I måndags var det QX-galan i Stockholm. Kronprinsessan Victoria var där för att dela ut priset till ”Årets homo” som gick till Jonas Gardell. Läs Daniel Nordströms blogginlägg om det här och se prisutdelningen här.
På galan hyllades Victoria. Applåderna ville inte ta slut och det syntes hur rörd kronprinsessan blev. Jag kan förstå att det för gayvärlden sågs som en seger att hon var där. Det blev i media en massa halabaloo över att en kunglig person visade sin ståndpunkt i hbtq-frågan, det är tydligen världsunikt. Detta förvånar mig, eftersom det för mig är en sådan självklar åsikt.
Det pågår just nu en debatt i England huruvida homosexuella människor ska ha rätten att gifta sig och en omröstning skedde i parlamentet i går kväll. Premiärminister David Cameron stödjer förslaget vilket har orsakat bråk inom partiet men förslaget gick i alla fall igenom.
När jag hör detta slås jag av en tanke. Vi har kommit en bra bit på väg, men ändå inte långt alls. När jag tänker efter har vi bara tagit myrsteg när det gäller jämlikhet. Tänk dig om femtio år när vi blickar tillbaka och säger: ”2013 var det inte tillåtet för homosexuella att gifta sig i Europa.” För jag tror och hoppas att vi då ökat på myrstegen till elefantkliv mot insikten att alla människor är lika värda. Det måste jag tro. Att vi inte är där nu är för mig så märkligt att jag gapar när jag hör om bråket i England.
Alla som skriker och protesterar mot att människor som älskar varandra ska få vara tillsammans – vad är ni rädda för?
Kloka ord och visst gapar man av förvåning
Tack. Ja, det är sorgligt.
Om 50 år kommer människor inte bara att häpna över att homoäktenskap inte var tillåtna utan också över att endast par tilläts gifta sig.