månadsarkiv: november 2012

Tävla och vinn

av

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD.

Peter Jöback berättar i boken ”Jag kommer hem igen till jul” (Bonnier Fakta) om hur han sökt frid i juletid och även hos sig själv. Vi får följa med honom på hans resa genom barndomens jular, via ensamma och sorgsna jular som vuxen och fram till nuet.

Boken är en annorlunda biografi som även innehåller sångtexter, noter och recept på julmat. Dessutom följer en dvd från Peter Jöbacks julkonsert i Globen 2009 med. Den nu tio år gamla julskivan ”Jag kommer hem igen till jul” har blivit något av en modern klassiker. Hör honom berätta om hur skivan och boken kom till här.

Vill du vinna ett exemplar av boken? Gilla Johanna kaffepannas sida på Facebook och dela inlägget. Tävlingen avslutas 26 november 2012. Jag lottar och skickar boken med post till vinnaren.

Bjud fåglarna på en kopp

av


Visst har du tänkt på småfåglarna inför vintern? Här är ett lite annorlunda sätt att mata dem på. Maten består av kokosfett som jag smält och sedan blandat fågelfrön i.

Jag köpte några udda kaffekoppar med fat på second hand för en tia styck. Jag satte maskeringstejp under kopp och fat för att inte slinta med borren och markerade var centrum var. Sedan borrade jag hål med en 6 mm kakelborr. Lägg fatet på maskeringstejprullen när du borrar så går det lättare. Använd en borr av bra kvalitet, annars ryker flisor. Borren ska smula sönder porslinet till ett pulver.

Så kan det gå när man tar i lite för mycket…

När hålen var klara limmade jag ihop fat och kopp med limpistol. Jag satte brickor i koppen och under fatet och knöt ihop dem med ett snöre. Sedan limmade jag också i koppens hål så att inte kokosfettet skulle rinna igenom där.

Fyll kopparna med fröblandningen och sträck på snöret. Ställ i kylen så att det får stelna. Sedan är det bara att bjuda fåglarna på en kopp.

Ett uppskattat sätt att äta på uppenbarligen.

Skickligt snåla

av

Jag var och hälsade på min mormor i veckan. Jag pratade om hennes goda fudge som hon alltid gjorde till jul förut. Hon slog in dem i smörpapper och tog fram några i taget, annars hade vi slukat alla på en gång. De var himla goda. Men hon kom inte ihåg det.

Pepparkakorna kom hon däremot ihåg. ”De gjorde du ju så tunna och goda.” sa jag. Hon sken upp. ”Ja, det gjorde jag verkligen.” Sen funderade hon. ”Men förr fanns det ju en föreställning att man var snål om man gjorde någonting tunt. Men varför det? Jag tyckte ju att pepparkakorna var godare så!” ”Snål? Du var väl snarare skicklig som kunde få dem så tunna.” sa jag.

När jag pratar med henne om förritin så kommer det alltid upp hur allmänna åsikter inte stämde med hennes egna, och de sitter djupt kvar eftersom hon kommer ihåg det trots sin demens. Varför är det så viktigt vad andra tycker hela tiden? Folk kommer alltid att tycka en massa saker. Men skit i det. Låt oss vara dem vi är och göra det vi mår bra av. Låt oss äta de tunnaste pepparkakor utan smolk i glöggbägaren.

Helt onaturliga

av


Vi har bakat. Högst onaturliga bakverk. Muffins med färgämnen på kan vi kalla det. Vi utgick från ett grundrecept på muffins. Alltså:

Ingredienser:
1 ägg
1 dl strösocker
0,5 dl mjölk
50 g margarin
1,5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
1 msk kakao om du ska göra chokladmuffins

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 200 grader och placera muffinsformar på en plåt.
2. Vispa ägg och socker
3. Smält smör och blanda i smeten tillsammans med mjölken.
4. Blanda i mjöl, bakpulver, vaniljsocker och eventuellt kakao. Rör om.
5. Fyll formarna till hälften och grädda i 12 minuter.

Storasyster inventerade skafferiet och plockade fram det hon tyckte var lämpligt för att dekorera muffins. Kristyr, minimarshmallows och strössel i olika färger hade vi på lager.

Lillasyster gjorde en snurra.

Det syns inte här, men vi hällde ner några droppar blå karamellfärg i muffinssmeten, så när man tar en tugga ser de riktigt giftiga ut. Vansinnigt gott blev det ändå.

Män som utnyttjar

av

Bara några timmar efter att jag fött mitt första barn tänkte jag följande. ”Jag skulle utan tvekan kunna rada upp alla pedofiler i hela världen och skjuta dem. Utan dåligt samvete.” Kvinnor som Doris Hopp placerar jag nu in i det ledet också.

Jag var och såg Call girl på bio i går. Min kollega Lars Böhlin gav den en femma i betyg i sin recension i Folkbladet. Jag skulle själv ha gett den en fyra. Jag har funderat mycket på filmen. Den är baserad på verkliga händelser, men man vill ju veta vad som egentligen är sant.

Jag är inte alls insatt i vad som hände politiskt på 70-talet, bordellhärvan eller Geijeraffären. Jag blev nyfiken och har nu läst in mig på Doris Hopp och lyssnat på en fantastisk radiodokumentär i ämnet. Det som skrämmer mig är att mer än jag trodde verkligen hänt på riktigt. Äckliga gamla gubbar på höga positioner ser till att de obehindrat kan utnyttja kvinnor – och även flickor. Barn! Dessutom är det en kvinna som fungerar som sambandscentral och tjänar stora pengar på att andra far riktigt illa. Hon startar med att vara charmerande, manipulativ och karismatisk,  men hennes avsikter skiner igenom för betraktaren. Hon förvandlas snart till kall, hård och ond.

Se filmen!

Hurra för pappa

av


I morgon är det fars dag. Gratulera honom med en smarrig chokladkaka á la The Devils dessert. Den är kladdigare och maffigare än en kladdkaka och passar bäst med lite grädde eller glass till.

The Devils dessert
Ingredienser:
2 msk smör
30 gr mörk choklad
2 dl vetemjöl
1 tsk salt
1,5 dl socker
2tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
1,5 dl mjölk

2 dl vatten
2 msk kakao
1 dl farinsocker
1 dl socker

Gör så här:
1. Smält smör och cholkad.
2. Blanda mjöl, salt, socker, bakpulver, vaniljsocker, mjölk. Rör om och blanda sedan i det smälta smöret och chokladen.
3. Häll smeten i en folieform eller en bakform täckt med folie.
4. Koka upp vatten, kakao, farinsocker och socker.
5. Häll den uppkokta blandningen i formen. När ”sockerkakan” flutit upp, sätt in kakan försiktigt i ugnen. 180 grader i cirka 30 minuter. När den är klar har den ett täcke av sockerkaka men under är det fortfarande kladdigt.
6. Servera med vispgrädde eller vaniljglass.

Tips på andra chokladskapelser kan du kolla in här, här och här.

En kämpande häst

av

I flera år har jag haft känslan av att jag ständigt släpar på saker, och detta tänker jag på varje dag. Är det bara jag som känner så? När jag ska iväg och när jag kommer hem så är det genomgående temat att jag släpar på väskor, påsar och kassar. Upplevelsen blir väldigt tydlig eftersom jag har en bit att gå till min bil.

Det är handväskan, storasysters skolväska, gympapåse, matkassar, dator, kameraväska, påse med barnens extrakläder, träningsväskan och andra eventuella inköp som gjort som ska dras fram och tillbaka. Detta konstaterande skulle kunna övergå i ilska, men år efter år känns det bara som min lott.

Livet är en strid. Striden är en kamp. Kampen är en häst. Hästen är en dragare…