Jag är tredelad kring Tommy och chokladhistorien

[dagens musiktips]

Jag är tredelad. Hade egentligen inte tänkt skriva något om Black-historien, men kan inte låta bli. Det är alltid farligt att ge sig in och recensera andra byråers förehavanden, men det här har ju faktiskt växt förbi kampanjstadiet, så jag ger mig på några korta reflektioner.

Hur då tredelad? Jag är utbildad journalist och arbetade några somrar och något år på Sveriges Radio innan jag blev reklamare på heltid. Jag arbetade sedan som copywriter och projektledare på reklambyrå i tio år innan jag sökte mig till Umeå universitet. Där hjälpte jag universitetet bland annat igång med sociala medier, vilket lockade mig ut i näringslivet igen. Och nu arbetar jag med rådgivning kring sociala medier och med mer traditionell PR.

Jag har alltså haft tre olika inriktningar på mitt yrkesliv, och kan kanske därför också se lite mer problem och storheter med Black-historien.

1) Som reklammänniska är det ju bara att ta på stora hatten för att få lyfta den! Lysande exempel på hur man skapar buzz i de sociala medierna idag. Man ger helt enkelt folk något att berätta om. Punkt. Det är klart att det gör folk nyfikna på den där chokladkakan. Risken finns förstås att några konsumenter känner sig ”blåsta” och lite dumförklarade som gick på det hela, men jag tror nog att det positiva överväger. Ett gott skratt, helt enkelt.

2) Som PR-konsult och rådgivare kring sociala medier är jag mer tveksam till hur bra detta var. Att luras är aldrig någon bra idé om du vill skapa ett långsiktigt förtroende, vilket du oftast vill med din traditionella PR och i dina sociala kanaler. Å andra sidan vill du, som sagt, ha något att prata om på dina sociala plattformar. Men, ändå, det här naggar alldeles för mycket på förtroendet för att vara långsiktigt smart för kunden. Ur ett strikt PR-perspektiv.

3) Som journalist blir man lite beklämd. Visst anade många journalister att det var något lurt med det hela, men ingen tog egentligen reda på något. Och kanske ska journalisterna ägna sig åt mer viktiga gräv än just det här. Dilemmat för journalisterna är ju när alla på de sociala medierna pratar om något så måste de hänga på för att få läsare och trafik till sina sajter. Men så fort de hänger på gör de exakt det som företaget bakom buzzet vill. Nu blev alla dessutom ”tvingade” att redovisa exakt vad det var för lurigt bakom det hela, eftersom de hade rapporterat så mycket om det från början.

Jag kan, som vanligt, ha helt fel, men detta är bara en bris av den storm som kommer om vi inte lär oss att bli bättre på att hantera källkritiken. Av gemene man kan vi kanske inte begära allt för mycket, mer än att hoppas att vi får in källkritiken tidigt i skolan så att våra barn lär sig att värdera. Däremot tycker jag att vi kan begära mer av journalisterna.

/ @jmjobring

Detta är blogginlägg 58 i mitt försök att blogga 100 dagar i rad tillsammans med ett gäng andra bloggare i Sverige under taggen #blogg100. Läs mer här.

 

 

 

 

Varför slutar du följa mig på Twitter?

[dagens musiktips]

Som någon slags självspäkning kan man prenumerera på ett nyhetsbrev som talar om för dig vilka som har avföljt dig på Twitter på senaste tiden – tjänsten heter Qwitter. Ja, det finns säkert fler tjänster, men Qwitter är min späkelse.

Skärmavbild 2013-03-20 kl. 21.44.41

Jag intalar mig att det beror på att jag har avföljt i min tur, eller att jag har skrivit något dumt som någon tog illa upp av. Eller att någon har tryckt fel av misstag. För det tar emot att veta att folk där ute faktiskt inte längre vill veta vad jag twittrar om. Som tycker sig kunna vara utan mina tweets! Hur är det möjligt?

Jag kan, som vanligt, ha helt fel, men det finns en viss belöning i att få nya följare på Twitter. Och det är nästa motsvarande förnedring att känna att man tappar följare. Dagar som man får det där mailat kan jag ana hur det mäste kännas att vara utsatt för nätmobbing eller hatkampanjer – även om detta givetvis är på en helt annan nivå!

Men jag kan ändå ana hur ont det faktiskt måste göra, hur eländigt det måste kännas i själ och hjärterot. För hur mycket vi än rationaliserar bort att det ”bara är på nätet”, så har det där nätet krupit sig väldigt långt in under skinnet på många av oss. Och hur det än är vill vi alla vara älskade av alla – alltid. Det är väl det som gör oss till människor?

/ @jmjobring

Detta är blogginlägg 57 i mitt försök att blogga 100 dagar i rad tillsammans med ett gäng andra bloggare i Sverige under taggen #blogg100. Läs mer här.

 

 

En reklambyrå du anlitar via Twitter

[dagens musiktips]

Läser om en New York-byrå som lanserar ett helt nytt koncept för att köpa reklamkampanjer: Du twittrar in din brief, den får alltså inte vara längre än 140 tecken. Du får ett twitter till svar inom 24 timmar med hela kampanjidéen. Fast först ska du pröjsa 999 dollar.

Och jo, Worlds Fastest Agency verkar vara på allvar. De hävdar att de har ett stort team av kreativa frilansare till sin hjälp och därför kan leverera så fort och bra. Som exempel använder de en kampanj för bilen MIni som grundaren Floyd Hayes skapade när han arbetade på en byrå i London.

I dagsläget har Twitterkontot 760 följare. Och fyra tweets.

Skärmavbild 2013-03-19 kl. 21.27.07

Skärmavbild 2013-03-19 kl. 21.28.02

Jag kan, som vanligt, ha helt fel, men jag tror nog inte att just detta är svaret på vart reklambyrån ska ta vägen när reklamen tar nya vägar för att nå våra hjärtan. Vi som arbetar med det här vill nog ändå tro att den insikt och kunskap som vi vill ha ut ur kunden för att göra ett bra jobb knappats ryms på 140 tecken i ett tweet. Där vill vi nog fortfarande träffas och lära känna varandra för att kunna göra ett bra jobb.

Däremot kanske vi som byrå skulle ha en del att vinna på att försöka leverera idén som ett tweet. Det är något vi ständigt arbetar med – att vaska ner idéerna så att de är enkla att förstå för kunden och lysande självklara när de väl ska presenteras. Precis som ett bra tweet.

Vad säger du, skulle du anlita en byrå med en brief i en tweet?

/ @jmjobring

Merläsning:
Business Insider
AdAge

Detta är blogginlägg 56 i mitt försök att blogga 100 dagar i rad tillsammans med ett gäng andra bloggare i Sverige under taggen #blogg100. Läs mer här.

#hashtaggen tar för sig – vänslas nu med Flickr

[dagens musiktips]

Nu börjar även bilddelningsajten Flickr använda #hashtaggs i sin app för iPhones. Flickr är en seriösare bildsajt, jämfört med Instagram, eftersom den har en mycket större ambition att samla såväl dina ”riktiga” bilder du tar med kameran som de du tar med mobilen. Helt enkelt ditt hem på nätet för dina bilder. Det är idag även många företag som använder Flickr som samlingssjajt för sina bilder.

flickr3

Men helt ärligt har Flickr varit rätt mycket tvåa på just den mobila sidan jämfört med Instagram som började i den änden. Men i december släppte Flickr först en app som gjorde det enkelt att dela bilderna på såväl Twitter som Facebook och Tumblr. Och nu tar man ett steg till och inför hashtaggar. Se nedan, först vid delning i appen och längre ner en delad bild på Facebook och Twitter.

flickr4

Skärmavbild 2013-03-18 kl. 19.58.19

Skärmavbild 2013-03-18 kl. 20.03.18

Jag ska direkt erkänna att jag inte har varit någon storanvändare av Flickr, och jag vet inte om det blir ändring på det för att de inför möjligheten att införa hashtaggar. För mig har Flickrs poäng varit att det just är hemmet för bilder, även de man tar med kameran och jag har aldrig riktigt sökt en lagrings- och delningsyta av det slaget för mina kamerabilder.

Men det roliga som följer med användandet av taggar nu är att även deras fototävling #FlickrFriday blir mycket enklare att delta i och följa. Och vad jag kan se så har användandet av #-taggar tagit fart, en sökning på ”#ski” ger i varje fall massor av träffar, se nedan.

flick2

Jag kan, som vanligt ha helt fel, men sedan det även har ryktats att Facebook ska börja använda hashtaggar får man nog säga att Twitter har skapat ett utsökningsmonster som lär hitta fler och fler användningsområden för varje dag. Om det kommer att lyfta Flickr är kanske mer tveksamt, å andra sidan är Flickr en monstruöst stor bildsajt i ett globalt perspektiv, så jag är säker på att deras fans kommer att stanna kvar längre på plattformen med de nyheter de nu adderar. Det svåra för dem är, tror jag, att frälsa nya användare.

/ @jmjobring

Detta är blogginlägg 55 i mitt försök att blogga 100 dagar i rad tillsammans med ett gäng andra bloggare i Sverige under taggen #blogg100. Läs mer här.

Jag samlar alla [dagens musiktips] i en Spotifylista som du hittar här: Social maskommunikation #blogg100. Mycket nytt. En del äldre. Någon temalåt. Men mest av allt riktigt bra musik. De två senaste låtarna kommer från Justin Timberlakes senaste, men det ska mycket till för att få in två låtar på rad så. Ett makalöst album, säger jag!

 

Sociala medier och affärer – kan vi koppla ihop dem?

[dagens musiktips]
Är fortsatt sänkt av influensan och tänker därför idag endast blogga helt kort, och länka till en superinspirerande artikel av Brian Solis, som jag lovar att återkomma till med mer energi. Men, tills vidare läs på egen hand eller reflektera i varje fall över Solis grafik nedan.
Han har tillsammans med Charlene Li sammanställt en undersökning av 700 chefer om deras inställning till sociala meidier och affärer. Kortkort om resultatet är att bara 34% tyckte att deras sociala strategi var sammankopplad med affärsmålen. Men, som sagt, läs själv så ska jag återkomma med en egen analys lite senare när jag är piggare i huvudet.
Skärmavbild 2013-03-17 kl. 19.45.58
/ @jmjobring
Detta är blogginlägg 54 i mitt försök att blogga 100 dagar i rad tillsammans med ett gäng andra bloggare i Sverige under taggen #blogg100. Läs mer här.

Nej, nu har vi glömt sällskapsspelet hemma igen…

[dagens musiktips]

Kvällen ägnades åt sällskapspel. Och eftersom vi är på resande fot och gör några dagar i ett soligt Åre hade ingen riktigt hade tänkt till, att vi skulle behöva ett spel så här på kvällskvisten. Så, det var förstås givet att leta upp en app. Och valet föll ikväll på MIG Familj. Enkelt frågespel som faktiskt lyckades underhålla en mindre släkt en helt kväll. För 28 kronor.

Skärmavbild 2013-03-16 kl. 22.06.05

Jag kan, som vanligt ha helt fel, men nog är det ganska skönt att vi nuförtiden har tidsfördriven ganska mycket närmare än forna tiders Alga spel som inhandlades till jul och sedan alltid glömdes kvar i ett skåp därhemma. Länge leve appen. Länge leve Steve Jobs.

are_bild1

Detta är blogginlägg 53 i mitt försök att blogga 100 dagar i rad tillsammans med ett gäng andra bloggare i Sverige under taggen #blogg100. Läs mer här.

Jag samlar alla [dagens musiktips] i en Spotifylista som du hittar här: Social maskommunikation #blogg100. Mycket nytt. En del äldre. Någon temalåt. Men bara riktigt, riktigt bra musik! Idag Håkans nya singel!

 

Tweet i rutan

[dagens musiktips]

Läser på sajten Mashable att tv-programmet The Bachelor har börjat släppa in live-tweets i rutan, se bilden nedan som är från Mashables artikel.

Skärmavbild 2013-03-14 kl. 04.43.22

 

Tv-bolagets folk kollar förstås på tweetsen, och väljer ut lämpliga som sedan läggs upp i rutan. De har helt enkelt förstått att Twitter idag är en viktig del av tv-upplevelsen. De kan nog också räkna med att alla som får sitt tweet visat i rutan twittrar om det och ytterligare spär på buzzet runt programmet. Förutom alla som twittrar för att komma med i rutan förstås…

Jag kan, som vanligt, ha helt fel, men vad jag vet görs detta ännu inte här hemma. Och det är obegripligt att det sitter så långt inne. Upp med tweetsen i rutan för bövelen, det är ju där det händer!

/ @jmjobring

Det här är inlägg 52 i mitt försök att blogga 100 dagar i rad tillsammans med ett gäng andra bloggare i Sverige under taggen #blogg100. Läs mer här.

 

Post-it eller surfplatta – måste sjukvården vara analog?

[dagens musiktips]

Med stor risk för att med min okunnighet i ämnet trampa på en massa tår tar jag mig friheten att reflektera över sjukvården. För en tid sedan var jag inne och opererade min sons lilltå, en medfödd skada skulle åtgärdas medan han var runt året gammal. Och han skulle sövas, vilket givetvis medför risker och därför krävdes en del förberedelser.

Skärmavbild 2013-03-14 kl. 04.12.57

Innan vi skulle åka in med sonen fick vi i god tid en lunta med papper att fylla i. Helt analogt. Med penna och papper. Redan där kan man börja ana att det finns potential att spara in såväl porto som utskriftskostnader och det jobb som någon antagligen kommer att få att föra in detta i de digitala journalerna. Trodde man i varje fall…

Well, dagen innan operation åker jag in med son och ifyllda papper. Lämnar papperna i receptionen på platsik- och handkirurgin, som var de som skulle bossa över ingreppet. I receptionen tar man emot papperna och, tror jag, lägger dem i en plastmapp som vi får med oss.

Allt läggs in en platsmapp
Denna plastmapp ser jag sedan ingen öppna och titta i. Däremot ska jag för alla inblandade, jag tror det var fyra eller fem olika – ansvarig överläkare på plastikkirurgin, läkaren som skulle söva, sköterskan där vi låg och väntade samt även när vi rullade in till narkosen – på deras uppmaning berätta om delar eller i princip hela innehållet av enkäten vi fyllde i hemma, inklusive mitt eget telefonnummer som de ska ringa efter operationen.

Visst är det bra att alla verkligen vinnlägger sig om att min son, vad vi kan veta i förväg, verkligen kommer att kara av sövningen, som ju är den kritiska delen i det hela. Och visst är det bra att alla skriver upp mitt telefonnummer så att de kan nå mig från uppvaket. Men, varför öppnar ingen plastmappen och varför kollar ingen på de uppgifter vi fyllde i så noggrant vi kunde innan vi åkte in?

 Skärmavbild 2013-03-14 kl. 04.12.57

Sonen opereras, Allt går bra. De ringer från uppvaket. Jag går dit. Sköterskan urskuldar sig lite skämtsamt, ”jag kunde knappt se vad du hade för telefonnummer”, säger hon och pekar på en post-it-lapp som sitter utanpå den där plastmappen som vi fick med oss från början. Alltså samma telefonnummer som alla inblandade har frågat efter hela dagen – och vad jag har sett har de alla skrivit ner det inne i plastmappen någonstans – och som förstås fanns med redan i pappersbunten jag hade fyllt i hemma. Så, i den plastmapp som post-it-lappen sitter på torde mitt telefonnummer finnas nedskrivet minst fem gånger av olika sjukvårdsanställda och mig själv.

Kollade alla verkligen på enkäten?
Och då undrar man ju. Kollar personalen på det andra i mappen? Kollade alla verkligen om jag hade fyllt i att vi inte hade någon ärftlig sjukdom i släkten? Eller var det därför alla ställde exakt samma frågor och fyllde i det själva?

Jag kan, kanske mer än vanligt, ha helt fel, men nog känns det någonstans som att den där plastmappen inte riktigt är det utlimata sättet att skicka med viktiga uppgifter med en patient?

Skärmavbild 2013-03-14 kl. 04.10.45

Tänk om det istället var en enkel surfplatta. Jag har i förväg fyllt i alla uppgifter elektronisk, kanske med mitt BankId om det nu handlar om patientsäkerhet. Ansvarig personal jag pratar med kikar i surfplattan och kan då snabbt och enkelt kanske bocka av att de har ställt just de kontrollfrågor de ska ställa, så får man ju det dessutom svart på vitt att de har frågat. Mitt telefonnummer framgår väldigt tydligt i surfplattan, alla behöver då kanske inte fråga om just det och det finns ingen risk att det är svårt att förstå handstilen eller att det blåser av likt en post-it-lapp på utsidan av en plastmapp. Vi har sparat in porto och utskriftskostnader, som dessutom upprepas då jag ska fylla i samma enkät igen då gipset ska av några veckor senare.

Och kanske nog så viktigt, min tid med stressade läkare innan operationen kan bli riktig kvalitetstid där jag hinner ställa alla oroliga frågor istället för att de ska hinna bombardera mig med samma frågor jag redan har svarat på.

Måste det vara så här? Har du några erfarenheter eller vet du något jag inte förstår, dela gärna med dig i kommentarerna nedan!

/ @jmjobring

Det är blogginlägg 51 i mitt försök att blogga 100 dagar i rad tillsammans med ett gäng andra bloggare i Sverige under taggen #blogg100. Läs mer här.

Jag samlar alla [dagens musiktips] i en Spotifylista som du hittar här: Social maskommunikation #blogg100. Mycket nytt. En del äldre. Någon temalåt. Men bara riktigt, riktigt bra musik!

 

 

Läckbergs skillsmässa och gubbslemdebatten hänger ihop

[dagens musiktips]

Det slog mig häromdagen att jag har följt hela ”Gubbslemdebatten” vid Grävande journalisters seminarium genom andra kanaler än de etablerade nyhetsförmedlarnas. I huvudsak har de inblandades bloggar (länkar till dessa nedan) och Twitter varit mina källor till vad som hände i Göteborg. Och jag kan inte säga att jag har saknat att någon annan nyhetsförmedlare skulle behöva filtrera eller rapportera om händelsen.

Det här är förstås ett ovanligt exempel på nyhet där samtliga inblandade är etablerade mediemänniskor och därför hade sina bloggar och plattformar färdiga att använda när det behövdes. De hade också sina egna kanaler för att nå ut med sina budskap. De behövde helt enkelt inte gå via någon traditionella nyhetsförmedlare för att nå ut.

Och ungefär samtidigt som jag funderade på att skriva det här blogginlägget så publicerade Camilla Läckberg nedanstående tweets…

lackberg_2

Det tog förstås inte många sekunder innan det fanns på Aftonbladets sajt, då med citatet att de inte kommer att kommentera skilsmässan.

lackberg_bladet

Ytterligare ett bevis på en helt annan sorts aktör som har skapat sin egen kanal. Läckberg kan på sina egna villkor tala om att skilsmässan är ett faktum, och att de inte tänker kommentera den. Lite senare publicerar Läckberg ett tredje tweet om att hon dessutom gör sig onåbar (tidsangivelsen som står vid tweeten kommer från mitt TweetDeck, jag tog denna skärmdump senare än den ovan därför olika tidsangivelser).

lackberg3

Vad innebär då det här och vad har Läckbergs skilsmässa med ”Gubbslemdebatten” att göra? Min poäng är att de som har kraften att etablera sina egna kanaler idag skapar ett försprång och gör sig till viss del oberoende av de traditionella mediernas vilja att ta upp just deras fråga. De traditionella medierna tvingas helt enkelt bara haka på, det är inte de som skapar nyheten längre.

Sofia Mirjamsdotter (@mymlan) kan nå ut med sin sida av det som hände i Göteborg genom att skriva om det i sin blogg och twittra ut länken till bloggen. Om hon dessutom twitttrar ut det med samma hastagg som själva arrangemanget hade (#gräv13) så når hon blixtsnabbt och effektivt ut med sitt budskap till alla som var där.

Hade det varit för sisådär tio år sedan hade alla fått vänta tills någon redaktion eventuellt hade tyckt att händelsen hade nyhetsvärde. Därefter hade redaktionen gjort sina journalistiska värderingar och vinklat händelsen på det sätt som de tyckte passade och vi hade alla fått ta del av den versionen. Idag får vi faktiskt en ofiltrerad version direkt från alla inblandade. Vi kan själva ta ställning till vad som verkar vara rätt och fel.

Eller kan vi det? Krävs det att vi har en professionell journalist som hjälper oss värdera materialet för att vi verkligen ska få ut något av det? Är vi för otränade för att värdera källor på egen hand? Ja, kanske är det så, och alldeles säkert varierar det mellan oss individer och beror på vilka förkunskaper vi har i ämnet o s v . Men det spelar faktiskt ingen roll, vi måste ändå börja inse att vi inte kommer att kunna räkna med det journalistiska filtret i alla lägen i framtiden.

Å ena sidan är det här en väldigt demokratisk process. Det är ju en underbar tanke att vem som helst kan skapa sin egen kanal och nå ut med sitt budskap, oavsett om de traditionella medierna är intresserade av det eller ej. Å andra sidan kan man se stora faror med det också. Det kräver kunskap och tid att skapa sig dessa kanaler. Det kanske därför ytterligare spär på klyftorna mellan de som behärskar språket och de verktyg som krävs och de som inte är där ännu.

Jag kan, som vanligt, ha helt fel, men jag tror att det i slutänden ändå faktiskt är en demokratiseringsprocess att allt fler kan skapa sina egna kanaler. Och driver jag ett företag eller en organisation idag borde jag definitivt reflektera över vad den här omvälvningen innebär. Vad kan det vara värt för mig att skapa en egen kanal där jag kan tala direkt till mina vänner och kunder?

Blogginlägggen:

Maria Svelands blogginlägg

Sofia Mirjamsdotters blogginlägg

Janne Josefssons blogginlägg

Täppas blogginlägg

Yes!!! Jag har kommit halvvägs i mitt försök att blogga 100 dagar i rad tillsammans med ett gäng andra bloggare i Sverige under taggen #blogg100. Läs mer här.

Folkräkning på Twitter

[dagens musiktips]

Idag var det dags för Intellectas Twittercensus. En slags folkräkning på Twitter. Och här är resultatet:

475.474 konton har gjort minst en uppdatering har (2011 var det 298 819)

219.732 konton har skickat ett tweet senaste 30 dagarna (164 000 år 2011)

– 80.000 har i snitt twittrat minst en gång per dag (53 000 år 2011 och 11 000 år 2012).

Skärmavbild 2013-03-12 kl. 21.03.44Man kan också se i en snygg graf i vilket kluster man hamnar, beroende på vilka man följer och vem som följer dig. Själv hamnade jag i det de kallar för ”It, pr, sociala medier-bubblan”, den gröna upp till vänster.

Skärmavbild 2013-03-12 kl. 21.07.38

Jag kan, som vanligt, ha helt fel, men 80.000 aktiva twittrare låter väldigt lite, men ändå känns det som att massor händer just på Twitter. Och tillväxten är ju fortfarande stor, det är ju bara den där lilla, lilla tröskeln man ska ta sig över för att riktigt orka komma igång. Prova min Twitterskola, så är du snart igång!

/ @jmjobring

Det här är inlägg 49 i mitt försök att blogga 100 dagar i rad tillsammans med ett gäng andra bloggare i Sverige under taggen #blogg100. Läs mer här.