Det känns som om jag glömt nåt

Jag har kommit fram till att det finns olika sorters glömska personlighetstyper. Vi har dem som glömmer saker som har hänt, vad folk har sagt, vad de själva sagt och så vidare. Sedan har vi två personlighetstyper som glömmer fysiska saker.

Typ ett – vi kan kalla henne Johannas syster. Den här personlighetstypen glömmer saker varje dag. Det är vantar, mössor, nycklar, mobiltelefonen (ofta, mycket ofta) och andra små prylar som sprids hit och dit. På bussar, hos släkt och vänner, på gymmet. Ja, där hon rör sig dagligen lämnas spår efter Johannas syster.

Typ två – vi kan kalla henne Johanna. Den här personlighetstypen är lite mer förvirrad. Eller är det stressad? Konstiga situationer uppstår i alla fall. Vi tar några exempel. Hon kan cykla till affären med soppåsen dinglande på styret hela vägen. Hon kan varje morgon på väg till jobbet låsa ytterdörren, gå fem-tio steg, tänka ”Det känns som om jag glömt nåt”, komma på vad det är och gå tillbaka in igen för att hämta detta. V A R J E morgon. Hon kan i passkontrollen på Arlanda få höra: ”Men det här är ju ett barns pass.” Eftersom hon glömt sitt eget och i stället tagit med dotterns.

Jag tror att typ ett, Johannas systers glömska, är medfödd och ärvd i rakt nedstigande led. Jag har bevis.

Jag tror däremot att typ två, Johannas glömska, beror på överbelastning i hjärnan. Det går inte att få plats med allt hon ska komma ihåg, så därför blir det någon slags fördröjning. Som med soppåsen till exempel.

Det finns en fördel om man väljer att se glaset som halvfullt. Johanna hjälper Johannas syster att få med sig alla grejer efter ett besök till exempel. Och Johannas syster styr upp passfadäsen när Johanna bryter ihop på flygplatsen. Det är väl fint! Lite som personliga assistenter åt varandra.