Nazister agerar åter öppet i Umeå – denna utmaning måste besvaras omedelbart

Antinazister i Umeå måste samlas redan på måndag i en motdemonstration på Renmarkstorget kl 18.00. Detta med anledning av att Nordiska Motståndsrörelsen (f.d SMR) framträdde öppet på Renmarkstorget här i Umeå under lördagen och störde en manifestation mot mödradödlighet, bl a genom att dela ut sin nazistiska propaganda.

Vi minns den senaste gången som Nordiska Motståndsrörelsen framträdde öppet i Umeå. Då hette de Svenska Motståndsrörelsen. Det var lördagen den 7 september 2013. De löpte fullständigt amok, slängde glasflaskor rakt in i folksamlingar där det även fanns småbarn i barnvagn och stötte sina flaggkäppar in i kroppen på folk. Tre umebor fick uppsöka akuten. Den gången slog umeborna tillbaka. Nazisterna stängdes in på gågatan, omhändertogs av polis och fick lämna Umeå med svansen mellan benen. De hämnades senare i Kärrtorp.

När nazisterna nu vågar sticka fram skallen igen, efter drygt tre år, måste vi åter reagera. Snabbt och bestämt. Vi kan aldrig tillåta att närvaron av nazister på Umeås gator normaliseras! Är du antinazist – Slut då upp på Renmarkstorget kl 18 på måndag!

”AK 4, AK 5 – borgar * * * * kan hälsa hem?”

Lugn, kära läsare.
Ni ska få både få en förklaring och en försäkran.

Försäkran.
Jag kommer snart att, på begäran av mina partikamrater, gå till förnyade angrepp på den resglada kulturen i Umeå kommuns förvaltningar och bolag, samt på Region Västerbottens (RV) planer på att ”tynga ned” Landstinget och sjukvården med sin, av bristande demokrati och överdimensionerade byråkrati präglade, organisation.

Men innan jag går en ny match med de som ansvarar för slöseriet inom kommunen och RV är jag tvungen att ge mig på de provokatörer som deltog i demonstrationståget i Umeå centrum vid middagstid på Internationella kvinnodagen den 8 mars.

Först vill jag säga att jag anser att denna demonstration, som organiserades av Tjejjouren, var bra och nödvändig. Gratulerar till en väl genomförd aktion. Även vi var med i tåget. Det är därför som vi måste ta upp frågan om provokatörer.

Vad är en provokatör?

Först har vi de intelligenta provokatörerna. De smyger sig in i en manifestation för att sabotera, och skapa avsmak, för manifestationen. Det kan gå till så här: provokatörerna deltar i en demonstration, exempelvis riktad mot ett orättfärdigt krig, och kastar vid lämpligt tillfälle en sten genom skyltfönstret på en affär som demonstrationen passerar. Tanken är att detta ska tvinga polisen att angripa, och upplösa, demonstrationen. De intelligenta provokatörerna stöder alltså inte demonstrationen de saboterar.

Sedan har vi de mindre intelligenta provokatörerna. Hädanefter kallade Idioterna. Dessa gillar demonstrationen. Men eftersom de är Idioter kastar de ändå samma sten genom samma skyltfönster vid samma tillfälle. Och saboterar därmed demonstrationen på samma sätt. Skillnaden mellan Idioterna och de intelligenta provokatörerna är att när de intelligenta provokatörerna får polisen att stoppa demonstrationen når de sitt mål. Men när Idioterna får polisen att stoppa demonstrationen uppnår de motsatsen till sitt mål. Skälet är att de är Idioter.

Ett gäng provokatörer, modell Idioter, hade tyvärr smugit sig in i det engagerande och nödvändiga demonstrationståget på den Internationella kvinnodagen den 8 mars. Där tog Idiot-provokatörerna upp en talkör som ursprungligen lyder så här (den är författad av andra Idiot-provokatörer).

”AK 4, AK 5 – borgar-asen kan hälsa hem”.

Idiot-provokatörerna ropade en variant på denna talkör i demonstrationståget på Internationella kvinnodagen. De fick med både AK 4 och AK 5 samt ”as som kan hälsa hem”

Som alla förstår var det absolut inte arrangörernas talkör. Istället innebar var ett försök att sabotera för arrangörerna. Sabotaget var utfört av Idiot-provokatörer. De trodde att de stödde demonstrationen. Men denna talkör innebar alltså motsatsen. Den var som en sten genom en glasruta på en affär.

För de som inte gjort värnplikten, och för alla som inte är vana vid provokatörer, ska jag berätta vad den ursprungliga talkören betyder. AK 4 var det automatgevär jag hade när jag gjorde lumpen 1973-74. AK 5 är det automatvapen som svensk militär använder sig av idag. Innehållet i talkören är alltså att borgarna, här betecknade som ”as”, ska skjutas. Gulligt.

Det var Idiot-provokatörer som hittade på ursprungsversionen. Det var Idiot-provokatörer som skrek en variant av denna på Internationella kvinnodagen.

Demonstrationen den 8 mars var nödvändig. Jag beklagar att det smugit sig in Idiot- provokatörer i denna. Jag anser dock att det är viktigt att uppmärksamma den lilla sekt som skrek denna talkör, även om det var det få som lade märke till denna.

Varför? Därför att jag tror att provokatörer (både den intelligenta varianten och Idioterna) kommer att bli allt vanligare här i Umeå. Jag befarar bland annat att det finns ett samband mellan de primitiva stämningar som pressade någon att trycka in knappen på brandlarmet då SD höll sitt möte i Umeå och denna talkör. Det jag talar inte om är ett direkt samband. Jag talar om ett indirekt samband i form av primitiva stämningar.

Umeå terroriserades av s.k. ”militanta veganer” för drygt 20-25 år sedan. Dessa tände eld på bensinstationer och kunde, om övernattningslokalen hade varit befolkad, ha dödat chaufförer på Scans lastbilar. Detta är inget skämt utan dödligt allvar. Dessa Idiot-provokatörer – i förhållande till alla seriösa djurrättsaktivister vars arbete förtjänar stor respekt – släppte ut 5 000 minkar och förvandlade bland annat E4:an söderut från Umeå till en blodig sörja där hemvärnet och jagare fick stå och skjuta mink efter mink samtidigt som minkarna slet varandra (och andra djur) i stycken. Detta var vedervärdigt. Och efter detta dog aktiviteterna från denna typ av Idiot-provokatörer ut. Men listan är lång över de direkt livshotande attentat som dessa hann utföra. Det är därför jag skriver, omständigt och övertydligt, så att även Idiot-provokatörer ska kunna förstå.

Det finns nämligen en resonanslåda för terroristliknande handlingar av den typ som jag beskrivit, och av de talkörer som jag började med, utförda av medelklassens bortskämda barn. Här i Umeå.

Men demonstrationen på Internationella kvinnodagen var bra. Och nödvändig.
All heder till arrangörerna. Vi ses nästa år.

Brandlarm – och brandvägg mot insyn vad gäller 180 miljoner kr rörande färjan Umeå-Vasa

Umeå kommun präglades av brandlarm förra veckan. För mig handlade förra året även om en brandvägg. En brandvägg mot insyn när det gäller VARIFRÅN de 180 miljoner kronorna kommit som färjeförbindelsen Umeå – Vasa hittills kostat (Fas ett). Och till VAD dessa 180 miljoner gått. Jag tillhör de som har försökt få reda på detta – under ett helt år. Utan att lyckas. Om denna absurda situation i Umeå kommun vill jag berätta.

Men först om brandlarm.
I torsdags trycktes brandlarmet in två gånger då SD skulle hålla möte på Väven. Jag bloggade om detta och skrev följande:
”Jag gissar att brandlarmet startades av en enskild individ som jobbar på Väven. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Jag gissar att det var en ”enskild individ”. Jag vet inte utan jag gissar. När detta är sagt vill jag absolut inte peka ut personalen på Väven som skyldiga. Personalen är bra. Men även bland de bästa kan det finnas någon som gör ett misstag någon gång. Som i torsdags kväll.”

Jag har fått frågan om jag vet vem det var och nu håller inne med detta. Men det vet jag inte. Då skulle jag ha skrivit annorlunda. Det jag skrev ska tolkas bokstavligt. Jag vet inte. Jag gissar. Personalen på Väven är bra. Men även bland de bästa kan det finnas någon som gör ett misstag någon gång. Som i torsdags kväll.

Sedan tillbaka till historien om de 180 miljonerna. 

Fas ett i arbetet för en färjeförbindelse Umeå-Vasa har kostat 180 miljoner kr. Under ett år har VD:n på ett av Umeås kommunala bolag INAB (Infrastruktur i Umeå AB) lyckats undvika att besvara våra frågor till VAD de 180 miljonerna har GÅTT. Och VARIFRÅN de 180 miljonerna har kommit. Därför har vi nu skrivit till Umeå Hans Lindberg (Umeå kommuns regeringschef / kommunstyrelsens ordförande). Här följer ett utdrag från vår interpellation som, förhoppningsvis, behandlas nu på måndag.

”Tisdagen den 23 februari 2016 träffade jag och två andra medlemmar av Arbetarpartiet Bertil Hammarstedt, VD för INAB, för att ställa frågor kring transportförbindelsen mellan Umeå och Vasa. Vid detta tillfälle uppgav Hammarstedt att kostnaderna för Fas ett (som då var avslutat) hade uppgått till 180 miljoner. Detta finns i mina anteckningar och i de två andra medlemmarnas anteckningar.

Efter vår pratstund med Hammarstedt bad vi att få två specifikationer. Vi ville (och vi VILL fortfarande) veta till VAD de 180 miljonerna hade använts (kostnadssidan). Vi ville (och vi VILL fortfarande) veta varifrån de 180 miljonerna hade kommit ifrån (intäktssidan).

Det har nu gått ett drygt år sedan dess. Det är en mycket lång tid i sammanhanget. Tyvärr har de utlovade specifikationerna ännu inte kommit – som utlovat var. Sedan träffen den 23 februari ifjol har vi därför tvingats sända både e-postmeddelanden och ringa samtal i försök att få kontakt med INAB:s VD. Vårt första e-mail gick iväg till Hammarstedt den 24 mars ifjol (vi tyckte att vi kunde bjuda på en månad). Vi fick dock inget svar. Vi försökte även ringa och lämna telefonmeddelanden. Dessa gav inget resultat. Efter mycken möda och stort besvär fick vi slutligen personlig kontakt med INAB:s VD. Detta samtal utmynnade inte i några av de utlovade informationerna…

1. Det finns ett aktivt, motstånd mot att ge oss de begärda uppgifterna
2. Bristen på transparens – när det gäller de av oss ställda frågorna kring transportlänken Umeå – Vasa – är uppenbar, inte bara när det gäller Region Västerbotten, utan även när det gäller det av Umeå kommun (via Umeå kommunföretag AB) helägda bolaget INAB – vars VD har lovat oss svar på dessa frågor för cirka ett år sedan.”

Så långt interpellationen.

Det är svårare att få insyn i ett kommunalt bolag än i övrig kommunal verksamhet. Svårast är det att få insyn i INAB. Lilla Umeå har fler kommunala bolag än Stora Stockholm. Nu hoppas vi på Hans Lindberg.

1-0 till Sverigedemokraterna mot Ung Vänster

Först: Vi i Arbetarpartiet förstår att ”Umeås Kultur mot Rasism” som organiserade en värdig manifestation i Rådhusparken inte vill sammanblandas med det som hände nere vid, och inne i, Väven.

Sedan: Jag gissar att brandlarmet startades av en enskild individ som jobbar på Väven. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Jag gissar att det var en ”enskild individ”. Jag vet inte utan jag gissar. När detta är sagt vill jag absolut inte peka ut personalen på Väven som skyldiga. Personalen är bra. Men även bland de bästa kan det finnas någon som gör ett misstag någon gång. Som i torsdags kväll. Det var nämligen ett verkligt misstag att stoppa SD-mötet via brandlarmet. Handlingen speglar en total brist på ett politiskt alternativ till SD:s budskap. Handlingen visar desto mer av vanmakt.

För SD, däremot, var kvällen lyckad. Jimmie Åkessons anhängare stärktes i sin uppfattning att SD är Sveriges mest nödvändiga parti. Tyvärr. SD:s medlemsvärvare hade en bråd kväll. De fick minst 50 nya medlemmar, i Umeå, på en enda kväll. Mycket tack vare brandlarmet.

Arbetarpartiet skiljer sig från exempelvis Ung Vänster. En skillnad mellan oss och Ung Vänster är att vi tror att SD-ordföranden klarar sitt sexliv själv. Han behöver ingen som ”fuckar” honom. Tre gånger. Det finns också andra och mer politiska skillnader mellan Arbetarpartiet och Ung Vänster. Vi anser att det krävs ett alternativt politiskt budskap till det som SD för fram. Åtminstone om man ska nå alla de arbetarväljare, och andra väljare, som uppger att de kommer att rösta på SD i nästa val. De är just nu över en miljon! Arbetarpartiet är inte av den uppfattningen att hela denna miljon knegare och pensionärer (f.d knegare) är vare sig rasister eller nazister. Vi anser, tvärt om, att det finns få rasister bland SD:s en miljon väljare. Vi anser att det finns ännu färre nazister. Vi vet att de absolut flesta som idag tänker rösta på SD är vanliga knegare på industrier och byggen, på äldreboenden och bakom ratten på lastbilar. Den som vill besegra SD måste vinna dessa knegare – bort från SD med hjälp av ett alternativt politiskt budskap än Åkessons.

Det som Ung Vänster, och den som tryckte på brandlarmet under SD-mötet, gjorde var att mycket tydligt visa på två saker. Dels på en total brist vad gäller politiskt alternativ till det som SD för fram. Dels sin totala vanmakt över att SD är bättre på att kommunicera med arbetarklassen än exempelvis Ung Vänster.

1-0 till Sverigedemokraterna mot Vänsterpartiets ungdomsförbund.

Glöm inte Förintelsen och hemma-nazisterna i Umeå

Jag och alla andra i Arbetarpartiet vill idag uttrycka vår solidaritet med alla Förintelsens offer. Vi lovar att fortsätta vår kamp mot antisemitism. Och mot rasism, fascism och mot dagens nazister på hemmaplan.

För mig personligen har striden bedrivits sedan lågstadiet. I första eller andra klass – åren 1960 eller 1961 – kom en klasskompis fram med vad jag sedan förstått var en partinål med ett hakkors på. Han sa: ”det här är Hitlers märke, får polisen veta att det är pappas sätter de honom i fängelse, så du får inte berätta för någon.” Men det löftet fick han inte av mig. Istället sprang jag, direkt efter skolan, och berättade omedelbart om händelsen för min pappa. Jag visste nämligen att Hitlers namn var förknippat med något ohyggligt och måste få överlämna den börda som det min kompis sagt utgjorde till honom.

Umeå var en liten stad på den tiden. Den var ännu mindre före och under andra världskriget. Jag kommer ihåg hur pappas ansikte mörknade och blev rött. Han fick plötsligt svårt att tala. Han väste fram följande ord: ”det var det jag visste, den djäveln var nazist under kriget”. Jag hade aldrig sett min pappa med ett liknande ansiktsuttryck och aldrig hört hans röst på detta sätt.

Jag frågade: ”Får jag inte leka med Pelle mer”. Efter en stunds tystnad, som säkert bara varade någon sekund men som för mig kändes som en evighet, svarade han ”det är inte hans fel?” Jag fick alltså fortsätta att leka med min kompis. Men jag ville inte längre gå hem och leka hemma hos honom.

Senare fick jag veta att farsan varit inne båda omgångarna under beredskapsåren. Han hade varit så nära den norska, tror jag, gränsen att han själv sett de tyska soldaterna (vilket jag vet). Han berättade också att han och de andra i hans bekantskapskrets hatade hemmanazisterna. De visste alla att de som låg så nära gränsen skulle stupa, nästan omedelbart, om Nazi-Tyskland angrep Sverige. Tyskland var så militärt överlägset. Men hemma-nazisterna, i bland annat Umeå, hade i många fall kunnat fixa ”frisedel” genom att deras ”finare” familjer umgicks med andra ”finare” familjer med inflytande hos dåvarande militärmyndigheter och hos vissa läkare som visste hur intyg skulle skrivas.

Det fanns en hårdhet hos min pappas och mammas generation, i förhållande till nazismen, vilket min generation i väldigt många fall fick ta över. Inte så mycket via skolböckerna – som via berättelser ur verkliga livet. Jag har gjort mitt bästa för att föra dessa berättelser vidare. Och jag har också kunnat lägga till egna berättelser. De nazister som sköt syndikalisten Björn Söderberg till döds hade kartlagt mig och hela min familj, inklusive min då 76-åriga mamma. Andra har hotade mig och min tidigare fru, satt upp hakkors på min lägenhetsdörr och hotat andra människor – i mitt namn.

Förintelsen hade tre parter: alla offer – oavsett om de var judar, romer, slaver eller antinazister, de nazistiska förövarna och alla miljoner medlöpare.

Det är med ett stort allvar som jag minns Förintelsens offer idag. Men jag glömmer inte heller förövarna och de nazistiska, rasistiska och antisemitiska medlöparna. Jag glömmer varken min kompis pappa – den generation som gjorde Hitlerhälsning, sjöng nazistiska kampsånger och kunde ge bort kulturhus – i Umeå under andra världskriget. Eller dagens motsvarighet.

Jag hatar SAS kundservice

Första akten av fem – då jag blev Donald Trump

Jag och min sambo skulle resa till Belgien för att hämta en rad dyrbara saker. Vi hade därför bokat en resa med SAS. Från Umeå till Belgien. Med en paus på Arlanda. Men vårt bagage skulle gå direkt från Umeå till Belgien. Utan överdrift kan man säga att vårt bagage var vårt ALLT. Där fanns en stor och hård väska med flera mindre väskor i. Det var mycket av stort värde som vi skulle ta hem. Och vi hade avsatt två dagar för detta arbete. Resan var upplagd så här: torsdag till Belgien, fredag och lördag arbete i Belgien. Söndag av resa från Belgien.

Vi tog oss från Umeå till Arlanda. Men redan på Arlanda bröt vår plan samman. Efter en timmes resa. Det var den 21 juli. Sedan dess har livet varit som i en berättelse av Kafka. Det kom plötsligt upp, på en anslagstavla för avgångar, att vår flight var ”canceled”. Inget mer. Ingen ytterligare information. Vi letade, förtvivlat, efter en SAS-kundservice. Just då vi hittade denna ”kundservice” – med en lång kö av människor före oss – hörde vi våra namn ropas i högtalaren. Från människor inne bakom väggen från samma ”SAS-kundservicekontor” som vi stod 2 meter ifrån.  Men någon mer information än våra namn gick inte att uppfatta. Vi frågade andra resenärer men inte heller dessa kunde höra något annat än namnen. Svagt. Vi försökte fråga en cirka 20-årig person, som stod och hängde i SAS-mundering utan märkbar uppgift, vad SAS hade sagt till oss via högtalarna. Han tyckte, med ett komiskt försök att spela myndig, att vi skulle ställa oss i kön. Han hade nämligen inte ens hört våra namn ropas – och trodde för övrigt inte på oss när vi sa att så faktiskt var fallet. En dumdryg 20-åring vars största problem med sitt sommarjobb på SAS uppenbarligen var kunderna.

Jag påpekade, i relativt högt tonläge, att eftersom vår flight var ”canceled” – och att hans kollegor hade ropat efter oss – kanske han ändå skulle kunna gå fem meter och ta reda på om vi hade rätt och det faktiskt var så att hans kollegor verkligen ville oss något. Och att det enda problemet var att sommarjobbaren var döv. Och dum. Detta ifall han inte föredrog att fortsätta att sova stående. Efter att jag, diplomatisk som Donald Trump, sagt att jag själv skulle klättra över disken om han inte rörde på sig, lyckades den nu mycket buttre tjugoåringen – uppenbarligen både förolämpad och orolig över mitt tonfall – att masa sig in bakom väggen. (Vi kan kalla killen för ”dumdryg nr 1”.) Men då började det, i alla fall, hända saker.

En upprörd SAS-kvinna kom ut och berättade att hon minsann ropat på oss, flera gånger, men att vi inte kommit. Vi svarade att vi stått framför disken, då hon ropat, men att vi varken blivit uppmärksammade av den vakna delen av SAS-personalen, eller blivit trodda av den sovande. Surt berättade då SAS-kvinnan att vi skulle med ett Lufthansaplan – inte med ett SAS-plan som vi bokat – som dessutom skulle gå till Bryssel via Frankfurt – och inte direkt till Bryssel – som vi bokat. Ingen ursäkt från SAS för det extra besväret här inte. Istället fick vi en ORDER att springa till gate nio – eller tio. (Denna kvinna var ”dumdryg nr 2” på denna tur Arlanda-Bryssel). Vi sprang med allt vårt handbagage. Vi gick inte. Fort. Vi sprang verkligen. Framme vid gate tio, som visade sig vara gate nio, betedde sig personalen från SAS (som tydligen infiltrerat Lufthansa) som om de tyckte att de varit snälla. Då vi dristade oss till att fråga hur det skulle gå med vårt bagage (med alla väskorna i) fick vi följande svar av ”dumdryg nr 3” denna dag: ”det har vi tagit hand om”. Oh, yeah. And I’ll have Mexico to pay for this.

Andra akten – man får det man betalar för

Slutligen anlände vi till Bryssel. Mycket sent. Med folk som nu väntat mycket länge på oss. Vi berättade att vi alla kunde tacka SAS för det. Det var då KATASTROFEN blev uppenbar. Vår rundtur, med Lufthansa via Frankfurt till Bryssel, istället för att åka direkt till Bryssel med SAS, innebar att vårt bagage hade kommit bort! Alltså: inga väskor! Plus stinkande svettiga kläder på kroppen. Ja, åtminstone jag blir sådan p g a kombinationen av trånga utrymmen stekheta dagar då jag tvingas springa med ångest i maggropen.

Men det finns ju något som heter ”Swissport”. Där man kan kräva sitt förlorade bagage åter. Dessa måste man tro på. För annars hade det inte varit någon mening med att åka till Bryssel över huvud taget. Efter en väntan på 60 minuter blev det vår tur att fylla i en ”lost bag-anmälan”. Den sena timmen gjorde inte deras man på platsen klarare i huvudet. Han fyllde i våra uppgifter, med suckar, som om även han gjorde oss en tjänst (kom ihåg att SAS valt Swissport att handha denna typ av problem). När det gäller borttappat bagage är alltså SAS = Swissport. Låt oss kalla mannen bakom disken i Bryssel för ”dumdryg nr 4”. Med hans benägna bistånd var det mycket sent då vi kom till den plats där vi skulle sova.

Vi hade alltså avsatt två arbetsdagar för att hämta våra dyrbara saker. Men 1½ dag gick åt till att vänta på att få väskorna som vi skulle lasta i. Vi åkte från Umeå på en torsdag. Hela fredagen försökte vi nå Swissport och vänta på det kurirföretag som Swissport anlitat för att köra ut borttappat bagage. Efter att ha suttit i telefonen i tre olika omgångar på 40 minuter fick vi åter MÄNSKLIG kontakt. Och vi fick också veta att kurirföretaget hade meddelat Swissport att vårt bagage redan var överlämnat, tryggt, till oss på hotellet.  Allt var bara ”grönt”. Sa Swissport, som citerade ”sitt” kurirföretag. Vi meddelade då Swissport att vi inte bodde på något hotell. Och inte fått något bagage. Då vi tittade på datorn över hur vårt ”ärende” (som ”dumdryg nr 4” hade handlagt kvällen före på flygplatsen) utvecklade sig upptäckte vi att alla uppgifter som vi noggrant plitat ned uppenbarligen hade uppfattats fel av ”dumdryg”. Fel telefonnummer, fel e-postadress, fel på det mesta.

SAS kan välja sina samarbetspartners. Man får det man betalar för. Vi lyckades korrigera uppgifterna. Men av de två dagar vi avsatt för att ta hem alla saker – fredag och lördag – fick vi endast en halv dag. Efter nya lögner från kurirföretaget = Swissport = SAS, kom våra väskor. Men först 15.30 på lördag. Vi klarade därför inte av det vi kom för. Istället för att arbeta hade vi varit bundna vid den plats där vi bodde. I väntan på de väskor vi hade tagit med oss. Trots att vi arbetade, som dårar, klarade vi inte av det på en fjärdedel av tiden. Vår resa till Bryssel – kostnaden i form av pengar och semestervila – var inte lyckad. Sakerna vi skulle hämta är kvar. Delvis nedpackade. Delvis inte nedpackade. Vi vet inte hur det ska gå med dessa. Tack vare snälla människor är de i alla fall säkra. Det är tur. För sakerna är av oskattbart värde. Men de borde vara i Umeå.

Tredje akten – bristen på MÄNNISKOR

Efter hemkomsten beslöt vi oss för att höra av oss till SAS och uttrycka vårt missnöje. Kanske t o m få någon ersättning. Och då ville vi tala med en MÄNNISKA. Men det gick inte. Ingen människa svarade. Samma meddelande – om och om och om igen. Timme efter timme. Genom att tala med växeln, via ett nummer vi inte fått från någon SAS-personal / instans, utan på andra vägar, föreslog en MÄNNISKA att vi skulle ”ge upp” telefonen och försöka att skriva till SAS. Detta var alltså ett insidertips. Jag som tror på mänsklig kommunikation blir mycket arg, men även sorgsen, över att SAS låtsas att de kommer att svara. Men ett deras egna antyder att sannolikheten inte är stor. Minimal faktiskt. Det borde SAS själva kunna säga.

Fjärde akten: datorn och den verkliga sadismen

Efter att ha fyllt i allt rörande namn, flight-nummer, bokningsnummer, e-postadresser, telefonnummer, och annat, från resedokumenten fick vi slutligen ett tillfälle att skriva ”fri text”. Till SAS. På alla gammaldags blanketter, då man skrev för hand, kom denna chans till ”fri text” efter allt byråkratiskt var avklarat. För oss var den fria texten helt avgörande. Högst 3000 tecken med blanksteg inräknade.

Jag var givetvis en idiot som trodde på att ”tänket” på ett dataprogram var som på en gammaldags och rätt logisk blankett. För EFTER den ”fria texten” – som vi lade ned vår själ och tre timmar på – kom kuggfrågan. Vilket ärendenummer hade jag?

Inget!

Eftersom vi just höll på att fylla i en NÄTBLANKETT om borttappat bagage, eftersom vi inte lyckats få tala med en människa, hade vi givetvis inget ärendenummer. Hur kan man ha ett ärendenummer redan innan man sänt in sitt klagomål – efter att ha misslyckats under ett par timmar med att få tala med en människa?

Vi hade alltså lagt ned våra själar på att förklara varför det borttappade bagaget drabbat oss så hårt, på varför förlusten av 1½ av två dagar i Belgien varit en tragik för oss, och därför tog den fria texten tre timmar att skriva. Men vi kunde inte sända något. För vi hade inget ÄRENDENUMMER. En kompis tipsade då om att vi skulle pröva en annan ”ingång” till hela blanketten. Vi hade prövat ”övrigt” därför att innehållet som vi inte fick med oss från Belgien var det avgörande. Inte förseningen eller väskorna i sig. De var viktiga. Men ändå bara redskap.

I början av anmälan kan man alltså välja mellan en rad ”ingångar” som ”inställd flygning”, ”försenad flygning”, ”borttappat bagage”, och så vidare. Något i mig klickade till. Om vi försökte ändra skulle kanske den så dyrbara ”fria texten”, försvinna. Sådant har hänt mig tidigare. Därför sparade jag den på ett word-dokument. Och mycket riktigt: då jag gick upp till början av vår anmälan och ändrade från ”övrigt” till något annat försvann allt vi skrivit. ALLT. Det hade kunnat vara tre timmars arbete med den ”fria texten”. Plus en timme med det övriga. Men den fria texten lyckades vi rädda. Inte det övriga (som tog en timme p g a allt letande efter uppgifter).

Vi prövade sedan, hela vägen ned, genom blankettens frågor utifrån att vi börjat med ”inställt flyg”. Denna väg krävde inget kundnummer. Men den krävde istället vissa bankuppgifter som jag inte ens hört talas om att jag hade. Och som jag definitivt inte hade kunnat skaffa en tisdag kväll klockan 21.15. Kört för andra gången. På en anmälan om bortkommet/försenat bagage.

Efter att ha prövat en tredje väg för att ta oss igenom alla blindskär i anmälan – alla tre egentligen menlösa, detta eftersom vårt absolut enda skäl för att fylla i denna anmälan var för att vädja till SAS att ringa upp oss för att vi skulle få tala med en MÄNNISKA om de allvarliga saker vi skrivit om i den fria texten – blev det stopp igen. Nu hade jag inte fyllt i mitt nummer för Eurobonuspoäng. Varför? Varför ska SAS ha detta nummer som måste ha framgått av alla andra uppgifter.

Genom ett väldigt tidsödande arbete lyckades jag få fram detta nummer. Och sedan fyllde jag i numret. På nio (9) siffror. Men då kom sammanbrottet. Datorn svarade att jag gjort fel. Numret för min Eurobonussammanställning får vara på max nio siffror. Men mitt nummer råkade ju vara på exakt nio siffror! I detta läge var jag nära att kasta datorn genom fönstret. På allvar. Detta var att håna en människa. Det var som om jag, vid slutet av alla tre försöken, ställdes inför en kuggfråga som skulle göra det omöjligt att skicka iväg anmälan. Jag skrek över Datorns Diktatur.

Femte akten – ont ska med ont bekämpas

Men jag ryckte upp mig. Bakom datorn fanns en rad djävlar – stora och små – VD:ar och en armé av administratörer som rationaliserar bort folk från SAS (MÄNNISKORNA) och som, genom att göra alla anmälningar för de del fel som SAS just därför begår fel, så absurt komplicerade/nyckfulla/ologiska att antalet ”mottagna klagomål” troligen minskar! Men om antalet ”mottagna klagomål” minskar beror det på att folk drabbas av stroke och hjärtinfarkt – eller bara ger upp. Skulle det finnas MÄNNISKOR som satt i telefonerna, och verkligen SVARADE, skulle antalet klagomål ÖKA. Det vet jag. Jag vet nämligen att antalet borttappat, eller felsänt, bagage varit rekordstort hittills denna sommar. Denna information har jag fått av något som kallas för Menzies Aviation.

Men nu, på tredje försöket, stod det alltså mellan mig och mitt Eurobonusnummer. De som sett en riktig westernfilm, där det gäller att dra snabbast, känner igen stämningen. ”It’s you or me pal”. Genom att förfalska mitt Eurobonusnummer, genom att byta ut åttorna mot sexor, lurade jag datorn och fick slutligen iväg mitt ”klagomål” genom denna (nästan) ogenomträngliga mur av nyckfulla/ologiska/idiotiskt upplagda anmälningar över borttappat/försenat bagage. (OBS! Jag förfalskade inte antalet bonuspoäng utan endast kontonumret).

Varför detta fungerade? Naturligtvis av samma skäl som två ojämna tal kan bli ett jämt. Två oärliga kan få det att fungera. Men om bara en är ärlig (kunden) kommer den s k ”kundservicen” – i form av sovande eller icke existerande människor samt medvetet sadistprogrammerade datorer – inte att fungera.

Och därför fick SAS det som de, så klämkäckt, kallar sin ”feedback”.

Jag hatar SAS-kundservice. Jag hatar inte MÄNNISKORNA på SAS.

 

PS. SAS har skriftligen lovat att höra av sig – om ”cirka” åtta veckor… DS.

Är den organiserade tävlingsidrotten fysiskt nyttig?

Kan den vara nyttig på andra sätt? Del I.

A. Detta är inget angrepp på idrott eller sport.

Det är ett ifrågasättande av om den organiserade tävlingsidrotten är fysiskt nyttig. Jag skiljer den organiserade (ord 1) tävlingsidrotten (ord 2) från motion. Jag är övertygad om att det är fysiskt nyttigt att motionera. Jag är inte heller emot tävlingsinslag i sport och idrott. Det uppstår spontant. Det jag ifrågasätter är kombinationen av (1) organiserad (2) tävlingsidrott.

Själv har jag tränat regelbundet sedan jag var sex år. Idag är jag 63 år fyllda och tränar fortfarande varje vecka. Jag har alltså tränat under 57 år. När jag var 18 år började jag träna styrketräning. Idag har jag ett eget, fullt utrustat, riktigt, gym. Inget skit-”hemgym” som man kan se på TV fram på småtimmarna. Det jag har är ”the real thing”. Fullstora skivstänger. Vikter av gummi och järn av alla viktklasser upp till 25-kilo. Maskiner: lats-rodd, sittande bencurl, benpress som kan ta mer än ett halv ton. Om det skulle behövas. Jag har gått den teoretiska delen för att få det diplom som gör att jag ska kunna kalla mig för ”instruktör” i styrketräning. Idag (fredag 18/3) har jag kört tre-fyra lätta set frivändningar. Jag säger detta eftersom den som ifrågasätter den organiserade tävlingsidrotten måste börja med att göra avbön. Detta genom att förklara att man själv faktiskt kan någonting om träning. Jag kan mer än de flesta. Jag vill också understryka: det jag ifrågasätter är den fysiska nyttan.

Men det kan finnas andra ”nyttigheter” (än de fysiska) med organiserad tävlingsidrott.

B. Jag var sex år då jag började åka skidor regelbundet. Och hänga efter farsan i löparspåret. Året var 1959. Då hade man ”allskidor” och dito pjäxor. Men 1963, tio år fyllda, hade jag tre typer av skidutrustningar. Speciella skidor för längdlöpning med råttfällebindningar och löparpjäxor. En andra typ av skidor för slalomåkning med stålkant, ”speciallås” och en tidig variant av utförsåkarpjäxor (som väckte stort avund bland kompisarna). Slutligen en tredje typ av skidor för att gå ”på tur” i fjällen. Också dom med stålkant, ”låg fästpunkt” vid behov samt en tredje typ av pjäxor. Mina föräldrar gillade aktiviteter, både vinter och sommar, och var med i Friluftsfrämjandet. De hade inte tänkt slutade med sina aktiviteter bara för att de fått en grinig unge. Så jag hade bara att följa med. Andra ungar misslyckades med att tjata sig till sportutrustning. Jag fick grejorna vare sig jag ville eller inte. Så det räckte och blev över.

Farsan var dessutom specialist på att valla. Då jag fyllde tio år och gick i trean hade vi en skoltävling i längdlöpning. Jag hade tränat och tränat i kommunens skidspår i Gammliaskogen och nästan nött ut både spåren och skidorna. Men det gjorde inget. Umeås store skidstjärna, min idol, Assar Rönnlund, sålde skidor på Monark nere på stan. Han sålde också sin ”Assar-mössa”. Den hade jag jämt på mig då jag åkte längd. På Gammlia fanns ett stånd där man kunde köpa en liten stjärna med ett tygband i, att sätta i mössan, om man åkt 2,5 km. Den kostade 25 öre. Min mössa var full av sådana stjärnor. Mina kompisar trodde inte att jag hade åkt 2,5 km så många gånger. Sanningen var att jag bara fick en stjärna var fjärde gång jag åkte. Jag var bra på längd. Dagen för tävlingen tog farsan en paus från vörtlimpor och mazariner (han jobbade då på I 20-regementsbageri). Han vallade mina skidor för exakt det antal grader som gällde just den förmiddagen. Jag hade jättebra kondis och ovanligt bra åkteknik. Hade den tidens mest avancerade skidutrustning och garanterat bäst vallat. Mina kompisar hade knappt åkt skidor och fick, i många fall, låna skolans mindre fina skidor. Övriga hade ”allskidor”. Min naturliga blygsamhet förbjuder mig att säga vem som vann. Vann förkrossande och brutalt överlägset.

C. Det var vintersporterna som jag hade naturliga förutsättningar för: skridskor med klubba, skidor utför och skidor längd. Jag gick i slalomskola under två säsonger på Bräntberget. Men det jag verkligen var bra på var längdåkning på skidor. Mycket god kondition, stark i armar och ben plus god åkteknik. Men min största tillgång var, trots allt, en enorm tjurskallighet. Jag fick en gång ”mjälthugg” då jag tävlade med farsan. Jag var cirka sju. Men fortsatte tjurigt att åka. Och åkte ”rakt igenom” detta onda. Det var en insikt. Inget dalt. (Det är daltet som har förstört det här landet). På mellanstadiet var jag en av de bästa längdåkarna i Västerbotten. I den åldern tävlade man på 2,5 km. Men jag och farsan brukade åka ikapp på tre mil. Jag vann. Några företagsamma personer inrättade en tävling kallad ”Sollöpan”. Loppet var på just 30 km och gick från Bjurholm till Agnäs. Jag kom i tidningen som den yngste deltagaren. Jag var då 13 år gammal. (Fast nästa år var det en tolvåring som åkte loppet – en tjej!) Det där med tjejer återkom i högstadiet. De blev betydligt mer intressanta en längdlöpning. Speciellt en tjej som också gick på Mimerskolans högstadium. I min klass. Dessutom. Så jag lade ned längdåkningen.

Styrketräning började jag med redan i lågstadiet. Återigen hade jag fördelar av att mina föräldrar gillade att träna. Det var inte så vanligt på den tiden. De uppmuntrade mig när det gällde allt som hade med träning att göra. Det låg i släkten. Jag hade en kusin som var Björn Borgs motsvarighet på tjejsidan i tennis. Gissa om jag var/är stolt över henne.

Tillbaka till lågstadiet. Jag hade en fjäder man böjde för att träna armar, bröst och axlar. Grön var lätt. Blå mellantung. Och röd var tyngst. Det var mycket vanligt att man tappade greppet om dessa och att någon fick den i hakan. (Även tänder slogs ut). Jag hade också en ”sträckare”, med spiralfjädrar, som kunde ökas i antal ju starkare man blev. Denna tränade skulderpartiets baksida). Jag hade också två par boxarhandskar. De stora handskarna gav klar fördel. Vi kunde halvt slå ihjäl varandra inne i mitt pojkrum. I nionde klass tränade jag boxning på Sporthallen, en kort period, under ledning av Umeås store, store, lille boxare Kenneth Israelsson. Och av den sympatiskt stränge Lars Dahlkarl.

Men jag tränade inte för att det var nyttigt. Inte då. Inte nu. Aldrig.

D. När man gick i låg- och mellanstadiet var det bara roligt att träna. Jag och en av mina kompisar, en verklig talang som sprinter och längdhoppare vid namn Lasse, var inspirerade av sprinters som Wilma Rudolph och Bob Hayes (olympiaderna i Rom och Tokyo, 1960 och 1964). Lasse och jag tänkte naturligtvis inte på att det skulle vara nyttigt. Inte då. Det fanns ingen anledning i den åldern. Det var kul och det räckte. Men i högstadiet föll en mörkare skugga över träningen. Det är inte många, inte på allvar, som tror på en, när man berättar att ens högstadietid på Mimer låg väldigt nära filmen ”Ondskan”. På riktigt. Men så var det. På riktigt. Tiden på Mimer präglade mig för resten av livet.

I högstadiet måste man slåss om man var duktig i idrott. Och om man inte tränade, och blev starkare, blev man ett lättare byte för den som bestämde på skolan. Under högstadiet på Mimerskolan – en kommunal skola i Umeå som jag tyvärr gick på hösten 1966 till våren 1969 – kunde du ställas inför valet: ”ställ dig på knä, knäpp händerna och be om ursäkt för att du är så djävla dum”. Alternativet: att bli slagen sönder och samman.

Tanken på att ställa sig på knä inför den tjej man var kär i, inför de kompisar man ville skulle respektera en och inför resten av skolan (21 klasser a 30 elever) var inte tilltalande. Tanken var faktiskt fruktansvärd. Jag har aldrig kommit över detta. Mimer bidrog till att jag åt Novalukol för all magsyra som stressen i skolan skapade. Efter att några grabbar prövat att säga ”Nej” till att ställa sig på knä, och andra sett konsekvenserna i form av blod och blånader, började andra killar ställa sig på knä. Den totala förnedringen. Men du fick för mycket stryk om du inte stod på knä, med knäppta händer, och bad om ursäkt (den ursäkt som gällde för dagen). Begreppet ”misshandel” fanns inte under andra halvan av 60-talet på Mimerskolan. Jag och min tidigare omnämnde kompis Lasse strävade efter att aldrig gå mer än en meter ifrån varandra, under åttan, inne på Mimer. En och en klarade vi oss nämligen inte mot skolans ”kung”. Han hette ”H”. Men ”H” kunde inte ”ta oss” tillsammans. ”H” hade en annan egenhet än att tvinga ned folk på knä med knäppta händer. En butterfly stilett. Med den brukade han skära av en bit hår från sina offer. Som en trofé. På högstadiet började jag träna för att bli starkare. För att kunna slåss bättre. Och det har jag haft nytta av. Det var definitivt nyttigt att träna.

Fortsättning följer.

Religionskritik är inte rasism – slut upp i försvaret av det sekulära samhället

Det sekulära samhället hotas. Detta innebär i sin tur att grundläggande värden som de demokratiska fri- och rättigheterna hotas. Hotas gör också kvinnans ställning. Och de homosexuellas rättigheter. Låt mig förklara.

Ett sekulärt samhälle innebär att folkvalda, genom institutioner som riksdag och parlament, har den politiska makten att stifta lagar och bedriva rättsskipning. I ett sekulärt (icke-religiöst) samhälle har denna makt fråntagits prästerskapet. Detta var ingen liten sak. Det tog över 300 år av strid, för vetenskaplig frihet och demokratiska fri- och rättigheter, att frigöra Europa från prästerskapets makt över samhället. Det var denna 300-åriga kamp som lade grunden för samhällets sekulära värden. I takt med att kyrkan förlorade sin världsliga makt har samhällets värderingar förändras, ofta radikalt, i frågor som brott och straff, kvinnans ställning och synen på homosexuella.

I ett sekulärt samhälle skiljer man på tron och på kyrkans prästerskap. Religionen har blivit en privatsak. Detta innebär å ena sidan att du som troende har rätt att be till den gud du tror på. Ensam på din kammare eller tillsammans med andra vid en gudstjänst. Den andra sidan av att religionen har blivit en privatsak är att prästerskapet, tidigare ofta i koalition med kungamakten, har fråntagits sin rätt att reglera samhällslivet utanför kyrkan. Exempelvis genom lagstiftning och rättsskipning. Eller när det gäller värdegrunden för undervisningen i skolan. Därför får även ateister framträda öppet. I det sekulära samhället har staten frigjort sig från präst- och kungavälde. De politiska besluten fattas av folkvalda, på basen av demokratiska fri- och rättigheter, och vetenskap.

Det kristna prästerskapet har alltså, till helt överväldigande del, förlorat sin världsliga makt. Vilket krävde 300 år av kamp. Islam har däremot inte genomgått samma process. I samhällen som styrs av islamister – där islam tolkas som en politisk ideologi – är religionen inte någon privatsak alls. Jag tänker på exempelvis Iran och Saudiarabien. I dessa länder styr prästerskapet inte bara hur tron ska tolkas inne i moskéerna. I Iran stiftar prästerskapet lagar och utövar rättsskipning. I Saudiarabien sker detta tillsammans med oljeshejkerna. Det islamistiska prästerskapet påverkar, med brutala metoder, samhället utanför moskén. Prästerskapet styr även det världsliga livet.

I många länder i Europa ökar nu antalet människor med muslimsk tro snabbt. På grund av arbetslösheten, och segregeringen i boendet, ökar även utanförskapet. Detta innebär i sin tur att islamisternas möjligheter att värva anhängare bland andra muslimer ökar. Detta utgör ett väldigt hot mot det sekulära samhället. De muslimer som accepterar att tron är en privatsak – att det är upp till var och en att leva ett rättfärdigt liv och som inte kräver att samhället ska styras enligt religiösa regler – kommer att tillhöra de viktigaste allierade för oss som försvara de sekulära värdena.

I takt med att islamisterna vinner mark kommer synen på demokratiska rättigheter, kvinnans ställning och homosexuella att ifrågasättas. Islamister arbetar idag för att införa sharia-domstolar i sekulariserade länder som Sverige. Och de har redan lyckats!

Länder som redan har shariadomstolar – med myndigheternas goda minne.

Storbritannien. Idag finns ett 100-tal shariadomstolar som tillåts fatta beslut i angelägenheter som rör familjen och affärsintressen. Formellt är domarna enbart rådgivande. Men de får legal status bland muslimer, både i väst och i de ursprungliga hemländerna. Därmed blir imamernas makt mycket stor.

Belgien. I Belgien finns en shariadomstol sedan 2011. Den islamistiska gruppen ”Sharia4Belgium” vill skapa ett landsomfattande, parallellt, islamiskt rättsväsende.

Danmark. I Århus finns en shariadomstol parallellt med det danska rättväsendet. Det drivs av ett muslimskt råd som väljer sig själva. Rådet saknar formell rätt att utöva rättsskipning men dömer i tvister som hustrumisshandel, blodspengar eller familjefejder.

Länder där islamisterna kampanjar för att införa shariadomstolar

Nederländerna. ”Sharia4Holland” bedriver en mycket synlig kampanj för att ersätta sekulära lagar med sharia, som de anser vara ett bättre alternativ än ”den korrumperade lag som människor stiftat”,

Norge. År 2011 uttalade sig chefen vid Domstolsadministrationen för att ge shariadomstolar en formell plats i norskt rättsväsende! Han ansåg att ”muslimska konfliktråd” borde få makt och officiell status. Han gick så långt som att föreslå en utredning om möjligheten att få in sharia i norska domstolar. Justitieministern tillbakavisade dock förslaget. Han sa att norsk lag ska gälla fullt ut.

Tyskland. Justitieministern i förbundsstaten Rheinland-Pfalz gick så långt som att föreslå att muslimsk rättsskipning skulle införlivas i den tyska grundlagen i civilmål. Han fick skarp kritik från kvinnohåll. Och från andra försvarare av demokratiska fri- och rättigheter.

Sverige. TV-programmet Uppdrag Granskning har visat att många moskéer i Sverige idag fungerar som shariadomstolar. I tysthet. I programmet framgick att flera av imamerna använder sin inofficiella myndighet till att försöka förbjuda muslimska kvinnor från att polisanmäla en man som misshandlar dem. Och att få dem att acceptera sex mot sin vilja. Islamisterna arbetar alltså redan för sharia (lagar och domstolar) även i Sverige.

I bygget av allianser blir muslimer våra viktigaste allierade

Jag har två syften med denna blogg. Dels att visa att det sekulariserade samhället hotas. Dels att uppmana till ett aktivt försvar av de sekulära värdena. I denna kamp måste vi sträva efter att bilda kraftfulla allianser. Många som flyr från muslimska länder kommer att välja bort religionen helt. Andra kommer att ansluta sig till en form av islam som anser att tron är en privatsak – och som vågar stå upp mot islamisterna. Jag vill upprepa: Dessa muslimer kommer att bli bland våra absolut viktigaste allierade.

Det finns också, exempelvis, liberala debattörer som vi måste samarbeta med i försvaret av det sekulära samhället. Trots att dessa ofta är för den anslutning till Nato som vi gör allt för att stoppa. Detta innebär inte att vi ger upp den demokratiska socialismen. Vår kamp för att kontrollera hur mycket av storföretagens vinster som ska delas ut till aktieägare och hur mycket som ska investeras – samt var investeringarna ska ske – är en absolut nödvändighet att bryta utanförskapet, skapa jobb och bryta boendesegregeringen. Men, och detta är grunden för bygget av allianser, vi kräver inte att andra ska dela alla våra uppfattningar. Så byggs inga kraftfulla allianser. Det som står på spel är de demokratiska fri- och rättigheterna, kvinnans ställning och synen på homosexuella. Vi måste enas mot krafter som det tog 300 år att besegra – krafter som återuppstått och som nu angriper det sekulära samhället. Arbetarpartiet kommer att bidra aktivt i bygget av allianser till försvar av det sekulära samhället och dess värderingar.

Hot mot Arbetarpartiets ordförande från flerfaldigt dömd våldsbrottsling

En för misshandel flerfaldigt dömd tidigare manlig fotomodell har riktat ett hot mot Arbetarpartiets ordförande Davis Kaza. I en kommentar på en artikel i Nya Arbetartidningen skrev mannen följande kl 03:05 natten till den 2 februari:

”Ta bort detta. Jävla horunge. Jag skall rövknulla dig så du inte kan sitta, jag lovar dig..

Jag skall prata med mina killar, fuck dig!”

Den f.d manlige modellen är en flerfaldigt dömd kvinnomisshandlare. Han dök upp i Umeå i början av 2014 och försökte rekrytera unga flickor att festa mot betalning. Ett flertal flickor i gymnasieåldern erbjöds gratis alkohol och 1000 kr för att komma på mannens fester. I början av 2015 skrev Nya Arbetartidningen om mannens ljusskygga verksamhet – och historia av våldsbrott.
Ett år senare har han alltså upptäckt artikeln. Den utmärkta artikeln, skriven av Davis Kaza (ordförande i Arbetarpartiet), finns att läsa nedan.

En polisanmälan är inlämnad.
Arbetarpartiet låter sig inte skrämmas. Vi är fast beslutade att isolera och stoppa typer av denne f.d manlige modells karaktär.

Jag hoppas även att alla som läser detta ger oss sitt stöd genom att sprida detta blogginlägg vidare.

”Den f.d manlige modellens oroväckande historia

I januari dömdes den f.d manliga modellen XX till 6 månaders fängelse för misshandel av sin flickvän. Under år 2014 försökte XX etablera sig i Umeå. Detta under namnet ”Umeå 6 Degree”. XX första ”satsning” var att försöka etablera sig som s.k festfixare. Men den verksamhet han ville bygga upp riskerade att dra in unga tjejer i prostitution.

XX kontaktade ungdomar via Facebook. Han bjöd sedan in dessa att delta på olika fester. Ungdomarna, oftast unga tjejer, lockades med löften om över 1000 kronor per kväll, plus gratis alkohol, om de kom och festade med XX och dennes kompanjoner. Desto fler fester ”fixaren” XX skulle ha hunnit organisera, desto fler unga tjejer skulle ha funnits i hans kontaktnät.

Denna typ av verksamhet är internationell och fungerar så här: När kontaktnätet med tjejer är uppbyggt kan typer som XX börja ta betalt av för att ställa ”sina” tjejer till förfogande. Hans sort hyr alltså ut tjejer till de som vill ”spetsa” sina egna fester med närvaron av unga tjejer. En sådan verksamhet kan vara en inkörsport till prostitution.

Å ena sidan hamnar det ofta tjejer med en trasig bakgrund i denna typ av kontaktnät. Å andra sidan kommer ”kunderna” med tiden oundvikligen att börja ställa krav på tjejerna. Det kan handla om önskemål som rör deras klädsel (kortare kjolar) eller att tjejerna ska vara tillmötesgående om någon vill att de ska sitta i deras knä. Steg för steg ökar kraven och steg för steg ökar acceptansen från vissa av tjejerna. Det är på detta sätt som prostitution kan växa fram. Det kan både ske med och utan festfixarens vetskap. När kontaktytan väl är etablerad finns risk för att händelseutvecklingen får sin egen dynamik.

XX är inte obekant med denna typ av verksamhet
I Thailand år 2008 organiserade XX en ”Closed Door Lunch” tillsammans med porrklubben ”Champagne Charlie’s”. Lunchgästerna utlovades uppvaktning av ”värdinnor” (i Thailand betyder detta vanligtvis prostituerade) samt en stor show för att ”fukta” aptiten. För att inte ens den mest fantasilöse person skulle missa budskapet presenterades ”aptitfuktaren” bak ”stängda dörrar” i form av en bild på en kvinna i färd med att ta av sig trosorna. Verksamheten som XX försökte starta i Umeå måste ses mot denna bakgrund.

Personer som XX måste uppmärksammas och isoleras. Och på så sätt stoppas.

XX historia väcker allvarliga farhågor

XX är dömd för en rad grova våldsbrott – ofta riktade mot sina flickvänner.

2000: Den 30 maj dömer Hovrätten för Västra Sverige XX till ett år och fyra månaders fängelse för misshandel, plus grov misshandel, av en man och en kvinna. Kvinnan var vid tidpunkten XX flickvän.

2004: Den 3 mars dömer Göteborgs Tingsrätt XX till fyra månaders fängelse för att han misshandlat en medfånge under tiden han satt av det straff han dömdes till år 2000.

2009: I september blir XX påkommen, av sin flickvän, med två andra kvinnor i flickvännens lägenhet i London. När flickvännen vill bryta relationen blir XX våldsam. Flickvännens chaufför går in och skyddar henne, varpå XX hugger chauffören i ansiktet med ett avbrutet vinglas och tar struptag på denne så att en nackkota knäcks. XX lyckas gå fri då han hävdar självförsvar.

2011: I juni döms XX till böter och samhällstjänst för att ha misshandlat en ny flickvän.

2011: Den 18 oktober angriper XX åter sin flickvän fysiskt efter ett besök på sexfesten ”Killing Kittens” i London. Misshandeln pågår i två timmar innan kvinnan lyckas fly ur XX bil.

2012: Den 20 augusti döms XX till fyra år och tre månaders fängelse för denna misshandel av domstolen Old Bailey Crown Court i London. Enligt domaren hade XX visat ”sadistisk njutning” när han gav sig på flickvännen.

2013: Under hösten 2013 släpps XX fri efter att ha suttit av halva strafftiden. Kort därefter dyker den före detta modellen upp i Umeå.

2015: XX döms till sex månaders fängelse av Umeå Tingsrätt för misshandel, ofredande, olaga hot och skadegörelse. Målsägande är XX nya flickvän i Umeå. Misshandeln skedde i början av december 2014.”

Moderaternas promillealternativ inget argument att låta Ågren styra Umeå

Anders Ågren kräver ”handlingskraft och ledarskap” med ett tonläge som antyder att han skulle stå för en radikalt annorlunda politik än den som förs idag (VK 25/11). Men ett politiskt alternativ är exakt vad gruppledare Ågren (M) saknar.

Låt oss studera det budgetalternativ inför år 2016 som Moderaterna stödde. Vi börjar med att skaffa oss en referensram i form av nettokostnaderna för Umeå kommuns driftsbudget. För nästa år ligger denna på cirka 6 300 miljoner kr. Skillnaden mellan det budgetförslag som Ågren (M) stödde, och de styrande Socialdemokraternas förslag, bestod i att Ågren ville prioritera ungefär 50 miljoner kr på ett annorlunda sätt. Skillnaden ligger på 8 promille!

Detta är rätt lite för den som, likt Ågren, vill antyda att han besitter den ”handlingskraft och ledarskap” som behövs för nya friska tag i Umeå. Nya friska tag behövs. Men då gärna på ett mer påtagligt sätt än ett antal tusendelar av nettokostnaderna av Umeå kommuns driftsbudget. De nya tagen måste uppenbarligen komma någon annanstans ifrån än Ågrens parti. Detsamma gäller för den av Ågren så omhuldade handlingskraften och ledarskapet.

Men kanske kunde gruppledare Ågren visa någon dramatisk skillnad i sin debattinsändare i VK (25/11)? Definitivt inte. Trots att han brett ut sig över en hel helsida lyckas Ågren inte med detta. Hela artikeln består av självklarheter som att det är viktigt att folk jobbar och betalar skatt.

Tror Ågren att det är någon som tycker annorlunda? Vilka politiska motståndare har Ågren som kräver arbetslöshet? Vilka motståndare kräver skattebefrielse – utom givetvis hans eget parti – där skattesänkningar stått på dagordningen under mer än ett årtionde? Ågren för en heroisk kamp mot väderkvarnar. Och mot de minskade skatteinkomster som skulle orsakas av hans eget partis skattesänkarförslag.

Ågren tar sedan upp två ”låtsas-konkreta” förslag.

Han uppmanar ”fördela också mer mark till privata aktörer som vill bidra…”. Detta med anledning av kommunens behov av fler hyresrätter. Jag känner dock inte till några egentliga klagomål när det gäller snålhet från kommunens sida när det gäller mark till byggande av hyresrätter. Snarast tvärtom. Det stryker med en rad värdefulla grönområden i centrala Umeå då bostäder ska byggas. Vad som krävs är att de, för tusentals bostäder avsatta, områdena på Ön ianspråktas. Eller att kommunen börjar bygga på I 20-området. Men några sådana, verkligt nya tag, återfinns inte hos Ågren. Han kör vidare i ”promillestilen” även när det gäller byggandet av bostäder.

Slutligen ondgör sig Ågren över det ”ofinansierade försöket med sex timmars arbetsdag…”. Detta i ett sista försök att framstå som präglad av handlingskraft och ledarskap.  Bakgrunden är att personalen på äldreboendet Sjöjungfrun ansökt om pengar till en arbetsmiljösatsning. Kommunledningen ville då pröva 6-timmarsdag. Detta är en variant. Det kan bli ett värdefullt försök – om det sedan får utvärderas av personalen. Det finns fler än ett sätt att satsa på personalen (6-timmarsdag med full lön är en av flera varianter). Men Ågrens påstående om att försöket skulle vara ofinansierat stöter dock på patrull. De ekonomiska resurserna till försöket har tagits ur en redan existerande pott med pengar. Försöket kan därför inte beskrivas som ofinansierat.

Så av Ågrens bredsida i VK bidde inte ens en tumme. Men det bidde i alla fall 8 promille…  Men dessa tusendelar är dock inte skäl nog för att anförtro Moderaterna styret i Umeå.