Hukande av sorg

Livet som vuxen blev inte som jag tänkte mig det när jag var tio-tolv år. Då kunde jag fantisera om hur jag skulle leva när jag var 18, 25 eller 33. Någon högre ålder än så funderade jag nog inte kring. Jag tänkte att jag skulle ha man, barn och ett vanligt Svenssonliv och mina föräldrar skulle bli mormor och morfar. Inget speciellt. Men jag var nöjd med den tanken. Det var nog en bild av en familj precis som den jag växte upp i. En mamma, pappa och två barn. Väldigt tryggt och bra.

En sak har jag sedan länge konstaterat och det är att om man planerar sitt liv i allt för mycket detaljer riskerar man att ofta bli besviken. Det finns alltid oförutsedda saker som dyker upp. Jag hade inte riktigt planerat mitt liv. Jag hade bara en självklar bild av hur det skulle bli, men så blev det inte alls.

När jag var 25 år gick min pappa bort i cancer. Han var 49 år gammal. Förutom all enorm sorg som hans sjukdom och död har inneburit så förde den även med sig en rubbning i min identitet. Pappa hade tagit kontakt med en präst som han ville skulle hålla i begravningen och han var hemma hos oss dagen efter att pappa gått bort. Han tittade på de här små figurerna på bilden, som mamma och pappa köpt. ”Det ser nästan ut som om de hukar sig lite av sorg”, sa han. Det var så tydligt att ett nytt kapitel började i mitt liv. Ett kapitel som jag inte alls ville vara med och skriva. Jag sa till prästen att ”Jag vill inte vara den där tjejen som har en pappa som dog i cancer. Jag vill inte vara hon!” Det stämde inte med min självklara bild av mitt liv.

Nu, tolv år senare, är jag mamma till världens bästa tjejer, men jag är en ensamstående mamma. Det stämmer inte heller med bilden jag hade.

Jag blev inte den jag tänkte att jag skulle bli. I vissa fall känns det bättre, och ibland sämre. Utmaningen är att se och njuta av solstrålarna när molnen dragit förbi.