. ”Mimer, I hate every inch of you”. Vår version av Johnny Cash´s låt ”San Quentin”. Det var så vi såg skolan – som ett fängelse.

Detta minne är inget spratt. Ingen lögn. Vi är för många som kommer ihåg samma sak. Det var så det var. Det var just så outhärdligt djävla hemskt det var. Och som jag skrivit tidigare, vare sig du ville det eller inte – och du ville det verkligen inte – blev du en del av detta pennalistiska förtryckarsystem. Heinz Rogersson styrde. Och vi andra, som var något att räkna med vad gällde storlek eller styrka på gymnastiken, utgjorde delar av pyramiden under Heinz. Vi var tvungna att slåss för att inte åka ned i hackordningen – och då omvandlas till ett lovligt byte för ”alla”. För att förhindra  att detta skedde fick andra, oskyldiga killar, betala. Men du var ju också oskyldig. Så bättre att du skaffade dig ett rykte som hårding, på oskyldigas bekostnad, än att bli ett lovligt byte för alla. Jag kan inte beskriva det som hände på annat sätt än att det ägde rum en allmän brutalisering. Vi blev både offer och förövare. Och lärarna de blundade. Ständigt.
Det kollektiva minnet från Mimer är pålitlig källa. Men vissa minns inte, eftersom de slapp dras in, och de ska vara lyckliga för det.
Även vissa tjejer fick betala. En del då och då. Andra trakasserade på regelbunden basis. Kim var en av de oskyldiga som trakasserades regelbundet. Minnet ljuger inte heller när det gäller Kim. Vi hade haft ett öknamn på henne redan på Sofiehemsskolan. Hon hade utvecklats, kroppsligt, tidigt. Som Heinz. Men hon hade inte stora muskler. Kim hade stora bröst. Detta fick hon lida för. Men om en tjej hade stora bröst var detta oftast något positivt. Få saker var mer spännande i  sjuan (och på mellanstadiet). Brutaliteten letade sig alltid fram, den tog sig alltid något uttryck. Kärnan var, kanske, att Kim var för troskyldig, för öppen och sårbar, och att hon i denna fruktansvärt brutala miljö straffades för just detta. Kanske straffades hon för sin öppna blick som verkade tro det bästa om alla. Jämt. Och då blev hennes bröst något att driva med. En annan tjej kunde ha haft en rad beundrare för samma, tidigare, kroppsliga utveckling.

Människojakt på gågatan.
Det var vinter och vi gick troligtvis i åttan. Det var sannolikt i februari-mars 1968. Vi såg Kim med en kille (som jag tror) var ett par år äldre än henne. Detta utspelade sig sannolikt under en frukostrast kopplad till en håltimme. Så vi hade tid att dra runt på stan och härja. När vi såg Kim med killen på gågatan såg hon lycklig ut. Den ett par år äldre killen såg också lycklig ut. Vi som kom var ett killgäng från 8F. Åsynen av en Kim som gick där med en kille och såg lycklig ut skapade ett sorts ursinne som för mig, idag, framstår som om det kommit samtidigt för oss alla. Men en av oss kan ha tagit på sig ledarrollen. Någon vrålade Kims öknamn och flocken av killar böjde sig alla ned, som på kommande, och kramade snabbt en snöboll.

Sedan utspelade det sig en människojakt på gågatan. Kims ansikte förvandlades. Hon såg förtvivlad ut. Killen såg bara förvånad ut. Snöbollarna var redan i luften, på väg mot dem, och vi rörde oss nu framåt samtidigt som vi hade plockat upp mer snö och höll på att krama denna till nya snöbollar. Pang, pang, pang. Snöbollarna missade sina mål men smällde i marken. Då förvandlades även killens ansikte. Vi såg skräck. Och Kim försökte få honom att skynda sig därifrån. Men ingen börjar tokspringa direkt. Ingen går ned på knä, knäpper händerna och ber om ursäkt för att du finns till direkt heller. Människor försöker upprätthålla någon form av mänsklig värdighet. Så länge som möjligt. Men vi var som en kavalleripluton som började i skritt, för att sedan övergå till trav. Och vi var nu mycket närmare. Så andra salvan avfyrades. Och nu träffade en del av snöbollarna. Kim och killen började springa. Vi hade på ett tidigt stadium sett att han inte var någon hårding. Han var rädd. Och räddare blev han. Liksom Kim. Här blir mitt minne suddigt. Men jag är nästan helt säkert på att det hela övergick i galopp. I vild galopp.

Både Kim och killen sprang. För livet. Och hälften av oss följde efter. Vissa av grabbarna var riktiga ”hardhitters”. De kastade hårt. Halva styrkan förföljde Kim och killen, skrikande bland annat hennes öknamn. Vuxet folk vek undan. Vi var sannolikt en skräckinjagande syn. Jag tror att Kim och killen räddade sig in i en affär. Troligen sprang de in på Tempo. Ungefär där Utopia nu ligger. Vem fan trodde Kim att hon var. Vi bestämde vem som fick vara lycklig eller inte. Och hon tillhörde inte de som skulle vara lycklig. Ingen tänkte den tanken. Inte på detta tydliga sätt. Men ändå var det så vår reaktion hade varit. Hennes lycka hade väckt ett sorts ursinne. Jag tror även att vi senare frågade ut henne om vilken djävel hon gått omkring med på stan. Och hon fick veta att killen såg förbannat ful ut.

Jag är rädd att vi förstörde något fint. Mellan dom två. Jag är rädd för att hon hittat någon hon aldrig hade kunnat hitta på Mimer på något annat ställe. Och jag är rädd för att vi skrämde bort honom. Från henne. Jag vet inte. Jag vet inte om de var ett par. Men jag är rädd för att vi förstörde något fint. Jag hoppas att jag har fel. Men jag tror att det var just detta som vi åstadkom. Och det är svårt att laga något åt någon. Exempelvis 49 år senare. Times waits for no one. Inte heller på den ångerfulle.

Allt detta kom över mig då vi satt inne på fiket. Hela denna episod, som sannolikt slog sönder något fint, tog bara ett par sekunder att minnas inne på fiket tillsammans med de övriga i kommittén. Jag frågade Anki om jag fick ringa till Kim, säga att jag var ledsen och säga att det skulle betyda mycket för oss alla om hon kom. Anki var tyst en stund och sa sedan: ”Det är nog bäst att jag sköter kontakten med henne. Men  jag tror inte att hon kommer”. Anki var ledsen. Vi var alla ledsna.

Återföreningsfesten blev en succé.
Folk kom långväga ifrån. En kille som gått i en parallellklass till oss, och härstammade från tiden på Sofiehem, bad att få komma. Vårt initiativ hade spridit sig i vissa kretsar. Och visst fick Leif komma. Självklart. Min tjej under större delen av min tid på Mimer kom också. Hennes leende var lika vackert då, 2009, som det varit då vi blev ett par i sjuan på våren 1967. Det var överväldigande. Fantastiskt. Vi hade bland annat en tävling med musikfrågor baserad på låtar som legat på Tio i topp-listorna på den tiden. Och en av mina två bästisar, Linn, fotade och fick gamla foton av andra som han kopierade till alla.
”Ja. Fast ännu värre”.
Ett par veckor efter återföreningsfesten åkte jag hem och hälsade på hos Linn. Vi kom att prata om våra olika klasskompisar. Slutligen kom Kim upp. Vi satt och tittade på ett gammalt klassfoto där Kim var med. Linn frågade mig vad vi hade sett för fel på henne. Han sa ”hon ser ju så snäll och trevlig ut. Söt också”. Jag tror att fotot var från femte klass och därmed från mellanstadiet på Sofiehemsskolan. Vi talade plötsligt som om vi fortfarande gick på mellanstadiet.
”Jag vet inte” svarade jag. Ärligt. Linn och jag pratade lite till, kring olika personer och deras öden – vissa var döda, en av killarna hade tagit livet av sig – men Kim fanns kvar i luften. (Kim hade även varit närvarande under klassens återföreningsfest, hos vissa av oss, i sin frånvaro). Slutligen uttalade Linn försiktigt hennes öknamn och sa, liksom prövande, till mig: ” var vi verkligen så djävliga mot henne”?  Jag svarade, återigen ärligt: ”Ja. Fast ännu värre”.
Jag tänkte på människojakten på gågatan.
I mars förra året tog mitt liv plötsligt en ny vändning.
Det var detta som gjorde att jag måste göra ett nytt försök att berätta om alla outhärdliga minnen från Mimer. Den person som jag lever tillsammans med drabbades under våren i fjol av en smärta och av en sorg, så plötslig och ofattbar, och allt annat förtärande, att jag insåg att jag trots allt aldrig förstått hur hårt sorg kan drabba.
Jag vet att tiden på Mimer påverkat vem jag blev, och vem jag är, än idag. Jag är märkt av Mimer. Jag föraktar mig själv och ursinnet ligger alltid väldigt nära ytan hos mig. Jag har spelat rysk roulette med mitt liv vid så många tillfällen att jag borde ha varit död. Speciellt under min tid som knutte. Har du haft fyra motorcyklar har du även haft många tillfällen att ta chanser som du inte vet om du kommer att klara. Medvetet. Gång på gång på gång. Hade jag inte börjat arbeta politiskt och fått en väg att kanalisera allt självförakt och allt ursinne vet jag inte hur det hade gått. Men min partners sorg och förtvivlan fick mig att inse att det fanns de som måste ha drabbats ännu hårdare av Mimer än mig.
Det tog mig oerhört hårt att Kim inte kom. Detta bekräftade allt som jag själv kommer ihåg. För henne hade inte hotet kommit utifrån, från Heinz och hans fanclub, och allt helvete som fanns i väggarna på Mimerskolan. För Kim fanns hoten i den egna klassen. Vi var de som hade förgiftat hennes liv. Jag skulle vilja be Kim om förlåtelse, på mina egna vägnar och på många andras vägnar. Jag vet att jag kan tala för andra när det gäller detta.

Kanske kan jag, genom att berätta om Mimer, och därmed bryta något av denna äckliga tystnadens kultur som så ofta råder i Sverige, kanske göra något för någon? Kanske. Jag vet att jag har en skuld att betala. Jag vet att andra har en skuld, inte bara till mig utan till många andra, som också gick på Mimer. Men hur de handskas med denna skuld råder inte jag över. Det jag vet är att jag måste försöka betala av på min skuld. Även om detta är fåfängt. För i många fall är det försent. Men efter att ha sett denna omätbara sorg, vid min sida, insåg jag att det var ett måste att försöka. Försöka betala av något.

Sedan jag börjat berätta om Mimer har folk hört av sig.
Det handlar om människor som jag inte träffat sedan jag gick ut Östra gymnasiet 1973. Jag har även fått mail från Norge. Och kommentarer från en ort på amerikanska västkusten med orden ”jag minns det som igår”. Dessa kontakter har alla en av två saker gemensamma: de handlar om folk med minnen från Mimer. En kille har också velat berätta om hur outhärdligt det kunde vara även på andra högstadier i Umeå.

Så jag fortsätter skriva.På måndag om mitt svek mot Sam. Jag kommer aldrig över att jag svek den andre av mina två bästisar (Sam) då han hade behövt mig som allra mest. Mot Heinz. Sam och jag borde ha gjort ett försök att befria skolan från denne djävul vid detta tillfälle. Men jag svek.  Jag har föraktat mig själv för detta i snart 50 år. Men även för att jag var en av dom som gjorde Kim illa. Och spöade andra för att inte själv åka ned i hackordningen.
Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: 19, 24 och 29 augusti.

Rikspolischef Dan Eliasson har brutit mot lagen när han försett ett privat företag med hemlig information. 1 Står höga ämbetsmän över lagen, 2. Kan dessa sättas i fängelse?

Jag håller tillbaka två blogginlägg:
Det första är mitt svar till Anders Forss. Senast påstod Forss att han inte behöver fakta då han debatterar med mig. Mitt löfte till Forss är dock att jag ska presentera fakta – både i form av ekonomi och juridik – samt analysera hans debattmetod,

Jag tvingas än en gång be om ursäkt för att jag håller tillbaka min berättelse om tiden från Mimerskolan. Av allt jag bloggat om har berättelserna från högstadiet mött allra störst intresse. Och av alla blogginlägg jag skrivit har inget varit viktigare för mig. Även detta håller jag tillbaka. Då vi lämnade Mimer var vissa trasigare än andra. Själv har jag inte kommit över det som hände, inklusive min egen roll, under de 50 år som gått. Men det fanns de som drabbades hårdare än mig. Av respekt för de vars liv jag tror slogs i spillror väntar jag med att publicera nästa del till på lördag. Detta för att kunna gå igenom det jag skrivit ett par gånger till. När det gäller åren på Mimer måste jag göra mitt yttersta, av respekt mot alla som drabbades.

*                      *                      *                    *                     *                     *

Det var Ekot på Sveriges Radio som avslöjade att rikspolischefen Dan Eliasson år 2015 fattade ett beslut om att ge ett privat företag tillgång till hemlig och känslig information.

Det privata företaget fick tillgång till Polisens personal- och lönesystem. Detta gav dels företagets anställda kunskap om hur Polisen arbetar. Dels fick företagets anställda även tillgång till enskilda polisers namn, personnummer, lön, resor, meriter och arbetsscheman, men också uppgifter om närmaste anhöriga inklusive barnen! För en enskild polis och de närmast anhöriga måste detta vara rena mardrömmen. För polisverksamheten som helhet måste mardrömmen, om möjligt, vara ännu värre.

Eliasson bröt mot Säkerhetsskyddsförordningen genom att strunta i den kryptering av uppgifterna som Försvarsmakten kräver. Detta för att spara tid och pengar. Agerandet från denne höge statlige ämbetsman påminner väldigt mycket om agerandet från Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren. Hon bröt mot en rad lagar – just för att spara tid och pengar. Detta innebar att såväl sekretessbelagd som hemlig information med stor sannolikhet hamnade i felaktiga händer. Detta beskrevs som att hennes agerande hade skadat ”rikets säkerhet”. Samma uttryck har använts för att beteckna effekterna av rikspolischefens agerande.

De skador som Maria Ågrens brott åstadkom jämfördes med den skada som spionen Stig Bergling åstadkom under 1970-talet. Stig Bergling dömdes till livstids fängelse. Maria Ågren fick sparken som generaldirektör och måste böta 70 000 kr – en bagatell i sammanhanget.

I en debattartikel på Svt Nyheter skrev Inga-Britt Ahlenius, känd som ”Miss Fearless” för sitt kompromisslösa arbete mot korruption på FN:s internrevision, bland annat följande med anledning av IT-skandalen. Efter att ha betonat det olyckliga i den förändrade lagstiftningen rörande tjänstefel uttryckte sig Ahlenius på följande sätt: ”Om den gamla lydelsen hade varit kvar är det väl sannolikt att generaldirektören Maria Ågren hade kunnat ställas till ansvar för tjänstefel och därmed riskerat en fängelsedom”.

Vi måste också påminna om att mellan dessa två skandaler, vad gäller sekretessbelagt och hemligt material (vilket inte nödvändigtvis är samma sak), orsakade av generaldirektören på Transportstyrelsen samt rikspolischefen har även ett tredje sekretesshaveri ägt rum. Det handlar om att Fortifikationsverket skickade ritningar över tusentals svenska militärbyggnader till Kina för digitalisering via en upphandling åren 2012-2013 hos ett företag med det ”förtroendeingivande” namnet Åkej AB.

I vissa delstater i USA finns det något som kallas för en ”three strikes law”. Det betyder att en person, efter två allvarliga brott, automatiskt drabbas av ett fängelsestraff på mellan 25 år och livstid då personen begår ett tredje brott.

I Sverige har vi nu sett tre uppseendeväckande skandaler – i vissa fall t.o.m. jämförbara med spioneri och som definitivt inneburit livsfara för enskilda individer – på, i tur och ordning, Transportstyrelsen, Fortifikationsverket och Polismyndigheten. Detta leder till följande två frågor:

1. Står höga ämbetsmän över lagen?
2. Kan dessa sättas i fängelse?

Det räcker inte med fördömanden från olika politiska partier och mer eller mindre rubbade ursäkter från brottslingarna i fråga. För att få slut på dessa skandaler krävs minst två saker: a) New Public Management måste upphöra, och b) någon av dessa ansvariga brottslingar måste sättas i fängelse.

”Ställ dig på knä, knäpp händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful”. Mitt Mimer hösten 1967.

Heinz Rogersson utövade en brutalitet jag aldrig sett varken tidigare eller senare i mitt liv. Visserligen såg jag honom aldrig ge sig på någon liten plugghäst. De personer jag såg honom ge sig på var, till att börja med, oss killar och de större av oss. Men även om hans offer tillhörde de större och starkare var de så gott som försvarslösa. Jag ska återkomma till tjejerna i ett annat blogginlägg.

Heinz var tidigare kroppsligt utvecklad än oss andra. Han var inte väldigt lång men tillhörde de längre. Däremot var han väldigt muskulös redan i sjuan. Och mycket stark. Jag vet eftersom vi hade gymnastik tillsammans. Han måste ha gått i den parallellklass som vi i 7F hade gymnastik med, killarna med den andra klassens killar, och tjejerna med den andra klassens tjejer. Samtidigt kan jag inte svära på detta. Heinz Rogersson försvann från skolan under nian efter ett otal illdåd. Kanske hamnade han i OBS-klassen under resan genom Mimers tre årsklasser. Jag vet inte riktigt eftersom jag gjorde allt för att hålla mig undan honom. Det jag däremot kan redogöra för är vad han gjorde mot andra killar som jag hade koll på. Och hur detta påverkade mig. Jag var själv ingen ängel. Det fanns få änglar på Mimer. Däremot var det gott om djävlar.

Heinz verkade leva för att förnedra andra. Och i åttan blev han helt vansinnig – i mina ögon. De killar jag såg honom ge sig på under sjuan och åttan tillhörde själva de större och starkare. Men ingen var i Heinz division. Kroppsligt var han en ung man medan vi andra var småpojkar. Men detta var långtifrån allt. De flesta av oss har spärrar. När vi slogs höll vi oss till brottning eller till kroppsslag. Det finns något som tar emot när det gäller att slå någon rakt i ansiktet. För att bryta den spärren måste något speciellt ha hänt som rättfärdigar detta. Som att du själv har fått en smäll på käften. Så var det inte för Heinz. Han saknade den spärren.

För dig som sällan eller aldrig slagits i grundskolan, eller senare, låter säkert min ”saklighet” väldigt främmande. Men jag måste vara ”saklig” för att orka skriva detta. Det handlar om år som jag aldrig kunnat glömma och som gör att jag fortfarande bär på ett raseri och ett självförakt. Varför skriver jag detta och varför just nu? Jag ska återkomma till detta senare.

”Ställ dig på knä, knäpp händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful”!

Exakt så var det Heinz sa till de helt oförstående killarna, i hans ålder, på Mimers skolgård. Det var på den stora skolgården som vette mot vad som idag kallas ”vänortsparken”, och som låg mellan själva skolbyggnaden och Kungsgatan. Det var där nästan alla elever höll till. Vi var många som försökte gömma oss på olika ställen inne i skolan, eller hitta en anledning att ta rast på baksidan, mot den gamla fotbollsplanen där badet nu ligger. Men det var på framsidan som 90 procent eleverna höll till mellan lexionerna. I sjuan var vi 6 parallellklasser. Det måste ha varit så eftersom jag gick i 7F (det fanns inget G). Jag gick även i 8F. Det blir tolv klasser. Jag tror att vi var cirka 25 elever i varje klass. Jag vet inte hur många niorna var. På den tiden kunde du sluta efter åttan och börja jobba. (Snygga Barbro gjorde det). Till detta kom de killar som gick på Tekniska gymnasiet. Åtminstone i sjuan. De höll till i baracker som låg mellan själva Mimerskolan och det som idag är P-huset Nanna. Poängen är att det var ganska många som såg din förnedring. Och de som inte såg fick höra om den ryktesvägen.

Jag slapp uppleva denna valsituation. Jag ska strax berätta varför. Men en av mina bästa kompisar slapp inte. Och jag svek honom. Jag har föraktat mig själv sedan den dagen. Jag ska ta upp detta i ett annat blogginlägg.

Som jag minns det slog Heinz andra killar mest på kroppen, brottade ned och hotade oss under sjuan. Och det kunde jag leva med. Detta var vad jag, och många i den krets av killar jag tillhörde (som kom från Sofiehemsskolan) var vana vid. Fast slagen var tyngre och gjorde mer skada i högstadiet, speciellt när de levererades av Heinz. När jag tänker på vad som hände i efterhand var det som om Heinz etablerade sitt herravälde över skolan under sjuan. Men i åttan räckte inte detta för honom. Det var då som han började han slå ned folk på allvar. Med träffar i ansiktet. Och med att tvinga andra killar att förnedra sig på ett sätt som ingen varit med om tidigare. Eller ens hört talas om.

Jag inser, återigen, att detta kan låta väldigt främmande och ”sakligt”. Men jag kan inte berätta om jag inte håller känslorna så långt borta som jag bara kan. Därför denna stundtals sakliga ton. Men för mig började våldet på skolgårdarna, i omklädningsrummen och på toaletterna redan under lågstadiet, eskalerade under mellanstadiet och slog ut i fullt raseri under högstadiet. Så fysiskt våld var, och är, inget främmande för mig. Inte så att jag slåss. Men jag tror att jag förstår mig på våldets natur.

Valet mellan att ställa sig på knä, knäppa händerna och säga ”jag ber om ursäkt för att jag är så djävla ful” mitt på skolgården, inför den du är kär i, eller inför dina bästa kompisar, är inte kul. Faktiskt är det ett helvete. Jag tror att du får men för livet. Det går helt enkelt inte att glömma.

Alla såg lika oförstående ut när de ställdes inför valet att gå ned på knä eller slås blodiga.
Båda alternativen är, till en början, otänkbara. Det är inte roligt att bli slagen blodig, utan skrämmande. Mer än skrämmande. Det andra alternativet, att gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful – i närvaro av hela skolan – är overkligt. Ingen som börjar grundskolan tror sig bli ställd inför en sådan situation. Det du talade om, med kompisar och föräldrar, var vilka ämnen som skulle bli en pest och om de definitivt spännande tjejerna på högstadiet. Du tror inte att du någonsin kommer att tvingas till ett sådant val. Men på hösten 1967 på Mimer i Umeå var detta val en brutalt påtaglig realitet. Du tänkte på risken att bli slagen blodig, eller tvingas stå på knä inför bödeln Heinz, på vägen till skolan, under skoldagen och på vägen till och från ”matan”. Och som kille besökte du aldrig toaletten – om du behövde sitta ned. Aldrig. Du kommer aldrig över det val som Heinz gav dig. Eller dina kompisar. Det påverkar ditt liv. Troligen mer än du vill erkänna. Ens för dig själv. Personen som plötsligt dök upp framför dig och, med våldet lysande ur ögonen och i röstens tonfall, gav dig dessa två otänkbara alternativ var inte ens din fiende. Du visste självklart vem han var. Han hette Heinz, och var den som styrde skolgården, killtoaletten och korridorerna (när lärarna inte såg – och lärarna var alltid blinda). Och du hade inte gjort honom något för att försättas i denna situation med två ofattbara alternativ.

Jag tror att Heinz valde sina offer efter två kriterier.
Som sagt: han gick på andra som var stora eller såg starka ut. Eller, om du hade gymnastik med Heinz som jag hade, var bra i idrott. Det första inslaget var att det var lite av en merit att spöa dig. Eller genom att förnedra dig om du lät dig skrämmas ned på knä. Det andra kriteriet var att Heinz kände på sig din svaghet. Din mentala svaghet. Du var inte beredd att slåss med honom för att försvara dig. Han insåg att du skulle låta dig bli slagen. Eller bli förnedrad. Eller både slagen och förnedrad. Även om du hellre ville slåss, än att gå ned på knä med knäppte händer, visste ingen var gränsen gick för Heinz. Ingen visste om det fanns någon gräns för hur mycket våld Heinz skulle komma att utöva. Hade han någon spärr över huvud taget? Denna oberäknelighet gjorde honom ännu mer skrämmande. Så Heinz slog, eller tvingade ned killar på knä, och skapade ett formidabelt skräckregemente på Mimer.

Den som fick de två alternativen hamnade alltid i ett chocktillstånd.
Först kunde ingen fatta att han hörde det han hörde. Och försökte skratta bort det. Men ett kroppsslag rådde bot på detta. Sedan försökte ofta offret snacka sig ur situationen. Men en ytterligare smäll rådde bot även på detta. Sedan gick vissa ned på knä direkt. Andra försökte slåss. Fast halvhjärtat. Eller mycket halvhjärtat. Eller spelade slagsmål. Jag minns en kille som varken tillhörde min klass eller den parallellklass som vi hade gymnastik med. Han försökte slå tillbaka mot Heinz med en sorts scarf många killar hade. Jag glömmer aldrig denna gest. Jag har sett den om och om igen under hela mitt liv. I mitt huvud. Jag förstår nu att gesten var skrämmande – i sin kombination av desperation och svaghet. Killen hade inte en aning om vad gesten skulle resultera i. Låtsasslaget med låtsastillhygget visade att han inte ville ställa sig på knä men att han inte heller vågade slå. Fäktandet med en tygbit ökade endast blodtörsten. När scarfen nuddade Heinz ansikte skrattade han. Killen var rätt stor, men det riktigt lyste svaghet, och offer, om honom. Heinz slog, tror jag, både mot kroppen och ansiktet. Och sedan gick killen ned på knä. Han knäppte händerna och bad om ursäkt för att han var så djävla ful. Hans förnedring var total. Vad spelade det sedan för roll hur det hade gått på provräkningen, som det hette, när du inte kunde tänka på något annat än denna obeskrivliga förnedring.

Vad gjorde vi andra på den skolgård som vid dessa tillfällen förvandlades till en gladiatorarena. Med publik, fast utan nåd. Det fanns huvudsakligen två grupper av åskådare. Den grupp jag hörde till var den som måste följa med i vad som hände i hack-ordningen på skolan. Vi visste att vi själva kunde hamna i denna valsituation. Men vi kunde även tvingas att slåss med någon annan. Det fanns en pyramid under Heinz. Och varken du ville det eller inte blev du en del av pyramiden – eller hackordningen – på skolan. Du måste vara beredd på att tvingas slåss mot andra än Heinz. Du kunde tvingas delta i riktiga slagsmål där utgången var oviss. Så min krets måste vara där för att ha koll på andra som måste vara där för att hålla koll på oss. Den andra gruppen på gladiatorarenan var Heinz hejarklack. Eller fanclub. De som uppmuntrade honom. Vissa blev kompis med Heinz. Jag vet inte hur. Men de blev det och hängde på. Hans kompisar blev fler när det drog ihop sig till slagsmål. Eller, rättare sagt, till ensidig misshandel.

För när Heinz gav sig på någon var vi alla för rädda för att gripa in. Och glada över att det inte var vi som stod där. Ibland drabbades offret av både och. Det var straffet för att du inte valt knästående med knäppta händer snabbt nog. Och då stod offret där, på knäna, blodig i ansiktet och med tårarna rinnande efter att ha bett om ursäkt för sin fulhet. Eller för att han var så djävla dum. (Heinz visste att variera sig). Jag tror aldrig att det självförakt som sådana situationer skapar går över. Det kunde krossa killar mentalt. Det kunde också skapa farliga killar.

Stor T har jag berättat om tidigare. Han och jag hade haft ett kurr (brottning) på Sofiehemsskolan. Han var ju kompis med grabben som kört in en cigarett i kinden på mig, i fyran, då jag var ny på Sofiehemsskolan. Stor T hade en egen, mindre, hejarklack. Eller fanclub. Det var därför endast en tidsfråga innan Heinz skulle ”klippa” Stor T. Jag blev vittne till händelsen. Vi hade just kommit ut från ”matan”. Den låg i första huset på andra sidan ÖK, i korsningen ÖK och Norrlandsgatan, på en innergård. Där fanns inga lärare som rastvakter. Endast mattanterna. Och dom var ingen rädd för. Jag gillade inte Stor T. Han slog en av mina bästa kompisar – Sam – i magen nedanför trappen till Mimers huvudingång. Det var ett hårt slag som träffade perfekt mitt i solar plexus. Min kompis höll på att gå ned för räkning, men höll sig uppe, och log. Obekymrat. Det är så du slipper få nästa slag. En av skolgårdens mest värdefulla lärdomar. Visa aldrig svaghet. Aldrig. Aldrig. Aldrig.

Jag hade ingen anledning att tycka synd om Stor T. Han försökte ofta mucka gräl med mig och min krets. Men saknade både Heinz styrka och mentala brutalitet. Stor T hade som sagt ett eget rykte att försvara. Men jag tyckte synd om Stor T. Just då. Hans ansikte genomgick precis samma förändringar som alla andras. Först förvåning och sedan skräck. Därefter försöket att snacka sig ur situationen vilket avbröts av den fysiska smärtan som följer av ett kroppsslag. Detta var så nära huvudmatchen som det gick att komma. Just då. Men det var ingen match. Stor T valde att ta ett antal slag och sedan falla. Inte utslagen. Men som en hund som böjer på nacken inför ”the top dog”. Han låg framför fötterna på Heinz. Detta var tecknet på undergivelse. Alla visste att ryktet skulle sprida sig fort. Heinz var inte ensam. Ett mindre antal ur hans fanclub var med. Som vanligt. Även jag skulle sprida ryktet genom att varna killarna från min krets. Heinz var väldigt farlig då. Det gällde att vara på helspänn.

Heinz bar även kniv på skolan. Om jag minns rätt var det en butterfly. Han kunde skära bort en bit hår från andra killar. Både från de som han spöat. Och från killar som bara råkade stå nära honom på skolgården. Jag fick intrycket att han gjorde det av två skäl. Den som inte protesterade genom att börja slåss accepterade. Och VEM skulle börja slåss med Heinz – beväpnad med en kniv? Jag fick också intrycket av att det var en sorts souvenir. Han hade tagit din skalp.

Skälet till att jag aldrig ställdes inför valet mellan att stå på knä eller bli slagen blodig, var att jag, och den andre av mina två bästa kompisar, gjorde upp en plan. Vi kan kalla min kompis för Linn. Han var, möjligtvis, lika stark som Heinz. Linn var faktiskt övernaturligt stark. Stor T skulle inte ha haft en chans mot Linn. Men Linn ville inte slå någon rakt i ansiktet. Inte jag heller. Varken Linn eller jag skulle ha klarat oss mot Heinz. Men tillsammans skulle vi det. Det visste vi. Det visste även Heinz. Vi hade ju gymnastik ihop. Planen gick ut på att jag och Linn alltid skulle hålla ihop under varje rast. Jag tror att vi nästan aldrig var mer än en meter ifrån varandra på rasterna under hela åttan. I alla fall inte när vi befann oss i trakter där Heinz kunde tänkas dyka upp. Och vi gick nästan alltid till och från ”matan” tillsammans.

Trots det höll det på att gå illa för mig vid två tillfällen.
Den ena gången överraskade Heinz mig ensam i omklädningsrummet strax innan en gymnastiklektion skulle börja. Jag hade dragit benen efter mig. Heinz tvekade inte. Med ett par snabba steg var han framme och tog struptag. Han kramade åt, hårt, men på sidorna om halsen där musklerna sitter. Och trots att jag inte var kraftig på överkroppen, då, hade jag en mycket kraftig hals. Heinz var inte expert på strypning. Om han hade satt tummarna på struphuvudet hade det gått illa. Nu grep jag tag i hans armar och höll emot för allt vad livet var kärt. Mina hals- och armmuskler mot hans armmuskler. Vi stod i denna ”omfamning”, jag vet inte hur länge, en halv minut kan vara en evighet. Plötsligt dök gymnastikläraren upp. Heinz och jag saknades på uppställningen. Detta räddade mig. Jag minns att Heinz flinade. Flinet betydde att detta bara hade varit ett test. För att se vad jag gick för. Om jag skulle bryta ihop och börja gråta. Eller kämpa emot. Jag hade kämpat. Jag hade varit mentalt förberedd. Förr eller senare skulle jag kunna hamna i en sådan här situation. Hade du gymnastik med Heinz regelbundet, ett par gånger i veckan, kunde du både spela handboll i samma lag som honom, vilket var positivt, men du var också i närheten av honom på farliga ställen som omklädningsrummen. Och det var inte positivt alls. Bäst var det när Heinz skolkade. Det gjorde han ofta.

Den andra gången var när jag trodde Heinz skulle ge sig på min tjej Linda. Hade Heinz gjort det hade det gått riktig illa. Då skulle det ha blivit en strid på liv och död. Min död. Jag återkomma även till detta. Någon kanske undrar varför ingen gick till lärarna. Sanningen är att jag aldrig ansåg dom vara ett alternativ. Det känns konstigt idag när jag tänker på det. Med tanke på allt som hände. Men dom var verkligen aldrig ett alternativ. Kanske för att de alltid tittade bort. Kanske för att det fanns oskrivna regler för killar som tillhörde det skikt som måste slåss, åtminstone då och då. Och jag hörde till dom.

Hederskoden sa att en kille som jag måste dö i strid för att försvara sin tjej. Även om det var mot Heinz. Samma hederskod sa att jag aldrig skulle kunna gå till en lärare och beklaga mig. För något. Jag kände ingen som ens talade om att vända sig till lärarna. Ju mer jag nu tänker på saken desto säkrare blir jag. Vi hade oskrivna regler. Du tjallade inte för lärarna. Mimer var som ett fängelse. San Quentin. På många sätt.

Tyvärr lämnade min och Linns uppgörelse, om ömsesidigt beskydd, min andre kompis Sam oskyddad mot Heinz. Med katastrofala konsekvenser.

Fortsättning följer

Detta var det andra blogginlägget från min tid på Mimer. Det första publicerades 25 aug. Jag har fått mycket respons. Bland annat i form av privata e-mail och privata sms. De förblir privata. Gamla kompisar har hört av sig. För detta är jag mycket, mycket tacksam.